Jag har skrivit ett manus och jag tar gärna emot feedback. Kom på att jag kan lägga ut delar här och se om någon nappar och vill bolla lite med mig. Jag har redan haft test-läsare men mamma är lite partisk.
Så här kommer prologen till min bok som jag kallar ”Det är något jag måste berätta…”
PROLOG
Mamma, hör du vad jag tänker? Snälla hör mina tankar för det är något jag vill berätta eller prata om, kanske ville du säga något? Eller är det något jag vill be dig om? Jag vet inte. Jag tror att jag behöver information. Ja så är det! Jag behöver information men jag vet inte om vad. Vet du? Jag håller telefonen hårt i min hand som är lätt fuktig. Jag pressar den tätt mot mitt öra, in under mitt hår som faller ner över mitt ansikte och mina darrande axlar.
Jag hör på min mors röst, jag lyssnar hårt, i mitt inre skriker jag ”Snälla hör vad jag tänker” för jag kan inte prata. Jag vill gråta för det känns som att jag behöver säga något till mamma men jag vet inte vad. Det är obehagligt att uppleva ett urakut behov av att säga något och inte veta vad eller hur jag skall göra det. Ur min mun kommer i stället ord och skratt, det liksom bara rinner ur mig automatiskt. Jadå, allt är bra skrattar jag så att jag nästan går upp i falsett. Jag har verkligen ingen aning om vad jag säger för i mitt huvud rör sig stormen, det finns ingen ordning.
Jag vill aldrig sluta prata, bara en liten stund till. Snälla lägg inte på, för det är ju något mer jag tänkte på. Vad var det nu jag tänkte på?
Vi har så länge gjort den här dansen i telefonen jag och min mamma, vi cirklar runt något som vi inte kan nudda vid. Jag hör att hon vill fråga något, hon uppfattar att jag vill säga något. Vi drar i olika trådar men får inget gensvar från den andre. Vi rör oss runt något som brinner och det är farligt. På riktigt. Jag kan inte tala om det och jag tror inte att hon förstår hur farligt det faktiskt är.
Orden jag säger är inte de ord jag behöver få sagda och därmed är min livsfarliga dödsdans pågående och evig. Vi kretsar runt elden på varsin sida och om vi inte får kontroll på elden är det snart för sent. Jag känner det. Hon känner det. Vi bara lyssnar på varandras tystnad i luren.
Jag sitter bredvid Mannen i bilen och talar med min mor i telefonen. Bilen doftar starkt av Black Cherry Wunderbaum. Jag har aldrig förstått människor som har doftgranar i sin bil eftersom jag får sådan huvudvärk av alla doft-prylar men här sitter jag med samma konstanta tryck över huvudet. Min ena hand håller hårt om telefonen och den andra håller jag knuten i mitt knä. Mannen sufflerar konstant, Han vill veta vad hon säger direkt. Han är som ett barn.
”Vad säger hon? Vad? Vad?”, gormar Han och gestikulerar med sin hand mot mig att jag skall berätta. Han kräver att jag tittar på Honom och spärrar upp sina ögon mot mig.
”Vad?” väser Han och förväntar sig att jag skall berätta så att Han har koll på vad som sägs och vad som skall sägas. För det är Han som säger vad jag skall svara.
Jag lyssnar med vänster öra på Honom och i höger öra hör jag min mammas röst. Det blir så jävla rörigt, jag blir så stressad men får inte bli tyst utan måste hålla i gång bollandet. Det är oerhört svårt att få något vettigt sagt och så här ser det alltid ut.
Jag försöker absorbera min mors röst försöker förnimma hennes närhet och se henne framför mig men Han kräver min fulla uppmärksamhet. Jag måste lyssna på Honom. Han sliter fram ett block och en penna samtidigt som Han kör bil och stirrar på mig där jag sitter. Vad är det nu han vill att jag skall framföra?
Det är galenskap att sitta i telefonen och samtidigt behöva återberätta samtalet för Honom i realtid, det känns fel eftersom jag bara vill få ha den här korta stunden med min mors röst i örat. Gode gud jag behöver den här korta stunden av ljus. Det är flyktiga minuter jag får tala med min familj och det är likt ett fönster som jag får öppna på glänt. Säkerhetskedjorna sitter fast men jag får en fläkt av syre och frisk luft att andas för en sekund. Jag hör hennes röst, mamma. Mina rötter, mitt blod, min historia.
Mamma hör du hur jag låter? Hör du galenskapen? Snälla hör mig i tystnaden tänker jag alltid.
Jag vill skrika, det känns som att jag skall bli galen och börja vråla men jag fortsätter tala om meningslös höstträdgård, skollov och om den vackra naturen. Mannen vill att jag skall berätta hur sur och tråkig jag är, att jag tydligen är omöjlig att ha att göra med. Så jag gör det. Allt skall sägas ”som på skämt” för Han vill ha hennes sympati, Han vill att hon skall skratta och ge Honom ”tips” på hur Han skall göra för att få tråkiga mig på bra humör. Det är förnedrande men jag skrattar och berättar att jag är trött och tjurig.
”Hahaha jaa… precis som när jag var liten” återger jag till Mannen. Jag vill bara kräkas.
Då händer det. Miraklet. Det är änglarnas finger med i spelet, ödet som äntligen lägger en hand i min favör. Snart mamma, är vår dans runt elden över, snart kommer vi kunna mötas i mitten. En vän till Mannen kommer vinglandes längst vägen på sin cykel. Mannen börjar gapa och tuta. Jag håller kvar min mamma i telefonen. Den häftiga medelålders Mannen drar ner rutan på bilen och spottar ut sin stora snusprilla och vrålar om det ”går bra att hitta fitta när man cyklar” till sin vän? Vännen vinglar till och garvar, de gestikulerar mot en liten vändplan. Mannen styr bilen dit och parkerar, hans vän kommer flåsandes på sin cykel medan Mannen hänger ut genom bilens sidoruta och gapar.
Alltid så högljudd och alltid fitta. Han kan hitta fitta i precis allt på ett sjukligt sätt som får mig att känna mig olustig och illa tillmods. Jag skrattar inte, jag ifrågasätter det. Han konstaterar att jag är tråkig och humorlös sedan gör Han hårdhänta hästbett på insidan av mitt lår och jag måste skrika av skratt. Det är roligt. För Honom. För mig är det blåmärken av Hans hårdhänta nyp men jag skrattar plikttroget och säger att jag tycker det är jätteroligt att bli ”kittlad” varje dag, hela tiden.
Mannen lägger på sitt gladaste humör. Hans vän får Hans fulla uppmärksamhet. Mannen tappar greppet över mitt samtal i stället skryter Han om hur mycket jobb vi har. Hur jävla eftertraktade vi är och att vi är så framgångsrika. För att bevisa det börjar Han berätta om alla nya prylar Han köpt, visar bland annat upp sina flashiga solglasögon som vännen får pröva. Han raljerar om den nya bilen som vi nyss köpt. Sedan är de fast i gamla minnen, de transporteras 30 år bakåt i tiden. De vrålar av skratt åt fyllor, brudar och trix de gjort tillsammans. Två 50 åriga män med hängmagar, solkiga kläder och snus som rinner mellan tänderna.
Mannen nämner inget om skulderna och lånen. Han säger inget om alla obetalda fakturor, förfallna räkningar och inkassokrav som ligger i stora högar. Han nämner inget om att vi måste ta omvägar förbi vissa grossister eftersom företagets kredit är maxat. Nej i stället blir det tal om en Land Rover Defender som Mannen känner att Han verkligen behöver.
Jag hör allt och är iskall, jag bara skakar.
Det stämmer att vi har oändligt mycket arbete, men saken är den att vi aldrig får något gjort. Vi arbetar jämt men ändå aldrig för det är i ett oändligt kaos vi lever. Det stämmer att Han köper saker till sig själv på ett maniskt och galet vis men på något sätt är det mitt fel att vi inte har några pengar.
Livet är en bisarr karusell, ett pågående stormande hav av avbrott, akututryckningar och röra. Jag mår illa av livet med alla hans ”måste-ha-saker” och av att livet helt utan pengar är ovärdigt. Jag samlar flaskor och burkar för att kunna handla det absolut nödvändigaste. Han befattar sig givetvis inte med något så förnedrande som pantflaskor, det tycker Han är pinsamt. Så det är jag som tar stora sopsäckar med tomflaskor till affären och pantar.
Min mor är med mig i telefonen i bilen och uppfattar att Mannen talar med någon annan. Jag skrattar och berättar glatt vem det är och att vi har parkerat. Jag vrider kroppen mot min dörr, bort från gapandet. Jag tittar ner i bildörrens sida, stirrar på det lilla dörrfacket. Där ligger servetter, skräp, en popnit, en trasig penna. Sand. Det är så väldigt mycket grus och sand i dörrens sidofack. Jag är så nära fönstret nu. Jag känner det svala glaset nära min panna. En stund till. Bara en stund till mamma.
”Vi har sett En våldsam kärlek på SVT” säger mamma rakt ut.
Orden slår in i mitt öra och medvetande som ett spjut och får min förtvinande själ att glimma till. Min hjärna skräps, mitt fokus blir knivskarpt. Jag ser den utsträckta handen. Jag ser öppningen jag väntat på i så många månader.
”Jag har inte sett det men jag vet vad det är” svarar jag entonigt och mekaniskt, som en programmerad robot. Sedan följer en snabb dialog, för vi vet att tiden är knapp.
”Är det som vi tror?” frågar min mamma
”Ja” svarar jag tydligt
”Är det fysiskt?”
Jag blir tyst, jag funderar, jag vet inte. Vad betyder det? Han slår mig inte men…
”Njaa…” säger jag konstigt
”Är du i fysisk fara?” vill mamma veta
”Nej”
”Vill du därifrån?”
”Ja” säger jag med stark och klar röst och tårarna rinner stilla av lättnad.
”Bra, då vet vi. Vi älskar dig. Vi älskar dig så mycket. Vi finns här. Vi kommer. Vi ska hjälpa dig” säger min mamma.
Jag brister. Jag brister inombords men mitt ansikte förblir orörligt. Jag är en robot som inte längre visar känslouttryck. Jag stirrar ner i dörren. En stund till.
”Du, du vet det där andra…” säger jag
”Menar du sonen?” frågar hon
”Ja just det” säger jag och låtsas samtidigt skratta.
”Tänker du på hans skola nu?” frågar min mor
”Jamen exakt så var det ju” svarar jag och liksom skrattar hysteriskt
”Ska vi kolla upp om han kan byta skola?” frågar hon. Det märks att hon får fokusera för att få bort bruset ur mina svar. Få bort de motsägelsefulla uttrycken. Hitta kärnan.
”Ja men typ så ja…” säger jag och låter som en idiot.
”Hur ger jag dig information om det?” frågar hon stressat för plötsligt förstår hon varför jag är så själlös, tom, märklig och entonig.
”Plantagen är ju en jättebra affär!” säger jag och sitter samtidigt och räknar ut vad jag skall säga som var så ”roligt” när Mannen börjar fråga om varför jag skrattade. Vad är rimligt att jag börjat garva åt? Jag kommer på att jag kan säga att min pappa börjat dra fram julslingorna redan nu i oktober, det är rimligt och trovärdigt.
Parallellt i huvudet vet jag exakt allt som måste ordnas om jag och sonen skall lämna helvetet. Jag är oerhört rädd men måste tänka på vad jag skall säga så fort Mannens vän cyklar vidare.
”Ska jag kalla skolan Plantagen?” frågar min mamma
”Ja, någon blomma eller fin grön växt från Plantagen är ju alltid roligt” svarar jag ihåligt.
Min mor för talan samtidigt som vi båda gråter. Hon tröstar mig med ljud och ord. Själv säger jag slumpartade fraser rakt ut i luften tomt, känslolöst och mekaniskt.
”Bra, då vet vi hur vi skall agera” sammanfattar hon ”Vi älskar dig. Du är inte ensam. Vi är många som är så oroliga för dig. Snälla var rädd om dig och vi älskar dig” säger min mamma.
Hon hör att jag inte kan prata mer. Mina tårar rinner ner för mina kinder. Jag sväljer och torkar bort dem. Jag biter ihop, jag låtsas skratta och börjar låta om att jag fått något i ögat, att det är något med linsen. Så säger vi hastigt hejdå. Jag klarar inte mera. Jag går sönder, jag vill falla ihop, rasa ut genom dörren men det händer bara inuti mig. Jag sitter som fastgjuten i sätet. Och skrattar.
Det är sjukt. Hela min tillvaro är sjuk. Insidan och utsidan i den extremaste formen av disharmoni. Falska skratt genom käften. Tysta skrin och tårar inuti.
Jag blir åter ensam med Honom som avrundar samtalet med vännen som krånglar sig upp på sin häftiga cykel och vinkar hejdå. Fönstret stängs och syret tar slut, mörkret omsluter mig och jag darrar av rädsla och ångest och jag säger att jag fryser. Blicken fastlåst i golvet. Jag är tillbaka i det strama strypkopplet. Hit. Sitt. Ligg. Fot.
Mitt liv är inte längre mitt men jag tänker att om jag dör nu vet i alla fall min mamma något. Hon vet att något pågår och att jag vill lämna Honom. Någon vet min nöd. Någon vet det jag ännu inte kan formulera i ord. Det gör mig lugn. Det känns skönt att veta att om jag dör så kommer kanske sanningen fram och den tanken ger mig frid.
Djupt inne i mitt inre börjar något surra. En svag puls som håller mig levande. Min utraderade själ är en död lerig ängel som ligger i mitt hjärta och nu tänds ett litet ljus inuti i hennes förstelnade kropp. Det är som att ett extrabatteri sätts i, reservgeneratorn går mödosamt i gång. Någon vet.
I flera månader har jag väntat på rätt ögonblick. Jag har så länge försökt göra mig hörd genom mina tankar och genom besynnerliga svar på frågor. Nu kom ögonblicket av tillfälligheter. Klarsynen som drabbade mig och min mor. Den tysta ordlösa kommunikationen höll oss hoplänkade genom den osynliga eviga och blodiga navelsträngen.
Jag vet bara att jag just nu dör långsamt om jag inte blir fri från strypkopplet. Jag måste komma loss från snaran som håller mig så hårt och som kuvar mig till absolut lydnad.
Jag gör mig redo att släppa greppet och kasta mig av karusellen.
********
Om du får några känslor, tankar, idéer som du känner att du vill ge mig får du gärna höra av dig till mig!
Oavsett så tackar jag för att du tog dig tid att läsa min prolog. Kanske lägger jag upp första kapitlet också om någon skulle vara intresserad av att läsa.
//a