För en tid sedan talade jag med min medsyster om Alfa Omega, början och slutet och livets eviga krusiduller. Att vi föds och att vi dör är ett som är säkert men däremellan hinner massor med annat börja och sluta. Skolgång, utbildningar, arbeten, projekt, vänskaper, relationer allt är ett evigt kretslopp av början och slut.
Själv har de senaste fem åren varit fyllda av början och slut, något too much vissa gånger men jag har envist jobbat framåt/genom/vidare/ut/bort/hem etc. Alfa och omega för mig är skeenden här och nu. Det är cirklar som sluts och det är nya som börjar, vissa mera signifikanta än andra.
För mig och många andra som upplevt våld i nära relationer finns ett tydligt ”före” och efter” för något händer inom oss som upplevt psykiskt-, fysiskt-, sexuellt-, ekonomiskt-, latentvåld. På SVT finns en serie i 9 delar som heter ”Gaslight” (Manus och regi: Therese Lundberg.) Jag såg de sista tre delarna mellan mina arbetspass denna helg. Där finns en scen där huvudkaraktärerna befinner sig i en dusch och hon säger ”Jag går sönder”. Det gick rakt in i mitt hjärta. Det är samma ord som jag själv yttrade när jag levde i mörkret. Jag sade att min själ gick sönder och det är nog det mest rätta jag lyckades formulera. Det var exakt det som hände. Det var en själsdöd.
Jag rekommenderar alla som anser att ”folk” som utsatts för våld i nära relation för skylla sig själva att se serien. Den fångar fint den första fasen, den fångar utmärkt förvirringen, förnedringen, rädslan som kommer krypande. Greppet, det traumatiska bandet som skapas och som är så jävla svårt att förstå. Vem är det som tröstar om inte den som just slagit. Det är obehagligt på riktigt!
Jag var på ett föredrag häromveckan om ”Transgernerationellt trauma”, en av föredragshållarna talade om hur Freud såg på trauma efter att ha studerat dels ”hysteriska kvinnor” men framför allt efter att ha studerat soldater som varit med i första världskriget. Det Freud upptäckte var att de hysteriska kvinnorna (vars beteende förklarades med att deras hjärnor höll på att tillbakabildas) och de knepiga soldaterna hade väldigt lika beteenden och uttryck. Freud kom fram till att ett trauma uppstår när det går hål i membranet som skyddar vårat ego. Detta leder till att vi blir själsligt skakade enligt Freud.
Jag blev själsligt skakad av att leva i en destruktiv relation, jag var trasig, utraderad och eliminerad när jag lyftes ur situationen. Det var mitt tidigare livs omega.
Åren efter var som en kaosartad byggplats. Det handlade inte bara om tak över huvudet, ekonomi och arbete, det var samtidigt en inre verksamhet dygnet runt. På en byggarbetsplats händer mycket samtidigt, man slår upp väggar, drar el, tänker på avlopp, budgeten skall gå ihop, å vilken färg skall tapeten ha? Exakt så var faktiskt mitt liv. Exakt så har jag hört så många andra våldsutsatta beskriva vägen till en ny existens. Det måste dessutom göras samtidigt som man bearbetar våldet, trauma och PTSD. Det är en början på det nya livet som är förjävligt. Det är som ett väntrum eller ett vakuum.
Jag återgick till mitt gamla arbete, för att arbetsträna. Den arbetsplats jag var på var fantastisk. En suverän chef som hjälpte mig på det sätt jag behövde. Fina kollegor som inte dömde mig allt för hårt. Men så fanns de som aldrig hälsade, som ändå följde mig i sociala medier men inte ens sa ”hej” när vi väl möttes. Det tog tid att inte känna skam, utan i stället peta bort dem ur mina flöden.
Jag hade sagt att jag aldrig skulle kunna återvända till mitt tidigare arbete, och det var rätt. Det tillhörde mitt gamla liv. Jag hade gått vidare. Anna 2.0
När de sista bearbetningarna var gjorda var det bara att börja leva. Men hur gör man det? Jag hoppade, jag kapade alla förtöjningar och gjorde det metaforiska hoppet -A leap of faith. Jag bara visste att det skulle bli bra.
Här sitter jag nu, jag har fått en tillsvidare anställning på en arbetsplats som jag trivs på, en helt ny yrkesbana där jag äntligen får använda all min kunskap. Jag lär mig mycket, jag erövrar nya tekniker, kunskaper och tar gärna på mig olika ansvar. Den där broschen hade jag faktiskt kvar i en av mina kartonger vem hade kunnat ana att jag skulle damma av den och faktiskt känna stolthet över att bära den. Det är inte nog med det, jag har även fått ett bevis från socialstyrelsen att jag har rätt att använda yrkestiteln.
Det är lätt att tappa andan när något tar slut, kommer till en ände, eller något dör, för vi glömmer så lätt bort att i samma ögonblick kommer något nytt, alfa, och för oss ut i nästa cirkel. Våra liv är som dansande spiraler precis som våra DNA. Det som kändes så fruktansvärt mörkt blir till skuggor som man kan lära sig att titta på i ljus. Det går att hitta vägar till livet utan att kanterna för evigt är sotade. Det går att skratta så att hela magen hoppar, känna tacksamhet så att man vill spricka igen. Det går att bli förbannad och säga NEJ när man inte vill, det går att gråta över det som gjort eller gör ont.
Just tack vare alfa och omega.
//a