Smockor och Lumen…

Det årliga pysslandet med att fixa advent, skapa julstämning är igång. Jag har dragit sladdar, fixat stjärnor, sökt grejer på vinden och härjat runt som de allra flesta gör som vill skapa jul. En skillnad är dock att jag infört någon form av daglig träning då jag frenetiskt och frekvent måste ge mig upp på vinden. En sak har slagit mig och det är att jag inte tycks andas så länge jag går uppför, i stället väntar jag tills jag är uppe och då tycks jag inse att jag måste ha luft. Diskuterade fenomenet med en god vän och det visade sig att vi delar det där, att liksom hålla andan. Märkligt!

När man håller på med adventsstjärnor kommer man in på den årliga googlingen av omvandling av Watt till Lumen också. Av någon anledning anges Watt på själva ljushållaren och LED-lampan anges i Lumen, kanske vore läge att köra enhetligt?

Sedan funderar jag på det här med ”smockor” som verkar vara Aftonbladets älsklingsord denna höst. El-smockor, snösmocka, inflationssmocka…. Varvat med Krisvinter. Är less på dramatiken. Det är vad det är. Omvärldsläget ser ut som det gör, Sveriges energipolitik är vad det är OCH det är lika för alla. Måste det vridas upp till svarta rubiker om eländes elände? Är det inte helt nog som det ÄR? Utan smockor och överord?

Min kompis och jag messade en dag när vi båda låg sjuka i covid. Vi skickade reels mellan oss på Instagram. Roliga klipp på djur som lät festligt tillsammans med texter av typen ”Jag och min vän när vi pratar om vår svåra ångest”.

Hon skrev att hon flipprade mellan tidningar, nyheter och Instagram i hopp om nyheter att allt är bra igen, som förr.

Jag svarade att jag flipprar mellan tidningar, nyheter och Instagram i väntan på att kriget bryter ut för jag är helt redo att sjappa.

Hon kan ses som optimist och jag är katastroftankar. Jag skrattade gott åt den där ordväxlingen och när jag senare stod och lagade mat började jag fundera på vad det egentligen stod för. Jag konstaterade att jag fortfarande ”överlever”. Det är fortfarande mitt ”mode” som jag lever i dag ut och dag in. Inte konstigt att tillvaron känts lite pointless denna höst. För när vi överlever, lever vi inte i nuet.

Jag gjorde som vanligt, jag sökte hjälp för att reda ut denna (i mina ögon) stora insikt.

Jag är tacksam över den förmågan, att våga be om hjälp. Jag har sedan i somras arbetat med att implementera Kognitiv ergonomi på alla nivåer i mitt liv. Grunden är struktur, planering och att hålla rutiner. Lagom festligt kan tyckas men grejen är att det frigör energi för annat.

Det där ”andra” är det som är livsviktigt för mig -Min kreativitet. Den har fan fått sova sedan förra julen och den ”Vinter special” som jag gjorde tillsammans med Mia Makila i Epilogen Podcast. Jag har prioriterat fel, att strypa skapandet för att mata på och arbeta blir kontraproduktivt och är inte hållbart på sikt. Så jag har väckt upp kreativiteten. Detta att jag skriver ett inlägg för första gången på flera månader är ett steg. Sedan har jag ett nytt handarbete som är på gång. Jag har även ett projekt som jag hoppas kunna börja med under nästa år som jag verkligen bubblar och sprudlar inför. Jag har gått på en Workshop om skrivande och en intressant föreläsning om Psykisk resiliens. Jag gör detta för att få näring, input och för att växa.

Att väcka, öppna och skapa, att låta kreativiteten vara en del av vardagen är något jag helt glömt bort att göra! Det är ju just kreativiteten som väcker glädjen, nyfikenheten och som får mina synapser att dansa av glädje. Det är ju just kreativiteten som är min jämnvikt till alla ”måsten”. Det är när kreativiteten lever som mina ”måsten” plötsligt blir till spännande äventyr som jag betraktar, reflekterar över och tar mig an på nya oväntade sätt. Det är det där enkla att gå en annan väg till arbetet, att hitta en ny slinga att promenera, att växla ord med en främling det är sådant som gör hela min tillvaro LEVANDE och inte bara en fråga om överlevnad.

I denna mörka tid på året är jag tacksam för snö, för att det snart är advent för det gör elpriser som är 9000% högre mera uthärdlig och hanterbart. Det är också för att jag har vänner som erbjuder sig att plasta in bilen för att skjutsa mig till sjukhuset efter ett dygn av frikking tarmsköljning/laxering, det är för att jag har en vän som är ett kreativt utbyte för hela min själ, det är för att jag har en familj som kommer med LED-lampor till min adventsljusstake, det är för alla dessa saker smockor känns så onödigt. Det är vad det är. Snöstorm i södra Sverige, kör försiktigt, ta det lugnt, men måste vi elda upp det som att det är självaste Ragnarök hela världen står inför? Vill man vara mera nyanserad kan man kanske lyfta klimatfrågan i stället för att rapportera minut för minut om hur det går för alla plogbilar?

Bara en tanke.

//a

Tryckvågen…

Här sitter jag och skriver i det underbara Norrländska ljuset. Jag skulle lätt kunna sova hela dagen bara för att vara vaken och ta del av detta fantastiska ljus på nätterna. Kvällarna och nätterna där mörkret aldrig lägger sig.

Så jag sitter uppe och skriver och lyssnar på Miss Li -Utan dig! Jag sjunger så jag skrattar. Jag skriver det allra sista på min bok. Det är så befriande att få lägga allt åt sidan, det är över. Det är färdigt och jag tror aldrig jag kommer läsa det själv igen! Så känns det.

Allt helas, det är så vackert att uppleva det på djupet och förstå. Det skapar utrymme för glädje, stryka och ödmjukhet. Det är lika vackert som att stanna upp och ta in alla björkar som slår ut i sin skira grönska.

Jag har ett antal blommor i mitt hem som njuter av ljuset, de växer så det knakar och jag har planterat om dem i större krukor. Jag är och noppar och vattnar, jag vänder och vrider på mina växter för att de skall hålla formen. Lite så har jag hållit på med mig själv precis hela våren.

De är över två månader som handlat om att växa, utvecklas och hamna i ny jord. Det är så mycket jag erövrat under denna tid som varit viktiga pusselbitar för framtiden. Allt från kompetens till yrkesroll, till kläder och den svarta trenchcoat jag nu äger.

Det viktigaste av allt under denna tid har varit att drömma om tryckvågen som dödade allt. Som dödade mig. Som omvandlade allt till aska och att återuppstå ur askan i ljus och ha det viktigaste kvar -Kärleken!

Min bok närmar sig 300 sidor. Det är tre hundra sidor och över 90,000 ord om hur man lagar en trasig själ efter att ha levt under någon annans makt och kontroll, att ha levt isolerad i våld i kärlekens namn. Det är inte vackert, men uppriktigt.

Min slutsats av mitt skrivande – Mörkret vann inte över ljuset.

Mörkret är intet -Ljuset är liv!

Det är vackert!

//a

Ektoparasiter…

Ektoparasiter är obehagliga varelser. Ektoparasiter lever i eller PÅ andra levande organismer, från dessa organismer tar de sin näring och orsakar samtidigt skada.

Till dessa typer räknas loppor, löss och fästingar.

Om värddjuret är en hund eller katt finns allehanda olika behandlingsformer för att bli kvitt ohyran.

Det slår mig att detta även gäller människor, somliga är Ektoparasiter och vissa blir värddjur som göder, föder och blir hemvist för dessa parasiter. Det slog mig i frasen att ”de tar sin näring av” samt ”orsakar skada” när jag under veckan fördjupade mig i djur.

Liknelsen är faktiskt riktigt bra ju mera jag tänker på saken.

Jag har gjort min första vecka med arbetsträning och det har varit en berg-och dalbana. Jag var rätt bra förberedd för att det skulle kännas. Vad jag inte var beredd var hur mycket det skulle betyda att faktiskt få komma igång. Eller hur orolig jag skulle känna mig. Eller hur roligt det skulle kännas att åka dit på fredag. Eller hur det däckade mig på måndag. Eller att det skulle kännas bättre på torsdag. Kort och gott en berg-och dalbana som ändå kändes rolig att kliva av på fredag.

Jag har skrivit på min privata text som är min bearbetning och den är nu uppe i 80 sidor, det gör mig stolt. Det gör mig även imponerad när jag läser, för det är faktiskt bra. Riktigt bra.

Nu är det söndag och jag känner mig redo för en ny vecka. All tvätt är tvättad och vikt eller inhängd i garderoberna. Sängen har jag bäddat ren och samtliga handdukar är fluffiga och fräscha. Lägenheten har jag städat så det doftar svagt av citron. Diskmaskinen rullar åter som den ska och jag känner mig glad, lugn och tacksam.

Mest förundrad är jag över vädret -Faktiskt! Det är ju vår?! Det väder som varit och är känns som att det är en månad för tidigt. Jag protesterar inte. Det är ljuvligt med takdropp och att snön bokstavligt talat rinner undan.

Jag köpte vackra färgstarka tulpaner på fredag efter arbetet för att sätta känslan jag kände i en vas. De sprider sin glädje i mitt städade hem som doftar citron och färska tulpaner. Inga parasiter bor här, inga ektoparasiter så långt ögat skådar

-Det är värt att firas varje dag!

//a

När är extra EXTRA?!…

Att jag är en prepper med nerverna på utsidan är varken en nyhet eller hemlighet. Däremot står jag för det och erkänner att jag tycker det är läskigt och skrämmande hur ett land som Ukraina, från en dag till en annan, drabbats av en invasion och ett krig. Det ger perspektiv på vad ”trygghet” är och även vad som är viktigt när det gäller överlevnad. Jag får en klump i halsen när jag läser om 17-åringar som just varit studenter och som nu valt att greppa ett vapen för att skydda sitt land. Om sjukhus som bombas och civila som faller offer i striden. Det är existensen satt på sin spets. Det är fight eller flight som gäller.

Vi uppmanas vara källkritiska och läsa allt vi ser i sociala medier kritiskt och med det i bakhuvudet skall vi fråga oss -Vart kommer informationen ifrån? Vad är syftet?

Jag har hittat mina egna favoriter som jag lyssnar på när det gäller Sveriges säkerhetsläge. Jag har några web-platser som jag tar till mig information i från, och allt det där andra blir ett brus. En malande kuliss som hela tiden är redo att suga in mig i nyheter, uttalanden, experter som ger tänkbara scenarion, allt detta i realtid med rapporter kriget.

Jag tänker att i den tid vi nu befinner oss i när politiker gör helomvändningar i olika sakfrågor så blir det ju väldigt svårt för en vanlig själ att navigera i detta stormande hav. Ändrade politiska inställningar får det att kännas som att ”något” är extremt brådskande -Den logiska eller möjliga känslan som följer är kanske att dom vet något som vi vanliga iNTE vet. Min enda poäng är att det ges utrymme att fylla i det blanka, det finns gott om utrymme för spekulationer, tyckande och tänkande.

Jag tänker på pandemin, på hur det tog sådan tid innan något hände, innan Sverige ens var med på bollen. Jag tror många minns hur land efter land gick i lockdown och hur vi yrade runt som förvirrade i den helt nya smittan. Det fanns inget konsensus. Folk gick och jobbade trots att dom ”bara var lite förkylda” för Corona gällde inte oss HÄR! Gick väl så där när hela Sverige plötsligt skulle lyssna på Anders Tegnell som fick stå som allvetande och som ensam tillsammans med Folkhälsomyndigheten plötsligt bestämde allas vårat öde. Bakläxa på den. Det var inte hans eller den myndighetens roll. Det var regeringen som skulle ha lett, bestämt och fattat snabbare beslut.

Under pandemin framkom också hur Sverige eldat upp skyddsmasker som funnit i gamla gömmor och 2014 beslutade MSB att de gamla skyddsmaskerna skulle destrueras. 7,3 miljoner skyddsmasker eldades upp och där i april 2020 kändes det att ÄVEN om de hade varit gamla så vore det ändå bättre att ha något! Det kom i allafall till allmänhetens kännedom att Sverige inte hade något beredskapslager.

Finland låste upp sitt bergrum för dom hade minsann inte tummat på sitt beredskapslager men i Sverige behövdes (som ni kanske minns) inte ens munskydd från början. Handsprit, munskydd och engångshandskar steg i pris och toalettpapper hamstrades som att vi skulle göra mjuka sängar av balar i var mans hem.

Så kom det nya året 2022 och den dominerande Covid-19 omikronvarianten som gjorde att vi skulle äntligen bli ”fria”, alla restriktioner hävdes och vi skulle återgå till den nya tiden. Konserter, restauranger och vi skulle åter kunna träffas -Då blev det krig. I Ukraina och hela världen gungar till. Hot om kärnvapen, biovapen, matpriser som stiger, drivmedel som åker upp och ner som en jo-jo och så hela tiden budskapen att det är ingen fara MEN kolla vart närmsta skyddsrum är. Ingen fara men har du lagrat vatten? Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle diskutera skyddsrum med en granne, eller prata om att rigga en eld ute på gården så att alla gemensamt kan laga mat vid behov. Men så är det. Nu.

Det är väl dom där dubbla budskapen jag behöver en paus ifrån mest av allt. För jag behöver hinna ikapp mig själv och lyssna inåt på hur jag själv skall hantera fakta.

Absoluta och mest förvirrande nyheten på temat KRIG är hittills den braskande rubriken som Aftonbladet körde Torsdag den 10 mars, 2022, på kvällen:

Dels står det EXTRA, det är självaste ÖB Micael Bydén på bilden och under står det att ”…väpnat angrepp kan inte uteslutas…” och det är allmänheten som kan bli avgörande att lokalisera ubåtar, periskop och onaturliga vågsvall.

Läste man artiklarna (fanns flera) kunde man läsa om att Försvarsmakten gjort en omvärdering av säkerhetsläget och att ett väpnat angrepp mot Sverige kan vara möjligt. Man uppmanade därför människor i skärgården att vara observanta, titta efter folk som rörde sig runt skyddsobjekt, som ankrar där man inte får osv. Det kunde, stod det i artikeln, bli absolut avgörande… OMG!

Självaste Försvarsminister Peter Hultgren uttalade sig också, och menade att om Försvarsmakten uppmanar allmänheten till detta så skall ”man ta det på allvar”.

Jag tog en bild den kvällen när jag skulle gå till min stuga i skogen. Jag tog en bild rakt ut över den snötäckta sjön och jag upplevde bilden smått hotfull. För det var så jag upplevde det både det jag läst och det jag såg ute.

Dagen efter kom en notis i Aftonbladet hur 112 hade blivit nedringda av tips -Jag FATTAR! Folk ringde in om suspekta fiskare som fiskade där ”det inte finns fisk”, vågor, och observationer av skumma typer. Nu var det ju inte tänkt att något med tips skulle ringa 112 utan var man skulle förstå att det var till Försvarsmakten/Marinen man skulle ha ringt/mailat in sina tips.

Försvarsmakten fick även gå ut och meddela att uppmaningen på iNTET sätt hade med det som händer i Ukraina att göra. Utan tillhörde tydligen den ”årliga” kampanjen till människor i skärgården att hålla ögonen öppna.

Jag får inte helt ihop det hela faktiskt… Hur Aftonbladet lyckats skapa en hel artikel med både ÖB Micael Bydén och Försvarsminister Peter Hultqvist som manade till vaksamhet på grund av det ändrade säkerhetsläget… Och sedan i en notis så avvisas allt som ”taget ur sitt sammanhang” och att det egentligen handlar om en årlig kampanj… blir jäkligt rörigt och snurrigt i den här vortexen av information. Det blir snudd på snaskig journalistik riktat till rädda människor och skapar ännu mera rädsla.

Därför tror jag det är viktigt med filter och eftertänksamhet i kunskapsinhämtningen. Det är ingen idé att sitta och uppdatera om och om igen, det är bättre att gå ut och gå. Det är bättre att försöka göra något gott av sin oro, skapa, måla, skriva eller virka. Låt oron kanaliseras ut i kreativitet eller något annat konstruktivt.

Själv har jag dragit skoter och bara konstaterat att den verkligen inte vill vara med. Jag har lyssnat på snön som smälter och fåglarna som kvittrar och låter i skogen. Jag har lyssnat efter korpen som inte hörts och jag har hackat bort is från bron

Avbrott från vardagen, balans i nyhetsflödet och naturen gör underverk här och nu!

Nu skall jag testa ett nytt virkmönster och sedan ska jag hålla span efter ugglan, jag hoppas så att hon kommer tillbaka!

//a

29 glas…

Har man varit svedd av helvetets svarta lågor är man tacksam för hoppets ljusa eld.

Den brinner hela tiden i det lilla,

vi bara missar den i det stora!

A.Holgersson, 29 glas,

-ALLA glas är i disken! Vi måste köpa FLER glas!!!” Det var ungefär exakt det jag möttes av när jag återvände från skogen till slutklämmen på helgens LAN. Jag kom in i en hall så kompakt överströsslad av skor, luftmadrasser och jackor. Väl inne i vardagsrummet stannade jag till i dörren och tog in synen. Det såg ut som en smärre sambandscentral, otaliga skärmar varvades med datorer, spelkonsoler, sladdar, kablar, brädspel och idel glada ansikten som glatt hejade på mig där jag försökte ta mig fram utan att snubbla eller riva ner något.

Det låg folk i soffan och på golvet och helgen hade tydligen varit lyckad. Jag hittade även en prydlig sovplats i köket. Allt gjorde mig enbart glad, tacksam och lycklig att livet varit precis som det skall vara när man är ung i ett fritt land.

En efter en troppade det av deltagare som blev hämtade med bilar för att få med allt bagage, med skärmar, sladdar och väskor packade med teknik. Kvar blev bara en påse med pantflaskor, en kasse återvinning och så en diskmaskin med alla glas.

Jag räknade. Vi äger 29 glas och 24 stod i diskmaskinen. ALLA var inte smutsiga. Sedan tänkte jag, när är det nog? Det var inte 24 personer som trängts i hemmet, långt ifrån, det var väl snarare den där detaljen att diska, använda en gång till som inte hade tillämpats. Mer glas blir det inte. Däremot ställde jag ut ett antal små ljushållare i glas som jag fyllde med ättika för att rena luften en aning, sedan blev det seriös vädring. Gardinerna som hängts upp för att täcka fönstren togs ner och det stora bordet som badat av skärmar skruvades ner.

Igår var således ordningen återställd och jag skulle jag göra mig till och göra semlor för att fira lite sportlov. Jag tinade de hembakta, utsökta bullarna som vi fått av min mor, jag rev mandelmassa och blandade fyllningen. Jag vispade grädde och pudrade med florsocker. Jag kände mig så huslig och så oerhört glad över att kunna stå i ett helt eget kök och tillreda hemmagjorda semlor! Vilken grej liksom.

När det sedan blev dags att äta semlorna så hann sonen ta första tuggan och slutade direkt äta.

”-Grädden är sur!” sa han och tittade frågande på mig. Jag testade grädden och konstaterade att det inte rådde någon som helst tvekan om att han hade helt rätt! Sjukt äckligt.

Jag hade haft en oöppnad grädde vars bäst-före-datum passerat med 2 dagar, den luktade normalt så jag använde den. Semlorna smakade mycket riktigt som att de var gjorda med crémefraiche. Semlorna åkte i soptunnan och när jag sedan skulle starta diskmaskinen konstaterade jag att det där mystiska elfelet inträffat. Nej, det är inte en propp som gått det är en säkring av något slag inne i en kontakt. Lite där kände jag att jag var på väg att sura ur precis som grädden.

För till saken hör att jag tillslut är på väg mot arbetslivet! Det har varit en jävla väg att gå genom bearbetning, myndigheter och slutligen är det tydligen helt upp till mig att jaga alla för att NÅGOT skall hända. Jag meddelade 3 januari att jag var redo. 9 februari hade jag ordnat allt själv, sedan har jag väntat på de administrativa kvarnhjulen att rulla, gång på gång fått trycka på och konstaterat att utan påtryckningar så hade det stått helt stilla. Dessa konstanta hack, avbrott skapar triggers i hela mig och jag blir så förbannad faktiskt. Det är mitt liv. Jag vägrar stå stilla. Jag vill ha min vardag.

Igår hade jag en sådan där drabbning med inte mindre än tre olika myndigheter involverade och jag var snubblande nära att lägga ner hela projektet. Men jag stod på mig och stred för mina rättigheter, det vi kommit överens om och krävde att dom löste problemet (som var ett icke-problem, då det blivit fel mellan två myndigheter!) Så när diskmaskinen började krångla efter de sura semlorna kände jag lite som att måttet var rågat!

Jag har nog länge tänkt (omedvetet) att diskmaskin tillhör sådant som måste rulla i vardagen, men igår började jag att metodiskt och bit för bit handdiska det som var i diskmaskinen. Det var meditativt och lugnande och diskmedlet luktade gott. Idag när jag åter stod vid diskhon slog det mig vad den senaste tiden förändrat perspektivet. När samma fel inträffade i höstas var jag smått desperat. Herregud, diskmaskinen var obrukbar!

Idag var jag så tacksam att jag har rinnande vatten i kranen, både varmt och kallt. Jag hade kaffe att koka, ingen bil som kostar 28 kr/liter att driva. Jag har dessutom 29 glas och inte en enda anledning att klaga på något. Diskningen blev en stund av tacksamhet i stället för ett i-landsgnäll i skevt perspektiv till omvärlds läget.

Jag har inte någon älskad Selma (eller Semlan som jag kallade henne) som gärna ville dricka vatten ur glas på fot… på köksbordet. Jag har inte kvar köksbordet och jag har inte kvar lägenheten bilden togs i. Det har varit många förluster. Så många förluster och herrejävlar vad jag sörjt. Jag har befunnit mig i ett känslomässigt krig och slagfält. Jag har också flytt med en väska och med min son. Det är ingen jämförelse med alla människor som flyr kriget i Ukraina, men jag förstår rädslan och ovissheten och hur det är att ha förlorat allt i ett ögonblick.

Jag är fri, i ett ännu fritt land. Jag har ett helt liv med min son. Jag har byggt upp mig, oss, vårt hem. Jag har en lång bit kvar. Jag triggas ännu, jag kämpar men jag har kunnat återskapa många förluster.

För det är ju så, oavsett om grädden är sur eller inte, oavsett om diskmaskinen rullar eller inte så behöver vi först av allt liv. Gnista. Vi behöver känna den där inre rörelsen som ger oss tacksamhet, nyfikenhet, glädje och viljan att vända det mörka till ljus.

Jag väljer ljus, gnista och liv. Jag väljer framåtrörelsen och jag är så stolt över hur långt jag kommit.

Nu skall jag måla naglarna med Oh hey, vacay! bara för att jag kan…

//a