Blogg

Bakom tjocka gardiner…

Här är fönstren täckta med tjocka gardiner, å då menar jag inte att det hänger fina gardiner i fönstret -Jag menar att fönstren är fördragna med tjocka gardiner. Med tanke på min vision om den där orange flytvästen och fiskebåt över atlanten så känns det lite sisådär.

Hemmet förbereds för LAN.

Grannarna är informerade och jag är förvisad från hemmet. Så jag rafsar ihop mina pinaler i en väska och gör mig redo för att lämna över lyan. Silverkanten i den här historien är ju att jag har god vana av att bo i väska.

Jag är oerhört glad för detta LAN. Jag kan inte föreställa mig hur det är att vara ung just nu. Först två år av pandemi, distansundervisning, isolering och när allt skulle börja ljusna så blev det en ny våg av otrygghet, funderingar som lägger sordin på den nyvunna friheten. Därför säger jag JA till LAN även om det ser crazy ut med gardinerna

Här har monterats jättebord och stolar är inlånade, säckar och påsar är redo för pant! Så jag känner lugn och glädje.

Igår var en fin dag. Det var så många revor som drogs kände jag. Revor där strimmor av framtiden skymtade. På flera plan. Det var dom där glimtarna av hopp, dom där små osynliga hejaropen att allt kommer bara man fortsätter framåt. För även om omvärlden är gungar så rullar vardagen här och nu på som vanligt.

Igår på Instagram såg jag en bild skapad av Henrik Wahlström (ig: @henrikwahlstroem)

(”Je suis Anna” Henrik Wahlström)

Kan väl säga som så att jag känner mig delvis som Lilla Anna idag, jag är inte helt less på mänskligheten, jag tar inte med mig någon krukväxt, men banne mig, jag drar till skogen!

Bara för att andas och njuta där jag hör hemma, för att jag är fri och för att jag kan!

//a

Källhänvisning: Böckerna om Lilla Anna och Långa Farbrorn är en serie skapad och illustrerad av Inger och Lasse Sandberg.

Med fiskebåt över atlanten…

Innan klockan nådde 20.00 hade jag gått från hälsosam oro till att se mig själv sitta som utvandrarna på en liten fiskebåt över atlanten. Det var väl just den formuleringen… Att jag faktiskt skrev till en vän att jag skulle fly till USA eller Kanada med en fiskebåt över Atlanten som fick mig att kliva ur nojan!

För att komma till punkten där flykt över atlanten blev enda utvägen hade jag hunnit kontrollera trangiakök och vattendunkar. Jag tror det var ÖB Michael Bydéns uttalande om att svenska säkerhetsläget på en vecka försämrats, det faktum att statsministern skulle hålla ett tal till nationen klockan 20.01 samt en kombination med att lokaltidningen Väterbottens-Kuriens artikel om MSBs interaktiva karta över länets skyddsrum!

Det blev liksom trampolinen ut i fritt flödande obehag. Jag tänker att det var den där prydligt hållna oron som plötsligt inte bara hoppade utan exploderade bortom kontroll. Jag tänker på Harry Potter och den där garderoben som öppnas och ens värsta fasa möter en. Lite så.

Förstå mig rätt, jag menar inte på något sätt att skämta om säkerhetsläget eller kriget som defacto händer, det jag däremot vill lyfta fram är min egen panik, mina irrationella tankar och att åter landa. Jag tror inte jag är helt ensam om dessa känslor och vågor som drabbar en.

Vi känner med dem som kriget drabbar på alla fronter, vi blir fundersamma, självklart blir vi oroliga. Jag fick, igår, en bild från en butik i Europa från en nära anhörig som redan visade tomma hål. Det som händer ger effekter och konsekvenser.

Det som hjälpte mig igår var att tala om min rädsla, på riktigt! Berätta att jag kände att jag såg mig själv med en sådan där stor orange flytväst på en liten trålare på ett stort stormande hav, precis som vi sett flyktingar fly över medelhavet.

Det som hjälpte mig var att konstatera att jag inte var handlingsförlamad. Det hjälpte att bli rationell och konstatera att jag varit en prepper rätt länge. Inte för händelse av krig utan för att det är vårat ansvar att kunna klara oss själva i EN vecka utan hjälp från samhället.

Det finns olika händelser som kan slå ut vår förmåga att leva normalt -En solstorm till exempel. Det gick en dokumentär/realityserie på SVT 2019 som heter Nedsläckt land som fick mig att inse att vi är rätt sårbara och redan då började mitt medvetande för denna civila beredskap öka.

Med tanke på all kunskap jag skaffat mig kring detta blev jag lite lugnare. Samtal med vänner och familj hjälpte. Det blev den där fina känslan i stället, att vi sitter i samma båt. Tillsammans fixar vi ”Come what may” som dom sjunger i Moulin Rouge!

Vi kan inte kontrollera omvärlden, men vi kan vara medvetna. Precis som ÖB förmedlade, det är ett nytt säkerhetsläge och det går inte att skönmåla eller linda in det. Som jag förstår det hela behöver vi alla kanske tänka på den civila beredskapen som att klara oss utan ström. Kunna överleva utan att kunna besälla käk via Foodora eller slentrianhandla varje dag. Vi får vara redo på att anpassa oss till att vissa varor kan ta slut. Planera lite för hur vi skall få vatten och värme vid behov. MSB skickade ut sitt nyhetsbrev i går och där påminde dom om att på måndag den 7 mars så testas Hesa Fredrik. Det är viktigt att komma ihåg att det är ett vanligt test även och påminna kring det, så jag gör det här!

När pandemin bröt ut befann jag mig i källaren med tre balar toalettpapper. Som en idiot. Jag kommer inte bunkra toapapper, men jag kommer följa dom tips och råd som finns för hur vi skall hantera en kris. Jag tänker inte börja knapra ett läkemedel med jod utan litar på att länsstyrelsen sköter den biten vid behov.

Foldern som jag låg och hetsläste för bara några veckor sedan går att ladda ner från MSBs hemsida om någon är intresserad.

Ingen behöver börja sova med flytväst och börja lifta med fiskebåtar över atlanten. Vi behöver ta hand om varandra för tillsammans hanterar vi även detta.

Tack till er som hjälpte mig genom min trampolinexplosion

//a

Jag är inte du…

Det känns ofta som att jag står vid ett slagfält och tittar ut

Striden är över och tystnaden har lagt sig

Slagfältet, en ruin av sönderbombade drömmar,

en sölig sörja av insikter

och så stora förluster

Så många traumatiska scener som etsat sig fast på näthinnan.

Det är i tystnaden vid slagfältet jag förstår

att det inte finns någon vinnare eller förlorare i det här slaget

Det finns bara tacksamhet

Att jag överlevde

Anna Holgersson, Ur 18. Under hans öga -Annas epilog (Epilogen podcast 24 juni 2021)

När jag gick i lågstadiet hade vi gymnastik. På en lektion skulle vi springa baklänges. Det var en häftig känsla att röra sig bakåt, hur benen jobbade åt ”fel” håll. Jag minns det så väl för jag tänkte att det var märkligt att jag sprang så fort och så tänkte jag ”bara jag inte faller” -Med den tanken föll jag i golvet. För att hindra fallet satte jag ner mina händer innan jag damp ner på baken. Något hände. Jag gick ut och satte mig i omklädningsrummet. En klasskompis kom och frågade hur det var, jag bad henne hälsa läraren att jag gick hem. Tyst och sammanbiten bytte jag om, tog min väska och gick.

Väl hemma fanns min mor. Jag gick tyst in och lade mig i soffan i vardagsrummet. Tysta tårar rann för mina kinder för jag förstod inte vad som hänt. Min mor kom och frågade hur det var med mig. Jag var rädd och min vänstra hand gjorde fruktansvärt ont. Min mor ringde skolan för att tala med gymnastikläraren för att fråga vad som hänt. Han var helt oförstående. Inget hade hänt! Morsan frågade om han tittat på min hand/arm?

-Nä, det hade han inte eftersom inget kunde vara brutet då jag inte gråtit, sa han.

Där låg jag och kände mig konstig tills morsan tog kommandot och sa att vi skulle åka upp på akuten. På akuten röntgades jag och det konstaterades att jag hade ett snyggt snitt genom båda benen i underarmen. Jag blev gipsad och benen läkte fint.

Jag tänker ibland på denna händelse och gymnastiklärarens ord -Inget kunde vara brutet för jag grät inte. Var jag smärttålig? Stark? Nä, jag var en helt vanlig unge men smärtan gjorde mig tyst. Det var ett trauma och min reaktion var att frysa inombords, jag höll mig rationell, tog mig hem, och lade mig tyst i soffan. Väl hemma i trygghet kom tårarna. Morsan kunde läsa mig som en öppen bok, hela mitt beteende var avvikande (var relativt högljudd i vanliga fall) därför förstod hon allvaret. Borde jag därför ställt till en scen på skolan för att ha ”agerat” mera korrekt? Vem avgör vad som är ”rätt”?

När min son var 4 år var han ute och lekte, han gungade gungbräda. Han kom in, likblek, och gick raka spåret och lade sig i sin säng. Han bara tittade på mig med sina stora vackra blåa ögon. Ögon som sade ”Hjälp mig!”. Det var jag som var morsa, jag som läste honom som en öppen bok och jag som tog honom till akuten. Han hade fått en i storsett identisk fraktur som jag haft som barn.

Som förälder har det varit en fantastiskt resa att få följa en liten människa och lära känna honom. Först att förstå det lilla spädbarnet, barnet och ungdomen. Vi är olika. Jag får så ofta träna mig i att inte tillskriva mina reaktioner på min son. Som tur är kommunicerar vi. Vi diskuterar hur olika vi är. Jag förklarar hur jag tänker och reagerar och han skrattar. Inte av illvilja utan för att det för honom är så främmande. Han berättar hur han ser på saken och jag fascineras. Hur kan vi vara så olika och ändå lika?

Jag har legat inlagd otaliga gånger på sjukhus på grund av min skleroserande cholangit. Jag har gjort sju ingrepp i mina gallgångar i lever och vid flertalet tillfällen har jag fått bukspottkörtelinflammation som komplikation på ingreppen. Att ha en gallgång som är för trång är smärtsamt. Att ha bukspottkörtelinflammation är den värsta av alla smärtor jag upplevt. Det gör så ont i hela buken, varje andetag känns som att man skall explodera. I dessa stunder har jag legat knäpptyst i sjukhussängen och bara kämpat för att hantera smärtan. Samtidigt kan jag ha haft en sänggranne som legat och vrålat och hojtat av smärta.

Min poäng? Vi är olika.

Vi är olika i hur vi hanterar smärta och trauma (oavsett slag). Det finns inget som är rätt och fel sätt att reagera, vi kan bara lära oss att förstå oss själva. Jag vet bara att när det är riktigt jävligt då är jag tyst. Det betyder inte att jag tror att den som vrålar inte har ont. Jag ser det som att vi hanterar det på helt olika sätt. En annan reflektion är att den som skriker och låter högst får hjälp först. Hade jag vrålat å gråtit på gympan hade gympa läraren kanske fattat att något hänt. Å andra sidan tror jag att många reagerar på trauma med just tystnad, chock, frysning.

Med denna kunskap innebär det att jag har svår för personer som oombedd säger till mig att jag ÄR si eller så för att personen i fråga helt och hållet utgår från sina egna reaktioner och där allt annat per automatik är ”fel”. Om en sak sägs i avsikt för att öppna en dialog för förståelse är det en sak, men när jag förstår att någon dragit slutsatser om mig utan att fråga tja, då får det vara så. Jag bemöter det inte, jag börjar inte försvara mig, eller förklara för någon som redan anser sig veta mer om mig än jag själv. Det är liksom okej. Folk får tänka och tycka vad dom vill. Vi är alla unika individer som vandrat på olika vägar, i olika skor, mött olika hinder, med- och motgångar. Vi har olika sätt att hantera och bemöta saker och ting. Däremot har ingen rätt att definiera en annan människa.

När jag levde i källaren och fick höra hur jävla negativ jag var och vilket örloggsmörker jag spred sade jag just dom orden: -Du definierar inte mig som människa! Det var livsviktigt för mig där och då att säga det högt, då det annars var ett tyst, fruset trauma jag levde i.

Jag har läst boken ”För ditt eget bästa” av Pia Johansson & Anna Carsall. Det är en återgivning av Pias tid tillsammans med en man som bryter ner henne psykiskt och fysiskt genom psykisk och fysisk misshandel, genom sexuellt våld, ekonomiskt våld, latent våld. I boken finns återgivet hennes polisförhör där hon får frågan varför hon inte sagt nej under alla våldtäkter (där hon varit övertygad om att hon kommer dödas, blivit otillbörligt fotograferad i högst kränkande positioner i extrem utsatthet) varför hon inte bara ”gått därifrån”. Bristen på kunskap och förståelse är total om hur denna form av våld fungerar. Och även där kommer det in, att OM man inte agerar/reagerar på ett visst sätt … är det ens eget fel? Kan det inte hänt? Inte varit så farligt? Jag skall inte gå in på satslogik men det är inga tautologier som kommer ur detta.

Som överlevare av detta våld har jag blivit…. skeptisk. Varenda kontakt jag har, har haft eller stöter på granskas kritiskt. I varje människa finns drag som kan tolkas, upplevas och kännas narcissistiska, men det gäller att kunna se kärnan i människor. Det gäller även att kunna skilja äpplen från päron.

Se att människors ord och handlingar går hand i hand.. Människor som skapar drama, skriver sina egna storylines utan fakta skrämmer skiten ur mig. Får mig att bli tyst. Dra mig undan. Det kan då tolkas som manipulation i stället för vad det faktiskt är. Å därmed konstaterar jag hur viktigt det är med en sund bearbetning av våld och trauma. Hur viktigt det är med en förankring utanför sfären som handlar om våld.

Att sprida kunskap och information är livsviktigt, och för mig är bron viktigast. Bron mellan den direkta erfarenheten ut till dem som inte upplevt det. Den direkta erfarenheten kräver en viss typ av information och kunskap, för dem som inte upplevt det krävs en annan. Det är i förståelse vi kan växa och förändras. Det är i empati, inlevelseförmåga och i en öppenhet att alla inte reagerar som jag. Det är tondövt att inte ha denna förmåga. Det är ett svart-vitt tänkande som inte leder till något gott.

I det stora perspektivet, i världen, ser vi detta svart-vita tänkande! Vi ser verklighetsförvanskning på ena sidan, ett skapat drama om väst aggressivitet mot landet i öst. Att Ukraina längtar till sitt moderland och att detta är en befrielse! Inte så farligt och att inga civila mål beskjuts! Att det är deras fulla rättighet att göra som dom gör i sitt narrativ. Folket luras, nås av propaganda men även där står folket upp. Vill inte vara del av kriget, kaoset eller det förvridna narrativet.

Jag har blivit smått handlingsförlamad av dessa dagar av krig i Europa. Jag har fått införa lagom kunskapsinhämtning för att hålla mig förankrad och inte spritta i väg av rädsla.

På torsdag skedde invasionen och samtidigt i Umeå var det fest och fyrverkerier i bjärt kontrast till det som hände i Ukraina. Medan samtliga kanaler sände extra med direktrapporteringar från kriget publicerade VK denna artikel som fick mig att skratta. En sådan bisarr kontrast till det som hände i världen.

Skärmdump från Västerbottens-Kuriren 2022.02.02

Kanske är detta lite hur vi måste hantera saker? Vi kanske behöver läsa om toaletter som sprutar vatten (kunde varit värre!) för att balansera alla riktigt obehagliga nyheter? Kanske är det i balansen mellan det tunga och det enkla vi bibehåller rösten, inte tystnar och inte blir rädda? Kanske är det i balansen mellan den iskalla kylan som kriget är och all den goda medmänskligheten som nu visas dagligen som ger oss hopp? Mitt i kriget finns ett motstånd som står enade för demokrati, solidaritet och frihet. I all tragedi finns även hjälp och goda krafter.

Kanske skall vi vara mera ödmjuk inför människor som upplevt trauma, inte vara så snabba att döma deras handlingar och reaktioner om dom inte överensstämmer med vårt eget navigeringssystem. Tystnad kan vara det största skriet på hjälp medan det högljudda larmet mer är ett korrekt agerande regisserat av… vem?

Jag är oerhört tacksam för att det snart är dags för mig att kliva ut i verkligheten. Jag behöver den sunda balansen. Jag är en person som behöver den älskade vardagen där jag gör något i samhället.

Det är färdigvirkat nu!

//a

Paradigmskifte…

Att hamna i en destruktiv relation (med allt från en toxiskt person till en person med antisocial personlighetsstörning av olika kalibrar) påminner oerhört mycket om att hamna i en sekt. För alla som vill fördjupa sin förståelse rekommenderar jag Mariette Lindsteins böcker. En sekt vill inte att dess medlemmar skall ha ett kritiskt tänkande, kontakt med omvärlden eller att någon utifrån skall ha insyn så medlemmarnas fria vilja måste kuvas och kvävas. Det är enda sättet för en ledare att få totalt lydnad, genom absolut makt, hot om straff och total kontroll.

Paradigmskifte, Anna Holgersson

Så kom kriget. Det är samma känsla som infinner sig som jag kände när attacken mot World Trade center inträffade 11 september 2001. Nu känns det dock närmare, galet, obehagligt och högst verkligt. Samtidigt lever vi på i våra vanliga små liv, kokar korvgryta och tvättar kläder, går till arbetet eller skolan och ändå, någonstans därinne processar man känslor, rädslor och tankar.

Hela Umeå laddar för Rally VM eller alla utom jag. Istället för rally har jag hållit på att studera sekter. Jag har tittat på dokumentären ”Den enda sanna vägen” som finns på SVT Play, tittat på dokumentär/film om Knutby och jag har läst böcker av Mariette Lindstein.

Lindstein levde under 25 år på Scientologernas huvudkvarter i USA. Hon lyckades fly från sekten 2004 och 2015 släpptes första boken som baseras på hennes erfarenheter. Hon förekommer i dokumentären från SVT Play också!

Jag har läst hennes böcker: Sekten på Dimön (2015), Sekten som återuppstod (2016) och är inne på tredje boken Sektens barn (2017). Det finns dessutom tre ytterligare böcker kring Dimön men väljer att hålla mig till dessa tre.

Böckerna om Dimön cirklar kring det nya, moderna centret på Dimön som heter ViaTerra. ViaTerra leds av den karismatiska ledaren Franz Oswald. Vi får följa Sofia Bauman som just avslutat sina studier på universitetet, hon är runt 20 år och hon går på ett föredrag med en väninna och lyssnar på Franz Oswalds visioner om ViaTerra. Hon drabbas direkt av Oswalds karismatiska utstrålning.

Detta är ingen bokrecension -MEN jag slukade böckerna. Kunde inte sluta lyssna. Vi får följa Sofia, hennes väg till Dimön, hennes arbete på centrat, hennes klättring i rang i personalstaben. ViaTerra är ingen religion, det är en fråga om självförverkligande, ett hållbart liv. Alla måste studera teserna som Oswald författat.

Det är en fantastisk miljö, vänliga människor och så är det ju Franz som alla lyssnar trollbundet till. Det kommer krypande, någon blir en favorit och får hätska ögonkast från någon som blir svartsjuk, någon får uppgifter och någon annan blir avundsjuk. Franz är aldrig nöjd med det hans medlemmar gör utan beordrar dem att arbeta och göra uppgifter tills det är klart. Ingen får sova, ingen får mat.

Det leder till ett angiveri och den som felat måste straffas. Det går från den där känslan av att det är för bra för att vara sant till ren rädsla och insikten av att alla är totalt övervakade, kontrollerade och det går inte att lämna. Från öppna ljusa rum till övervakningskameror, murar och strömförande taggtråd (det heter att det är för att hålla journalister etc ute!).

Alla är fråntagna sina mobiler och datorer, all kommunikation utåt sker via censur.

Det jag tycker skildras fint är Sofias känsla av att det är ”något som inte stämmer”, tvivlet, rädslan och sedan den uppenbara skräcken inför ledaren som i början var så charmerade, klok, belevad och omtänksam.

Det är svårt inne på centret att veta vem som är vän eller tjallare. Straffen är hårda, och blir mer och mer fysiska. När hon inser vad Franz är förstår hon att hon måste rymma, frågan är bara hur?

Man säger ofta att om man vill förstå våld i nära relationer så kan man titta på just hur människor sugs in i en sekt. Det blir en gemenskap, en vi mot världen känsla. Alla utanför är fiender och därför måste man undvika dessa. För mig personligen har det varit intressant att studera detta område lite närmare, därför av de kontakter jag fått med människor efter min egen evakuering, av alla meddelanden, frågor, feedback så har jag även velat sätta mig in i männens situation. Det vill säga män som offer.

Jag tror därför sektsjuka, eller sektmentalitet är intressant att titta på då det där är mer självklart att det handlar om både män och kvinnor som sugs in. Det är lika för alla. Det samma gäller våld i nära relationer. Idag lyfts nästan dagligen mäns våld mot en kvinna fram i media. Det är dock tunt med vittnesmål från män. Det blir känns som att manliga offer nästan inte ens kan berätta att de varit utsatt psykisk misshandel, våld, manipulation, kontroll. Ofta har förövaren (kvinnan) redan hunnit snärja in socialtjänst, skola etc. i villfarelsen att det är offret (mannen) som är den galna, kontrollerade maken, sambon, pojkvännen. Å eftersom samhället börjar vara lite mera ”på tå” kring detta så tror man kvinnan per default.

Jag tror vi som samhälle skulle bli så mycket starkare om vi i stället lärde oss om våldet. Det känns som att vi är så oerhört polariserade och detta blir oerhört svårt när män drabbas av våld i nära relationer. Genom att väva ihop könen och se våldet kunde vi kanske bli vassare på att exponera förövare i stället.

För det är obehagligt som tusan. När paradigmskiftet kommer. När man inser att personen man lever med är farlig, på riktigt. Förstå mig rätt, jag hade ingen aning om vad jag var utsatt för, bara att det var något som inte stämde och att jag plötsligt såg människan jag levde med ur ett par andra glasögon. Jag klev ur min kropp, kopplade bort allt och övergick till autopilot.

För mig tog det några månader från det att jag insett detta till dess att jag kunde, i kodord, be om hjälp. Sedan tog det ytterligare någon månad innan jag evakuerades. Alla som levt i detta vet även hur våldet, vreden, kränkningarna ökar dramatiskt i och med att förövaren förstår att man sett igenom dem. Allt vrids liksom upp, dom behöver inte ens försöka hålla uppe någon gaslighting, det blir fruktansvärt destruktivt och våldet ökar. En kvinna jag talat med berättade för mig om hur hon planerade och strukturerade sin EXiT i ett år, i hemlighet och i fullständig rädsla. Den rädslan är tveeggad för man är livrädd för att inte komma därifrån och man är livrädd för att lämna.

Det är så tydligt för alla som levt med våld i nära relation hur relationen går från ”för bra för att vara sant” tills de små negativa kommentarerna kommer, idealiseringen är över, man står plötsligt i ”skuld” till förövaren eller måste bevisa/övertyga dem om ens kärlek, trohet och lojalitet (det finns INGEN botten i deras behov av bekräftelse!). Inget man gör är längre bra nog, man straffas med värme och kyla, och allt man vill är att det ska bli så där som det var i början -Det kommer aldrig tillbaka! Det fanns aldrig där!

En förövare vill inte ha en partner, hen vill ha något som fyller upp hens behov -That’s it!

Med detta återgår jag till att titta på vad som händer i världen, nu är det tydligen bekräftat att Tjernobyl är intaget. Jag kan inte låta bli att tänka på världsläget som en destruktiv relation, det finns en förövare som får resten av världen att i nuläget hålla andan!

//a

Pelle Snusk…

Pelle Snusk är en barnbok skriven av psykiatrikern (!!) Heinrich Hoffman. Originaltitel är Der Struwwelpeter och utgavs år 1845 i Tyskland (på svenska 1849). Herr Hoffman hade många strängar på sin lyra då han inte bara var författare och psykiatriker, han illustrerade även boken… till sin son!? Söker man runt lite kan man skåda illustrationer som ger en mardrömmar om naglar som växer och hår som står rakt ut.

Pelle Snusk är i alla fall ett ord jag och morsan använder när vi diskuterar saker som är äckliga i hem, kan även gälla andra typer av äckligheter. Vi är båda rörande överens om att man inte vill bo som en Pelle Snusk! Vet att morsan såg någon med väldigt långa gula tånaglar på tv och det blev också ett Pelle Snuskfenomen. När en kvinnlig gäst kom på besök hos mig i 20-års åldern, lånade min kökssax och satte sig i min soffa och klippte sina tånaglar så dom flög över hela mitt hem konstaterade jag att jag haft besök av Pelle Snusk.

Poäng? -Ordet är flexibelt och användbart.

Jag påbörjade detta inlägg för ungefär två veckor sedan efter en söndag av städning, bland annat hade jag gått loss med dammsugaren i soffan (och hittat sju strumpor i och under soffan!), jag hade knäskurat badrummet och jag hade motat bort alla ”pelle snusk gömmor”. Den dagen var det en dörr och dess dörrfoder jag höll på storkna över. Jag hade den dagen torkat badrumsskåpet, duschat vagnen där jag förvarar schampo och tvål samt skurat tandborstmuggarna. Jag bytte även disktrasor och tandborstar.

Idag är det åter söndag och jag har röjt upp min lilla skrubb som är någon form av deponianläggning för saker jag inte vet vad jag vill med. Jag har städat och plockat i ordning inför veckan. Skönt att vara ”on it”.

Jag är ingen pedant! Jag har ett högst levande hem för min kreativitet gör att det oftast ligger både block, pennor, virknål och några nystan garn här och där -MEN det måste vara rent! Rörigt är en sak, skitit en annan. Jag fixar verkligen inte äckligt a’la Pelle Snusk och det är en sådan himla grej detta att ha fint, rent och att det doftar gott. Det är banne mig en gåva. Jag är rädd om mitt hem och jag uppskattar att var sak har sin plats. Det är gött att lägga alla saker på plats, och samtidigt ta sig an att faktiskt dammtorka elementen, rensa och rengöra golvbrunnen och kolla så att man inte har en halv middag under spisen.

Filtret ovanför spisen tvättar jag upp med jämna mellanrum och jag fixar inte klibbiga ytor. Jag tillhör även den skaran som tycker det är bättre att skruva upp ett tjorvande avlopp, rensa vattenlåset och diska upp det snarare än att hälla två flaskor propplösare, hett vatten och sedan ha asmaanfall av ångorna. Ska det göras rent skall det göras grundligt.

Jag har levt med Pelle Snusk och själv normaliserats in till det klibbiga och smått sunkiga.

En sådan där märklig detalj som alltid varit så viktigt för mig är SÄNGEN. Sängen är platsen för våra kroppar att få vila. Det är en plats där vi spenderar mycket tid om än inte vaken. För mig har det alltid varit viktigt att det är fint i och runt min säng.

I min allra första egna lägenhet, en fin etta med riktigt kök, vardagsrum och alkov, var alkoven min himmel. Den var djupt mörk blå, på väggen hängde utvalda tavlor med guldramar och jag bäddade alltid min säng med vita sängkläder av satin. Jag hade inte råd att köpa så fina sängkläder utan hade fått det i julklapp. Min blåa alkov var min himmel och sängen var mitt moln som jag sov på varje natt.

Många kvällar satt lilla trion i den blåa alkoven och pratade och skrattade tills morgontidningen damp ner på golvet. (Jo, jag hade papperstidning!)

Jag har alltid alltid varit noga med sängkläder, att ha matchande påslakan och örngott. Jag har alltid velat skapa ett harmoniskt inbjudande rum för vila. Detta har jag gjort både som singel och sambo och ingen har någonsin haft invändningar på detta.

Utom Pelle Snusk.

Lever man med Pelle Snusk spelar det fan ingen roll vad man har i sängen, men gärna rött och svart är snyggt. Som direkt ser dammigt och solkigt ut efter som det aldrig städas i hemmet och man har en smärre sandlåda, mixat med lössnus och annat gojs. Att ha matchande sängkläder på båda sidorna är fan inte heller viktigt. Det är bara att ta något och om man tänker efter så är det här med påslakan inte viktigt alls. Faktiskt! Självklart ska vi gnida av oss hudfett, döda hudceller direkt på täcken (som aldrig tvättas).

För min del blev sängen mitt projekt, för skulle jag vara så jävla petig och löjlig så var det fan mitt ansvar. Så lät det. Den vrede över sängkläder som hade fina klädda knappar slutade i att han i vredesmod sparkade och drog i sängkläderna så att knapparna flög. Inte helt harmoniskt med andra ord.

Jag började faktiskt fundera rätt mycket under den tiden om det kanske var nått fel på mig? Kanske var det jag med min livslånga vilja att sova fint som var onormal? Kanske var det faktiskt bara jag som tyckte att en dubbelsäng skulle bäddas med matchande påslakan och inte helt olika? Kanske var min himmel och mitt moln som jag sovit på genom mina år i 20-nånting åldern helt fucked up. Jag kände bara att där gick en gräns. Jag ville verkligen inte sova i ett hovendroven.

Jag vet inte hur många gånger han slet täcket av mig för att han behövde två. Där låg jag nästan naken, och frös. Men jag hade ett dubbeltäcke i beredskap som jag kunde rulla in mig i som en vårrulle. Jag vet inte hur många gånger han stod och skakade täcket så det flög sand, snus och fjädrar på mig där jag redan låg i sängen och hur han sedan kastade täcket över mig och så att nu skulle fågeln vara tyst… Å garvade hejdlöst åt sin egen vitsighet. Själv kände jag mig så förnedrad. Jag vet inte hur ofta han sopade över alla sina äckliga smulor och snus till min sida i stället för att sopa ner det på golvet. Det viktiga var att han sov utan smulor. Så klart!

Det hette givetvis att jag var känslig, överreagerade, misstolkade osv.

Jag blev därför så himla glad när jag läste någonstans, vart kommer jag inte ihåg, om en rapport som skrivits av polis eller socialtjänst när dom gjort ett ingripande. I rapporten hade det skrivits en notering om att sängarna var bäddade med olika sängkläder. Jag kommer inte ihåg den exakta ordalydelsen men jag minns att för mig, blev det en känsla av smärre triumf.

Min vision om en himmel och ett moln är banne mig inte fel. Det är normalt att bädda sängar med matchande sängkläder. Det är avvikande att ha det som en röra.

Folk får leva hur dom vill, men jag vill inte leva med Pelle Snusk. Jag vill inte ha stopp i mina avlopp så att det står vatten i handtvättfat. Jag vill inte ha klibbiga ytor eller känna mig förskräckt om någon behöver låna min toalett.

Det är skillnad på rent och äckligt.

Jag ser framemot att lägga mig i min ren bäddade säng med en lätt doft av moringa. Jag sover inte längre på ett moln, jag har landat i verkligheten, och för det är jag så tacksam!

//a