Bopp-mage…

Igår fick jag lämna hemmet, jag checkade in hos mina föräldrar och vi beslöt oss för att se James Bond -No time to die. Sista filmen med Daniel Craig som Bond.

Filmen i sig, var snubblande nära tre timmar lång! Vi hann koka kaffe, äta paj. Jag han virka, lösa ett soduko å ändå var det inga problem att hänga med i handlingen.

När vi äääääääntligen närmade oss slutet började jag höra ett märkligt ljud. Perceptionen fokuserades till hörseln. Som ett knorr? Nä, mer ett morr men ändå inte. Det kom rytmiskt återkommande. Som ett märkligt dovt kurrande men ändå inte.

Jag riktade uppmärksamheten på min mor. ”-Är det du som låter?” frågade jag. Hon tittade oförstående på mig. ”-Är det du som låter?!?” frågade jag igen. ”-Jamen det är inte jag det är min mage!” svarade hon

Är det magen eller lungorna undrade jag eftersom ljudet gick i perfekt disharmoni med andetagen. Magen konstaterade hon och vi fortsatte se på filmen. Allt jag kunde höra var ljudet! Det märkliga dova kurrbopp-ljudet. Ju mer jag lyssnade desto mera åksjuk började jag känna mig.

”-Vad är det för boppmage du har? utbrast jag och därmed fick vi sätta dom sista fem minuterna på paus. Morsan fick en skrattattack som direkt ledde till en astmaspasmliknande kramp i hennes luftrör. Jag garvade så tårarna sprutade och gjorde allt för att kväva skrattet genom att dra ner huvet i min tröja.

Morsan fick evakuera till toaletten för att eventuellt kräkas av skratt och min far klev missnöjt upp från soffan, kliade sig i huvet och konstaterade att ”här går det ju inte att vara”!

Det lugnade sig. Skratten sansades, luftrör fick inhalationer, den där magen fortsatte att boppa sin gilla gång!

Jag tror ungdomarna hade det lugnare bakom gardinerna!

//a

…a deeper dive…

These shallow waters never met what I needed

I´m letting go, a deeper dive

Eternal silence of the sea

I´m breathing alive

Alan Walker, Faded (2015)

Det är en helg av innerlig stilla tillfredställelse. Så mycket bra som hänt denna vecka. Nya input, nya steg som tagit. Intressanta förfrågningar som kommit min väg. Å sedan ny hårfärg! Ääääääntligen är den där dijonsenapsnyansen borta! Tack och hej!

Det är föga nyhetsvärde i sig att jag gjort detta MEN alla som brottas med VARMA nyanser i sitt hår vet exakt hur nöjd man kan bli när dom äntligen försvinner. För min egen del är det en fråga om att åter bli tydlig. Veta hur jag själv vill se ut. Veta hur jag vill ha håret. Banalt men den som levt under isolering och kontroll, i ekonomiskt våld och med en sjukligt svartsjuk människa vet hur man försvinner. Så för mig var detta ett stort steg. Bilderna är tagen av Ebba som fixade mitt hår och färg. (Instagram @ebbab.hair)

Idag har det varit ett fullkomligt fantastiskt väder med strålande sol och ”snöstormen” som rasade är ett minne blott! Tyckte ändå det var höjden av humor att gå hem i det vädret efter mitt besök hos frisören.

Helgen spenderar jag med mina ständiga overklighetskänslor. Jag tänder ljus. Jag skapar, virkar eller skriver. Jag städar. Jag har skrotat min helt magnifika juluppsättning med amaryllis. Fyra jättelökar är nu sparade, helt galet att varje lök gav MINST två stänger, med MINST fyra klockor! Det har varit jätteroligt att ha en sådan vacker uppsättning med färg och liv, det ger sådan energi.

En annan sak som slagit mig är att jag sedan jag flyttade in hela tiden sökt Ylang-Ylang. Doften. Jag hade en duschtvål från Molton Brown med den doften, jag tog med mig en liten flaska när jag fick mina gallgångar sprängda och snittade på Karolinska. Å jag minns just hur mycket jag älskade doften. Den duschtvålen får jag inte tag på. Men jag har tänkt på oljan. Så idag har jag eldat….

Amaryllis har bytts till pärlhyacinter och får nu ta plats framför Lisa Rinnevuos Urban Angel! Samtidigt som lilla aromoljelyktan sprider sin milda doft av Ylang-Ylang. Blev rätt fascinerad när jag började kolla upp vad doften sägs ha för ”egenskaper” då det bevisligen är något jag fastnat för… Det finns lite olika svar så jag gissar att det är lika skarpa svar som veckotidningarnas horoskop -Allt från lusthöjande, till bra vid ilska och frustration till ångestdämpande. Täcker tydligen hela batteriet! Oavsett, det doftar rätt i kombination med frisk luft!

Älskar alla mina små platser och ting som talar till just mig! Jag känner en sådan glädje att göra fint, städa, fixa och dona. Den här dagen hade det varit fantastiskt att vara ute i skogen! Oavsett om jag så bara suttit på en stubbe, men nästa helg blir det mer av den varan. Jag hoppas till exempel på att få hänga med och se hur man riggar en åtelkamera! Hörde om en man som fått närmare hundra bilder till sin telefon med bilder. På skator! Man får väl helt enkelt tänka till.

När jag var i skogen förra helgen sökte jag efter ugglan men såg inte en susning av henne. Undra om hon kommer tillbaka denna sommar? Det är helt otroligt att det redan är februari. Plötsligt rusar tiden igen, efter att ha stått blickstilla i nästan ett år.

Nu skall jag montera några rutor på min pläd, är så exalterad över att få börja använda specialgarnet som jag köpt enbart för montering. Namnet Galactic lät lovande och var över förväntan färgstarkt -Precis som jag vill ha det med andra ord!

I am breathing alive!

//a

Metamorfos?

Ömsar jag skinn? Håller jag på att ändras? Nä inte nämnvärt, i stället går jag framåt lite ungefär som tåget i Norrland. Ibland är det stopp, ibland går det overkligt bra i tid. Oavsett är jag väldigt stolt och glad.

Idag var jag ute och handlade, ni vet, mat! Morötter, mjölk och sådant som väger en del. Jag har som vana att alltid ha min ryggsäck med mig och så bär jag allt på ryggen. Idag räckte det inte utan en påse behövdes också. När jag sedan riktade stegen hemåt tänkte jag att… nu dör jag! Lite grann som Skalle-Per i Ronja Rövardotter. Inget dramatiskt utan bara ett lugnt konstaterande för fy fan vad jag kämpade. Jag var så oerhört nöjd över mig själv när jag hade bärgat hem lasset.

Då slog det mig… Vad långt jag kommit. För fem månader sedan kunde jag inte bära en kartong. Nu kan jag gå, tungt lastad och trots att jag tror att jag skall dö, så hanterar jag det. Jag är bara sjukt otränad. Igår besökte jag en hälsocentral som jag aldrig varit på tidigare och fick lov att navigera mina steg efter Google-maps. Det blev en väldigt skön och lång promenad, jag var så peppad och glad när jag kom hem. Jag var så taggad att jag testade att göra några djupa knäböj (ner till att sitta på huk) och sedan skjuta upp när jag stod och lagade middag. Gjorde tio stycken innan kycklingen krävde uppmärksamhet. Ja… å jag har träningsvärk idag.

Jag blir uppriktigt så glad att jag skrattar. Otränad! Absolut, men så underbart att kroppen svarar, att jag tar mig för, att jag prövar, att jag kommer på och minns hur oerhört stark, smidig och rörlig min kropp kan vara!

Rörelse, aktivitet är viktigt. Jag har haft den känslan hela tiden jag bearbetat våldet och PTSD. Det har bara varit annat som haft högre prioritet i den långa vägen av allt som vi överlevare måste ta itu med. Jag har kunnat gå korta svängar, men ångest, flashbacks, hypervigilians har gjort det obehagligt. Därför är jag så tacksam att nå läget att jag gör det, fast det känns läskigt. Jag är bara otränad, inget annat! Ur form men det går att ändra med små steg, precis som jag gör.

Annat jag pysslar med är ju att virka mina mormorsrutor… som sedan monteras två och två… därefter till en fyrkant. Detta för att sedan kunna göra en liten specialare för monteringen till det större verket. Det första som inträffade var givetvis att jag monterade det första fyra rutorna på fel långsida….

Ahhh… är du klar nu? Nej nej inte på långa vägar, men kul är det. Lite roligt att se hur en ny pläd växer fram samtidigt som jag rör mig framåt. Det är en ryslig utmaning att försöka göra alla rutor unika men jag försöker.

Men som sagt, det är inte bara fysiskt aktivitet, skapandet som händer. Jag är snart klar för att gå ut och börja pröva att arbeta. Det är den största glädjen av allt just nu. Det är så stort att jag har svårt att greppa själv. Det trodde jag inte för ett år sedan, när allt jag kunde sysselsätta mig med var att skotta snö och stamma!

Så nu är det inte myndigheter som jagar mig utan jag som ligger an för att saker skall hända! Det är glimt av min målmedvetenhet och kraft som jag är så tacksam över!

Nu ska jag montera några fyrkanter till och ladda inför fredagen då det verkligen smäller, jag har en plan som då rullar igång!

//a

Patronläge…

Känsliga läsare varnas! Detta inlägg kommer handla om något väldigt prekärt. Något vi aldrig erkänner öppet att vi gör, är med om eller känner igen. Jag slår ju så gärna ett slag för den krassa verkligheten så nu blir det skitsnack -På riktigt!

När jag var liten bilade vi till Frankrike varje sommar. I våran smockfulla volvo med takPÅSE fräste vi genom länderna till ”vårt” ställe, dvs en camping i väldigt lantlig idyll. Dessa resor innebar att vi lagade mat på trangiakök, käkade medhavda köttbullar i fryslåda, längst vägarnas rastplatser från norra Sverige till mitten av Europa!

Jag älskade att titta på alla andra som stannade på rastplatserna. Jag betraktade deras beteenden. Efter år av dessa fältstudier kunde jag med en kuslig exakthet peka ut vem som var ”skitnödig” -För det förekom en ritual kring det där! Folk stannade. Klev ur sina bilar. Stod och sträckte på sig och liksom stretchade. Sedan började ett spankulerande som förmodligen skulle se avslappnat ut, men det drogs alltid mot toaletthuset/dasset/mackens toalettdörr.

I ritualen ingick att stanna och titta på eventuell kart-/informationstavla och sedan liksom av en ren slump upptäcka att… men oj! Fanns det toalett här?! För att sedan slinka in och försvinna en stund. Efter besöket följde ingen stretch eller flanerande, det var järnet in i bilen och vidare.

Beteendet är utmärkande och jag tror det är rätt mänskligt. Vi är lite generade över våra magar och att behöva ta till offentliga toaletter, men nöden har verkligen ingen lag.

Idag gick jag på en promenad och började fundera på dessa beteende. Jag gick rent och log från öra till öra för det finns en komik i vår mänsklighet. Det är rörande på något sätt. Själv tillhör jag en släkt med magar som inte är att leka med. Detta fick mig att flina ännu mera över dom där obehagliga ”vriden” som ens mage kan orsaka. Jag skrattade åt kallsvetten som bryter ut på överläppen, hur skinkorna spänns, stegen blir kortare och stelare och hur hela systemet signalerar att det är ”läge” att gå på toan!

Jag var rätt långt hemifrån när jag började vända om för att gå hemåt. Jag hade gått i 40 minuter i solen. När jag gör den där vändningen känner jag en synnerligen olustig förnimmelse i magen. VROOOOM. Nää… phuu… falskt alarm.

Men det är ju lite så med tarmar och magen att det KAN fungera lite som en förlossning. Värkar som kommer tätare och tätare. Så jag rasslade på stegen. Å så garvade jag åt det faktum att jag nyss haft så kul i tanken åt just detta.

300 meter är inte långt. Det är inte långt och går väldigt fort att avverka OM det är asfalt. OM det istället är en kompakt tjock is strösslat med fint is kross ja då tar det längre tid.

Jag kommer i jämnhöjd med en busshållplats och min mage för en 360, den vrider om som in i helvetet och jag tänker… Det här GÅR inte. Vis av erfarenhet vet jag att man bara behöver andas, fortsätta gå och så kommer magen liksom ”volta” tillbaka å så har man en liten tidslucka att hinna till en mugg! Men det voltar inte tillbaka!! Jag känner den där kallsvetten bryta ut på min överläpp å jag tänker att jag fan inte tänker STÅ och skita vid en busshållplats.

Jag tar mig vidare och voltet kommer, tackålov! Jag går så målinriktat och sammanbitet hem. Jag tänker att om sonen är hemma kommer jag vråla ut honom från toaletten om han råkar befinna sig för jag fattar att nu… nu är det förlossning so to speak!

Vid porten börjar jag knäppa upp jackan, jag tar mig till min dörr och när jag skall låsa upp vrider det om med sådan våldsam kraft att jag måste stå stilla. Jag tänker att jag på riktigt kommer skita ner mig i trapphuset. För givetvis är jag så skakis att jag nästan inte får in nyckelhelvetet i dörren.

Jag tar mig in, jag sparkar av mig mina skor samtidigt som jag forcerar mig fram över golvet, jag kastar allt jag har i händerna, (en handske återfinns senare i vardagsrummet) jackan river jag av mig så att ärmarna följer med.

Jag sliter upp toadörren, det finns ingen tid att tända någon lampa det är så jävla diskutabelt om jag kommer få av mig byxorna i detta läge.

Allt är över på cirka åtta sekunder. Det är fan ett under att jag ens sitter på toan för med det tryck och med den vresighet som explosionen detonerar borde jag lyft! Minst!! Där sitter jag i mörkret, magen är lugn och beskedlig, jag skrattar så jag håller på att tappa luften. För det är så fruktansvärt komiskt.

Jag gör mig klar, tvättar händerna i mörkret och kliver ut och ser vägen som banats från ytterdörren. Kläder, nycklar, skor… paniken som utspelat sig en minut tidigare är tydlig. Och jag skrattar så att tårarna rinner. Jag skrattar för att det är så okontrollerat.

Toalett-galopp…. Note to self: Tag ALLTiD undan dammsugaren!!!

Jag skrattar för att jag just haft så roligt på min promenad där jag just tänkt på dessa horribla mag-vrid. Jag garvar så det ekar ute i trapphuset. Jag skrattar så att min mascara ligger på kinderna. Jag skrattar för att jag diskuterat detta med familj och vänner och för att ALLA vet exakt vad det handlar om. Jag har hört om fina äldre damer som fått sätta sig och skita längst E4:an och torka sig med några begagnade näsdukar ur fina handväskan, jag har hört folk storma caféer för att morgongröten gjort sig påmind mitt under en cykeltur, jag har hört vänner som varit i Indien som bara fått ge vika för vulkanskiten som exploderat. Jag fattar! Å vad vi garvat när vi pratat om detta. Så galet befriande! Only human!

För det är ju just det…. det är befriande att få snacka om den mänskliga sidan av oss människor, inte bara den prydliga och tillrättalagda. Sedan är det språkbruket jag förundras över i dessa samtal. För när magen vrider om är det ingen som använt termen bajsa. Det här är en mänsklig råhet som drabbar oss, och när det är riktigt kritiskt finns ingen tid att vara fin i kanten eller vårda språket.

Jag kan snart skriva en empirisk avhandling i detta ämne. Fältstudier kan alla ägna sig åt, på flygplatser, runt bajamajor, ta en koll på hur folk rör sig mot målet! Är dom bajsnödiga går dom i stretchiga cirklar…

Är skiten i patronläge är det ett ursinnigt forcerande till toaletten -Oavsett var den är!

//a