Minns att du är människa, minns att du är dödlig eller Memento mori -Frasen kom till mig under veckan från en god vän. Varför den kom på tal är inte min sak att tala om men det berörde mig. Lyssnade sedan på en podd P1 Dokumentär och avsnittet Frivillig soldat -svensken i Ukraina, där samma citat återkom.

Memento Mori -De senaste 12 dagarna har verkligen varit min påminnelse om att jag är människa, om att vi alla lever för att en dag dö, att fylla dagarna med liv och mening. Jag gjorde min andra undersökning i torsdags och min läkare kom och kollade själv vid inspektionen av det aftösa såret inne i tarmen. Blått ljus användes för att få bättre koll på läget och han sa, spontant att han tycker att det ser ut som en vanlig inflammation, dvs ulcerös kolit. Extremt avgränsat om inte annat.

Jag var sammanbiten när jag tog mig dit och när jag slutligen kom hem, gick luften ur. Huvudvärk och en trötthet som inte gick att hantera på annat sätt än att bara slockna. När jag vaknade kände jag mig lättad och mera tillfreds. Igår var en dag för återhämtning. Det sliter rätt hårt på kroppen först dagen med fasta då man skall dricka laxabon och sedan dag två få läkemedel mot både smärta och oro, genomgå undersökning med hiskeliga snitz-ljud av alla biopsier som plockas.

Igår tog jag fram block och penna. Memento Mori. Meningsfullhet i tillvaron är ett absolut måste, både här och nu men även i framtiden. Jag har på allvar börjat strukturera vad det är jag vill göra av mitt liv framöver. Jag har plötsligt glasklara visioner. Det är det kreativa utloppet i Prologen Podcast tillsammans med Mia och det är den knivskarpa viljan att bidra med kunskap och livet efter våld. Att äntligen ha visioner gör mig glad, det får något att bubbla under ytan. Jag. Vill. Mer. Jag. Har. Mer. Att. Ge.

Bit för bit, steg för steg. Nu är det frisk luft, promenader (som varit livsfarligt senaste dagarna i halkan!) och att lägga om kosten som är första stegen på min väg. Allt börjar med min egen hälsa. Jag behöver få besked, sitta ner med min läkare och få klarhet i VAD det är för sår. Jag vill få sätta punkt för cancer-darren, eller ta mig an den.

Oavsett vad, så kom jag ur torktumlaren, i torsdags när jag damp ner i min säng och slocknade.

Natten som passerat har varit en klassisk föräldrar-natt. Sonen ute på vift och jag den oroliga morsan som kunde somna förrän jag hörde honom komma hem runt 02:30. Jag vet inte om det är att vara hönsig eller om det är att vara sund, men jag vill i alla fall veta att han är hemma, eller på plats där han skall vara. Kände mig som ett barn som sitter klarvaken i sängen på sin födelsedag och när föräldrarna kommer kastar sig på rygg och låssas sova, det var exakt så jag gjorde.

Sedan tidig morgon för att kolla till de högst oinbjudna husdjuren i stugan. Vädret var ljuvligt, sådär att jag nästan fick för mig att ge mig ut på mina gamla skidor på sjön. Jag och mina föräldrar gick försiktigt in, väl påklädda med skor OCH handskar. Min far fick ta täten och göra första kontrollen av alla fällor, men det var, tackochlov, inget napp! Vi såg inte några andra spår eller härliga små snacksgömmor heller. Det som slog mig, när vi gick in, var doften.

Stugan doftar trä, lite eld, lite kaffe och sommar. Nu luktar den klorin. Det luktar badhus när man kliver in. Borta är alla trasmattor, sängarna är tömda, soffkuddarna står på högkant. Det är liksom fixat så att inte Mickymus skall vilja vara där. Vi drack kaffe, jag kollade mina krukor med hasselnötter som var länsade. Jag blir så jäkla glad av att vara i stugan.

På väg hem passerade vi ett gäng renar som med sina vackra horn, lugnt gick och slickade salt på vägen.

Tillbaka i Umeå gick pulsen upp direkt. Herrejäklar vad det är mycket bilar. Jag skulle förbi Pusselbutiken för att inköpa ett nytt litet nöje a’ 1000 bitar. Det blev två! Mariedal en lördag… Aldrig igen säger jag!

När jag sedan kom hem kände jag glädje. Dagen har varit så fin, meningsfull. De tolv dagarna av oro och vånda har gett mig perspektiv och nästan den där ”sparken i röven” som kan behövas när vi sitter fast.

Memento mori -Absolut!

//a