Patronläge…

Känsliga läsare varnas! Detta inlägg kommer handla om något väldigt prekärt. Något vi aldrig erkänner öppet att vi gör, är med om eller känner igen. Jag slår ju så gärna ett slag för den krassa verkligheten så nu blir det skitsnack -På riktigt!

När jag var liten bilade vi till Frankrike varje sommar. I våran smockfulla volvo med takPÅSE fräste vi genom länderna till ”vårt” ställe, dvs en camping i väldigt lantlig idyll. Dessa resor innebar att vi lagade mat på trangiakök, käkade medhavda köttbullar i fryslåda, längst vägarnas rastplatser från norra Sverige till mitten av Europa!

Jag älskade att titta på alla andra som stannade på rastplatserna. Jag betraktade deras beteenden. Efter år av dessa fältstudier kunde jag med en kuslig exakthet peka ut vem som var ”skitnödig” -För det förekom en ritual kring det där! Folk stannade. Klev ur sina bilar. Stod och sträckte på sig och liksom stretchade. Sedan började ett spankulerande som förmodligen skulle se avslappnat ut, men det drogs alltid mot toaletthuset/dasset/mackens toalettdörr.

I ritualen ingick att stanna och titta på eventuell kart-/informationstavla och sedan liksom av en ren slump upptäcka att… men oj! Fanns det toalett här?! För att sedan slinka in och försvinna en stund. Efter besöket följde ingen stretch eller flanerande, det var järnet in i bilen och vidare.

Beteendet är utmärkande och jag tror det är rätt mänskligt. Vi är lite generade över våra magar och att behöva ta till offentliga toaletter, men nöden har verkligen ingen lag.

Idag gick jag på en promenad och började fundera på dessa beteende. Jag gick rent och log från öra till öra för det finns en komik i vår mänsklighet. Det är rörande på något sätt. Själv tillhör jag en släkt med magar som inte är att leka med. Detta fick mig att flina ännu mera över dom där obehagliga ”vriden” som ens mage kan orsaka. Jag skrattade åt kallsvetten som bryter ut på överläppen, hur skinkorna spänns, stegen blir kortare och stelare och hur hela systemet signalerar att det är ”läge” att gå på toan!

Jag var rätt långt hemifrån när jag började vända om för att gå hemåt. Jag hade gått i 40 minuter i solen. När jag gör den där vändningen känner jag en synnerligen olustig förnimmelse i magen. VROOOOM. Nää… phuu… falskt alarm.

Men det är ju lite så med tarmar och magen att det KAN fungera lite som en förlossning. Värkar som kommer tätare och tätare. Så jag rasslade på stegen. Å så garvade jag åt det faktum att jag nyss haft så kul i tanken åt just detta.

300 meter är inte långt. Det är inte långt och går väldigt fort att avverka OM det är asfalt. OM det istället är en kompakt tjock is strösslat med fint is kross ja då tar det längre tid.

Jag kommer i jämnhöjd med en busshållplats och min mage för en 360, den vrider om som in i helvetet och jag tänker… Det här GÅR inte. Vis av erfarenhet vet jag att man bara behöver andas, fortsätta gå och så kommer magen liksom ”volta” tillbaka å så har man en liten tidslucka att hinna till en mugg! Men det voltar inte tillbaka!! Jag känner den där kallsvetten bryta ut på min överläpp å jag tänker att jag fan inte tänker STÅ och skita vid en busshållplats.

Jag tar mig vidare och voltet kommer, tackålov! Jag går så målinriktat och sammanbitet hem. Jag tänker att om sonen är hemma kommer jag vråla ut honom från toaletten om han råkar befinna sig för jag fattar att nu… nu är det förlossning so to speak!

Vid porten börjar jag knäppa upp jackan, jag tar mig till min dörr och när jag skall låsa upp vrider det om med sådan våldsam kraft att jag måste stå stilla. Jag tänker att jag på riktigt kommer skita ner mig i trapphuset. För givetvis är jag så skakis att jag nästan inte får in nyckelhelvetet i dörren.

Jag tar mig in, jag sparkar av mig mina skor samtidigt som jag forcerar mig fram över golvet, jag kastar allt jag har i händerna, (en handske återfinns senare i vardagsrummet) jackan river jag av mig så att ärmarna följer med.

Jag sliter upp toadörren, det finns ingen tid att tända någon lampa det är så jävla diskutabelt om jag kommer få av mig byxorna i detta läge.

Allt är över på cirka åtta sekunder. Det är fan ett under att jag ens sitter på toan för med det tryck och med den vresighet som explosionen detonerar borde jag lyft! Minst!! Där sitter jag i mörkret, magen är lugn och beskedlig, jag skrattar så jag håller på att tappa luften. För det är så fruktansvärt komiskt.

Jag gör mig klar, tvättar händerna i mörkret och kliver ut och ser vägen som banats från ytterdörren. Kläder, nycklar, skor… paniken som utspelat sig en minut tidigare är tydlig. Och jag skrattar så att tårarna rinner. Jag skrattar för att det är så okontrollerat.

Toalett-galopp…. Note to self: Tag ALLTiD undan dammsugaren!!!

Jag skrattar för att jag just haft så roligt på min promenad där jag just tänkt på dessa horribla mag-vrid. Jag garvar så det ekar ute i trapphuset. Jag skrattar så att min mascara ligger på kinderna. Jag skrattar för att jag diskuterat detta med familj och vänner och för att ALLA vet exakt vad det handlar om. Jag har hört om fina äldre damer som fått sätta sig och skita längst E4:an och torka sig med några begagnade näsdukar ur fina handväskan, jag har hört folk storma caféer för att morgongröten gjort sig påmind mitt under en cykeltur, jag har hört vänner som varit i Indien som bara fått ge vika för vulkanskiten som exploderat. Jag fattar! Å vad vi garvat när vi pratat om detta. Så galet befriande! Only human!

För det är ju just det…. det är befriande att få snacka om den mänskliga sidan av oss människor, inte bara den prydliga och tillrättalagda. Sedan är det språkbruket jag förundras över i dessa samtal. För när magen vrider om är det ingen som använt termen bajsa. Det här är en mänsklig råhet som drabbar oss, och när det är riktigt kritiskt finns ingen tid att vara fin i kanten eller vårda språket.

Jag kan snart skriva en empirisk avhandling i detta ämne. Fältstudier kan alla ägna sig åt, på flygplatser, runt bajamajor, ta en koll på hur folk rör sig mot målet! Är dom bajsnödiga går dom i stretchiga cirklar…

Är skiten i patronläge är det ett ursinnigt forcerande till toaletten -Oavsett var den är!

//a