– What are you going to do? frågade han
– I am going to keep up my routine, of course some healing… Började jag svara.
– I am not responsible!!!!!!!! avbröt han med gäll röst.
Vad i helvete? Vad hände i den konversationen (som defacto ägt rum)? Jag bara undrar. Jag vet inte ens vart personen läste in att det handlade om han? Då helandet avsåg att ta igen lite förlorad sömn, komma igång efter semestern och reflektera över sommarens alla upplevelser lät jag den där snudd på panikartade, automatiska reaktionen passera förbi, utan vidare kommentarer eftersom det inte handlade om honom. Men den satte sig. Som en stor röd varningsflagga.
Så händer det igen. Låt säga att du skall skicka en värdefull glasplatta till någon som du av misstag fått med dig. Du bestämmer dig för att skicka tillbaka den värdefulla lilla saken med post. Du lägger glasplattan i ett vanligt litet vitt kuvert och meddelar att du minsann tänker skicka det så. Ingen vaddering, inget emballage för att skydda försändelsen. Du får en rak fråga om du tror att det kommer hålla. Jag vet inte men så får det bli svarar du. Du erhåller då en respons från ägaren: Jag hoppas det fungerar annars får du helt enkelt ersätta mig…
Vi stannar där.
För mig är det så självklart. Är det jag som skickar något till någon så är det givet att jag anpassar kuvert/eventuellt emballage beroende på vad som skall skickas. Självklart är det upp till mig att se till att göra det bästa för att det skall komma fram helt. Och självklart får jag ersätta eller kompensera om något går sönder om jag bara skiter i allt.
Lika självklart är det (bevisligen) att vi tänker olika, men svaret, (som jag förövrigt var tvungen att ta en screenshot på) gjorde mig stum. Den lilla reflekterande emojin har jag själv lagt dit när jag skapade bilden för detta inlägg. För jag har funderat.
Så jävla skönt. Jag är inte ansvarig för ett skit. Jag postar din tillhörighet, som jag fått med mig av misstag, och jag lyfter inte ett finger för att det skall komma fram helt. Jag har inget ansvar. Någon ersättning blir det icke tal om för JAG är utan ansvar.
Vet ni vad detta är?
Det är toxiskt. Det är så att ventrikeln börjar göra frivolter och rycka i strupen för att larma om att spyan är på väg alternativt att något inte står rätt till. Hur hanterade jag andra gången denna automatiska panikrespons kom? Jag började skratta. Högt. Rakt ut. Idiot. Typ!
Det var på något sätt så befriande när den verkliga personen/personligheten plötsligt poppade fram som gubben-i-lådan. Den där handbromsen som jag medvetet låtit ligga i hela sommaren fanns där av en anledning. Jag vågade leva loppan och jag tog mig tid att analysera, känna och studera. Jag är så hel som jag kan blir. Jag har mina gränser och jag agerar på mina känslor i stället för att frikking anpassa mig. Här kommer jag! Fri.
Människor som inte tar ansvar för sina handlingar och sitt eget agerande är något jag har ytterst svårt för. Idag blir jag inte frustrerad, jag gör en snabb exit. För människor som inte tar ansvar lägger alltid skulden, orsaken, felet hos någon annan och jag har inte plats för dessa människor i mitt liv. Det finns inga gyllene biljetter till min soffa för ansvarslösa ”offer”. Det är aldrig deras fel och aldrig, aldrig någonsin deras ansvar och jag har noll tålamod kvar. Absolut noll!
Exemplet kring ansvarsfrågan och mina reaktioner är ”skuggorna” som jag talar om när jag beskriver resterna som lever kvar i mig efter att ha varit isolerad, kontrollerad och psykiskt misshandlad. Även om det känns som en evighet sedan så finns skuggorna kvar, och ordval, små gliringar, små osynk mellan vad som sägs och vad som görs gör att jag skymtar dessa skuggor.
Förr kunde jag inte tyda skuggorna, då levde jag med en ytterst närvarande PTSD som poppade och störde mitt liv. Idag ser jag skuggorna som tittar fram i ljuset och då kan jag välja att sätta upp mina gränser. Ta ansvar för mitt liv och göra mina val. Som att skratta, som att välja att inte gå in i en diskussion om ansvarsfrågor, att inte falla i fällor som enbart handlar om att snärja, slingra, och skapa drama. Eller som går ut på att den andre försöker få dig att tro att du har missuppfattat, inbillat dig, blah blah blah…
Nej tack!
Män (och även kvinnor för den delen) som inte tar ansvar för sina handlingar och sina agerande står inte högt i kurs hos mig, sorry! Det känns barnsligt och omoget att ha den där automatiska responsen ”Det var inte jag det var nån annan” och jag är som sagt som en gammal mossig potatis numera. Fy fan vad jag fått ta ansvar för alla mina val och handlingar genom livet och det gör mig till den jag är idag. Med fel och brister. Med med-och motgångar i bagaget. Erfaren, ödmjuk och knivskarp.
Nu tänker den här mossiga gamla potatisen gå i säng, för att kliva upp till mitt arbete som jag älskar. Jag tänker vara stolt över att jag cyklar till NUS och gör skillnad varje dag. Å det här med karlar… Nej hörrni… Jag tror jag satsar på katt!
//a