Det stora tabberaset i Katthult kan vi läsa om i böckerna om Emil i Lönneberga. Det stora tabberaset Öst på stan blev mitt sätt att inleda julveckan. O helga natt… det lackar mot jul, denna darrande vecka när jullov skall komma och det sista skall fixas.
Jag är…. har varit… helt lugn. Känner ingen press eller prestation kring julen utan ser bara fram emot en fin helg, det blir inga syltor och röror, inga ägghalvor med grejs. Det blir inte sju sorters kakor utan här väljs en kaka. Den här jakten på kilowattimmar gör ju att man inte vill köra ugnen hela dagarna, sedan har jag ingen stor frys att proppa med kakor som sedan skall kastas i maj. Nej, måtta och med glädjen i behåll är mina ledord och jag har suttit rätt lugnt i soffan.
Tills idag.
Det började helt oskyldigt med en tanke att laga mat av det som finns hemma. Har hittat ett recept på en god, varm gulaschsoppa med köttfärs som jag tänkte skulle passa fint. Så fick jag ett ryck att kolla om jag hade allt hemma för att baka ett lantbröd. Jävligt nöjd drog jag igång baket. När degen ställdes på jäsning hade jag liksom ”fått feeling” i köket. Därför kom jag på att jag skulle överraska min son med att koka gräddkola med touch av flingsalt.
Jag sätter i gång med kolakoket. Det bubblar och doftar ljuvlig. Brödet jäser stilla i sin bunke. Jag lyssnar på julmusik och ställer mig och förbereder paprikor, lök och potatis till soppan senare. Helvetet vad jag kände mig nöjd när jag stod och hade det städat och rent i köket trots flera projekt igång och att trots att jag stod och skalade potatis. För jag klarar inte av när köket är klibbigt eller stökigt. Slasken får inte fyllas med disk eller gojs. Jag har testat att leva i en konstant röra och det får mig att gå sönder. Så jag njuter i min tillvaro och känner mig snudd på belåten!
På ett ögonblick byts den där smöriga doften ut mot en mer stickande pikant doftnot. Jag kastar en blick på kastrullen som bubblar. Jag ser att det inte bara är annorlunda lukt -Färgen är i ett trollslag oroväckande mörk.
Då infinner sig plötsligt läget som jag kallar för Di-Do-Di-Do-läget. Det innebär att det blir lite snabba ryck att rodda.
Jag har faktiskt inte koll på vad man gör när man bränner en hel kolapanna, men prio ett kändes att få ner temperaturen och kanske kunna få ut eländet i någon form av svalare massa. Grytan åkte under kallt vatten, varpå det fräste som en vresig vulkan. Vispen satt fast men jag lyckades få loss den. Hela spiralen hade en invärtes hård kolasmet som jag började gå loss på. Därefter gluppade jag ut smeten i slasken. Slängde gamla reklamblad på smeten och försökte få min slaskrensare att samarbeta, men den ville bara smälta!!! Så ringer min timer, det är dags att baka ut brödet!
Smeten lyckas jag bolla in i reklambladen och få ner i soporna, grytan är kolsvart så jag spolar vatten i kastrullen och går till nästa station för att börja baka ut brödet. Jag styr försiktigt runt paprika, potatisar och lök som ligger och väntar, allt för att få fram en liten yta för brödbaket. Välter ur degen och funderar på vart jag kan ställa den degiga bunken. Jag får flytta den kolsvarta grytan till ena diskhon och degbunken åker ner i den andra.
Tillbaka till degen, kan väl säga att det inte blev mycket ältande eller trixande med degen utan det blev en fråga om att bolla ihop den och välta den på plåten. På med ny timer för nästa jäsning.
Tillbaka till bunken och kastrullen. Tar upp diskborsten som är täckt av kolasmet och vars strån nu smält av den heta sörjan, sköljer av den och får den hjälpligt ren, vispar försiktigt i degbunken. Fram med diskmedel och en disksvamp, diskade ur degbunken och bort med den. Diskborsten i soporna och soppåsen knöt jag ihop.
Jag tog soppåsen, tog på mina birkenstock och gick ut och andades. Kändes befriande att slippa den där fräna stickiga brända lukten en liten stund. När jag hivade påsen i tunnan började jag nästan skratta. Borta var den när självgoda belåtenheten över att ha kontroll och julefrid. I stället infann sig den där känslan av att allt är precis som det skall.
Det är banne mig aldrig perfekt. Det rullar på tills det spårar ur. Å det är hela grejen. Det är livet.
Jag muttrade om ”Stora tabberaset Öst på stan” och gick därefter in med nytt perspektiv på köket.
Kolakoket gick åt fanders, men jag har försökt. Jag saknar min kokakokningsgryta som jag hade förr i tiden. Brödet är färdigt, redo att skäras upp och soppan står och väntar på att bli äten.
Julveckan har börjat!
//a