Paradigmskifte…

Att hamna i en destruktiv relation (med allt från en toxiskt person till en person med antisocial personlighetsstörning av olika kalibrar) påminner oerhört mycket om att hamna i en sekt. För alla som vill fördjupa sin förståelse rekommenderar jag Mariette Lindsteins böcker. En sekt vill inte att dess medlemmar skall ha ett kritiskt tänkande, kontakt med omvärlden eller att någon utifrån skall ha insyn så medlemmarnas fria vilja måste kuvas och kvävas. Det är enda sättet för en ledare att få totalt lydnad, genom absolut makt, hot om straff och total kontroll.

Paradigmskifte, Anna Holgersson

Så kom kriget. Det är samma känsla som infinner sig som jag kände när attacken mot World Trade center inträffade 11 september 2001. Nu känns det dock närmare, galet, obehagligt och högst verkligt. Samtidigt lever vi på i våra vanliga små liv, kokar korvgryta och tvättar kläder, går till arbetet eller skolan och ändå, någonstans därinne processar man känslor, rädslor och tankar.

Hela Umeå laddar för Rally VM eller alla utom jag. Istället för rally har jag hållit på att studera sekter. Jag har tittat på dokumentären ”Den enda sanna vägen” som finns på SVT Play, tittat på dokumentär/film om Knutby och jag har läst böcker av Mariette Lindstein.

Lindstein levde under 25 år på Scientologernas huvudkvarter i USA. Hon lyckades fly från sekten 2004 och 2015 släpptes första boken som baseras på hennes erfarenheter. Hon förekommer i dokumentären från SVT Play också!

Jag har läst hennes böcker: Sekten på Dimön (2015), Sekten som återuppstod (2016) och är inne på tredje boken Sektens barn (2017). Det finns dessutom tre ytterligare böcker kring Dimön men väljer att hålla mig till dessa tre.

Böckerna om Dimön cirklar kring det nya, moderna centret på Dimön som heter ViaTerra. ViaTerra leds av den karismatiska ledaren Franz Oswald. Vi får följa Sofia Bauman som just avslutat sina studier på universitetet, hon är runt 20 år och hon går på ett föredrag med en väninna och lyssnar på Franz Oswalds visioner om ViaTerra. Hon drabbas direkt av Oswalds karismatiska utstrålning.

Detta är ingen bokrecension -MEN jag slukade böckerna. Kunde inte sluta lyssna. Vi får följa Sofia, hennes väg till Dimön, hennes arbete på centrat, hennes klättring i rang i personalstaben. ViaTerra är ingen religion, det är en fråga om självförverkligande, ett hållbart liv. Alla måste studera teserna som Oswald författat.

Det är en fantastisk miljö, vänliga människor och så är det ju Franz som alla lyssnar trollbundet till. Det kommer krypande, någon blir en favorit och får hätska ögonkast från någon som blir svartsjuk, någon får uppgifter och någon annan blir avundsjuk. Franz är aldrig nöjd med det hans medlemmar gör utan beordrar dem att arbeta och göra uppgifter tills det är klart. Ingen får sova, ingen får mat.

Det leder till ett angiveri och den som felat måste straffas. Det går från den där känslan av att det är för bra för att vara sant till ren rädsla och insikten av att alla är totalt övervakade, kontrollerade och det går inte att lämna. Från öppna ljusa rum till övervakningskameror, murar och strömförande taggtråd (det heter att det är för att hålla journalister etc ute!).

Alla är fråntagna sina mobiler och datorer, all kommunikation utåt sker via censur.

Det jag tycker skildras fint är Sofias känsla av att det är ”något som inte stämmer”, tvivlet, rädslan och sedan den uppenbara skräcken inför ledaren som i början var så charmerade, klok, belevad och omtänksam.

Det är svårt inne på centret att veta vem som är vän eller tjallare. Straffen är hårda, och blir mer och mer fysiska. När hon inser vad Franz är förstår hon att hon måste rymma, frågan är bara hur?

Man säger ofta att om man vill förstå våld i nära relationer så kan man titta på just hur människor sugs in i en sekt. Det blir en gemenskap, en vi mot världen känsla. Alla utanför är fiender och därför måste man undvika dessa. För mig personligen har det varit intressant att studera detta område lite närmare, därför av de kontakter jag fått med människor efter min egen evakuering, av alla meddelanden, frågor, feedback så har jag även velat sätta mig in i männens situation. Det vill säga män som offer.

Jag tror därför sektsjuka, eller sektmentalitet är intressant att titta på då det där är mer självklart att det handlar om både män och kvinnor som sugs in. Det är lika för alla. Det samma gäller våld i nära relationer. Idag lyfts nästan dagligen mäns våld mot en kvinna fram i media. Det är dock tunt med vittnesmål från män. Det blir känns som att manliga offer nästan inte ens kan berätta att de varit utsatt psykisk misshandel, våld, manipulation, kontroll. Ofta har förövaren (kvinnan) redan hunnit snärja in socialtjänst, skola etc. i villfarelsen att det är offret (mannen) som är den galna, kontrollerade maken, sambon, pojkvännen. Å eftersom samhället börjar vara lite mera ”på tå” kring detta så tror man kvinnan per default.

Jag tror vi som samhälle skulle bli så mycket starkare om vi i stället lärde oss om våldet. Det känns som att vi är så oerhört polariserade och detta blir oerhört svårt när män drabbas av våld i nära relationer. Genom att väva ihop könen och se våldet kunde vi kanske bli vassare på att exponera förövare i stället.

För det är obehagligt som tusan. När paradigmskiftet kommer. När man inser att personen man lever med är farlig, på riktigt. Förstå mig rätt, jag hade ingen aning om vad jag var utsatt för, bara att det var något som inte stämde och att jag plötsligt såg människan jag levde med ur ett par andra glasögon. Jag klev ur min kropp, kopplade bort allt och övergick till autopilot.

För mig tog det några månader från det att jag insett detta till dess att jag kunde, i kodord, be om hjälp. Sedan tog det ytterligare någon månad innan jag evakuerades. Alla som levt i detta vet även hur våldet, vreden, kränkningarna ökar dramatiskt i och med att förövaren förstår att man sett igenom dem. Allt vrids liksom upp, dom behöver inte ens försöka hålla uppe någon gaslighting, det blir fruktansvärt destruktivt och våldet ökar. En kvinna jag talat med berättade för mig om hur hon planerade och strukturerade sin EXiT i ett år, i hemlighet och i fullständig rädsla. Den rädslan är tveeggad för man är livrädd för att inte komma därifrån och man är livrädd för att lämna.

Det är så tydligt för alla som levt med våld i nära relation hur relationen går från ”för bra för att vara sant” tills de små negativa kommentarerna kommer, idealiseringen är över, man står plötsligt i ”skuld” till förövaren eller måste bevisa/övertyga dem om ens kärlek, trohet och lojalitet (det finns INGEN botten i deras behov av bekräftelse!). Inget man gör är längre bra nog, man straffas med värme och kyla, och allt man vill är att det ska bli så där som det var i början -Det kommer aldrig tillbaka! Det fanns aldrig där!

En förövare vill inte ha en partner, hen vill ha något som fyller upp hens behov -That’s it!

Med detta återgår jag till att titta på vad som händer i världen, nu är det tydligen bekräftat att Tjernobyl är intaget. Jag kan inte låta bli att tänka på världsläget som en destruktiv relation, det finns en förövare som får resten av världen att i nuläget hålla andan!

//a

ALLT SOM VAR INGET…

Det är i tystnad och avskildhet jag hittar mina tankar och funderingar.

I min bearbetning av våld har jag fått professionell hjälp via Centrum Mot Våld, vården, sjukgymnast och samtal med psykiatrin. Min väg till läkning har handlat om att inte fastna i en offermentalitet samtidigt som det inneburit att acceptera att jag varit ett offer.

Jag tar ansvar för det jag kan, jag försöker se det jag upplevt både subjektivt och objektivt. För mig handlar det mycket att göra mig fri för att inte dras ner, sitta fast och att inte bli misstänksam mot allt och alla jag möter. Att hitta min kärna som jag har där jag tror att varje människa i grunden vill oss gott. Ha tillit till att människor är det som säger att dom är utan att direkt tolka dem utifrån det jag utsatts för av förövaren. Det är en svår balansgång som kräver mod och trygghet i en själv. Alternativet är att tillvaron blir en självuppfyllande profetia som också gör att man upprepar trauma om och om igen, håller det vid liv helt omedvetet. Jag är tacksam för att jag fått hjälp med detta, att se det, förstå det och att välja ett annat sätt att hantera tillvaron.

Det handlar mycket om att förstå hur allt gick till, vad var mina mönster, vad var min del i att fastna i detta våld? Det är smärtsamt och det kräver nya val och beslut.

Det betyder inte att jag stoppar undan, ignorerar eller borttränger. Jag låter allt komma, jag sörjer, blir förbannad, svär och skottar snö. Jag pratar med dem som kan och som förstår hur jag behöver hjälp för att bearbeta, nå mina känslor och komma vidare… eller bli fri som jag kallar det.

Vad är det då jag behöver bli fri ifrån?

Våldet, lögnen?

För mig har fokus varit att överleva. Att få kunskap. Att förstå. Att återta mitt liv, mina tankar och känslor. Att lita på min intuition att tro på min förmåga. Att hitta kärleken till mig själv, att förlåta mig själv och att vårda mig.

Det andra är en högst konkret del, att först få ett eget hem, bygga upp det, skapa en tillvaro som självständig. Att återta ekonomin som raserats, att återta hälsa. Att återvända till verkligheten och arbetslivet. Detta är mina mål utan deadlines. Jag ser det som en ständig strävan framåt. Jag har dock lärt mig att inget går att forcera när man har en PTSD som ligger och skvalpar i kölvattnet. Det är bara att ta ett steg i taget, känna in, identifiera och hantera. I vissa fall kan det handla om att exponera mig för saker som triggar eller som jag känner mig osäker inför. Det kan handla om att testa, känna efter och testa igen. Lära mig att det som triggade mig tidigare inte är farligt. Lära mig att det KÄNNS si eller så i kroppen när jag gör vissa saker, att det inte är farligt utan naturligt.

Jag gör mitt arbete i ensamhet och avskildhet, för det är vad jag behöver. Jag har mina vänner som finns men jag behöver göra mina steg själv. Jag kan inte tvingas att följa någon annans behov än mina egna. Det låter oerhört självcentrerat men jag tror det är lite så vi alla blir som levt i våld, under någon annans makt och kontroll. Vi måste återta tilliten till oss själva.

Att ha levt i en relation präglat av manipulation och våld och där makt och kontroll legat i en annans illvilja skapar sådan osäkerhet, kaos, stress, förvirring och rädsla, i mitt fall skräck.

Än i dag skrämmer mörker ihjäl mig. Jag har aldrig varit ett fan av mörker men nu kan mörker kännas oerhört hotfullt. Å då talar jag konkret om till exempel mörkret i skogen. Även om stjärnornas skönhet finns där uppe så finns det ett obehag i mörkret. Jag testar mig själv att gå ut ensam. I skogen. Sedan får jag vända om för att det känns för skrämmande. Det är en process och jag ger det tid. Det är ett steg i taget och bit för bit lär jag mig att naturens mörker inte är farligt. Rädslan är irrationell, signalerna signalerar fel budskap i förhållande till miljön.

En sund utveckling som jag märkt är att jag känner ett mindre behov av att sluka information, både via sociala medier och via poddar, litteratur osv. Det känns osunt att sitta fast i det när polletten trillat ner. Det känns friskt att vilja läsa annat. I mitt fall kan jag konkret konstatera att jag är uselt insatt i det politiska läget i världen, jag vet inget om vad svenska politiker vill. Jag fascineras över samernas kultur, renhållning och villkor. Jag berördes djupt av Björn Natthiko Lindeblads död genom självmord och frågan om eutanasi, för frågan om aktiv dödshjälp är så intressant. Det känns därför mera konstruktivt att börja sätta mig in i dessa saker, för sådant intresserade mig före våldet. Jag ser min tid i våldet som en bubbla. Allt annat än en skimrande såpbubbla, utan som en stor tung bubbla av bly. Instängd under en grå tung kupa. Hela livet och universum cirklade därinne i det sjuka.

Därför är jag så lycklig över att vara utanför bubblan. Hitta mina intressen, mitt intellekt och mina områden som jag brinner för.

Allt som var inget är att ha levt i den blykupan. Där jag trodde att jag levde med mannen i mitt liv, den perfekta pusselbiten och min absoluta själsfrände. Där jag gjorde allt och ännu mera för att göra honom lycklig och få OSS att fungera. Där tillvaron tillslut bara handlade om att han inte skulle explodera, vilket han gjorde ändå, varje dag, om och om igen. Slutsatsen i den blykupan var att det var mig det var fel på. Jag som gjorde fel, var negativ, inte förstod, var dum i huvet, en idiot, otacksam och som fick skylla mig själv att han var så himla arg.

Att komma ut ur blykupan är att uppleva och känna som att man rivs loss från sin syrgastank, sitt eget hjärta och hjärna. Eftersom tillvaron så länge utgått från någon annans behov än sina egna. Det är att inse att man faktiskt inte var en faktor i ekvationen. Man var ALDRIG en faktor i ekvationen. Man var faktiskt ingenting.

A. Holgersson

Den insikten slår andan ur ens lungor, ens hjärta går sönder och ersätts med en vilsen tomhet, fylld av sorg, ilska och frustration. Det är så många svar som man aldrig får svar på och det är en ursäkt man önskar som aldrig någonsin kommer komma. Det är där jag insett att det svåra är att släppa taget. Bara släppa det för allt annat är galenskap, destruktivt och självutplånande.

Det är att på djupet förstå att man inte betydde någon, utan att man var bra att ha, en hushållerska, en börs, en underhuggare under ”The master”. Det innebär att man slutligen förstår att inget handlade om kärlek, det fanns aldrig någon kärlek från hans sida utan bara kalkyler, strategier, manipulationer och lögner för att han skulle få sin vilja fram.

Allt som var inget innebär att man synar bluffen och tar ut det hela i ljuset. Det gör så ont. Det gör att man går sönder, man vill kräkas, skrika, gråta och jag blev i alla fall som förstelnad. Att förstå allt på djupet tog lång tid och än idag kommer ny information fram, som jag bortträngt, som jag glömt, som jag inte orkat titta på. Det är ett pussel som måste läggas och mellan varven behöver man helt enkelt vila.

Den där perfekta mannen som visar sig vara någon annan, att ord, låtar han spelat för mig, saker han sagt varit identiska med det han sagt och gjort till och för någon annan. Det är bara ett spel som är allt för offret, inget för förövaren.

A. Holgersson

Många som levt och lämnat dessa typer av relationer är utmattade. Sönderstressade av en stress som sätter sig både fysiskt och psykiskt och man måste få läka.

Därför är jag så glad, så tacksam och skrattar av innerlig glädje när jag bråkar med min snart 35 år gamla snöskoter för att den vägrar starta. Jag skruvar loss tändstift och supar den med bensin, jag drar och drar i startsnöret, jag blir exalterad när den startar och frustrerad när den åter tystnar. För det är jag. Sådant jag gör, tycker om. Jag står ute i snö och älskar det. Jag behöver inte vara rädd att någons humör plötsligt skall vända och bli till ursinne. Det där vidriga kontrollerade ursinnet som alltid sker när ingen annan hör eller ser.

Jag känner en nyfikenhet och vilja på framtiden. Att börja arbeta, att återta min plats i samhället efter att ha levt som en förskräckt vålnad. Jag älskar att prata med människor igen.

Jag vill samtidigt hjälpa, informera och arbeta ideellt för att andra som upplevt det jag gjort, för förståelsen är en gåva. Det är bara andra som mött detta mörkret som på riktigt kan förstå alla tankar, känslor, rädslor och funderingar som dyker upp när man lyckats krypa fram under kupan och ut i ljuset av kunskap.

Genom ljuset vågar man möta natten utan rädsla för ärren av trauma som skedde i mörkret.

//a

Follow the money…

Igår deltog jag i en panel som sedan betygsatte partiledardebatten i TV4. Jag tycker det är intressant att vara med men jag blev, inte helt otippat relativt irriterad över retoriken. Jag störde mig på att man inte håller sin tid utan fortsätter babbla som en kulspruta fast tiden är ute. Det var i alla fall elpriser och kriminella gäng som var på tapeten. Högre straff, visitationszoner, sluta knarka. Det var väl lite av alternativen. Mer aktiva föräldrar och mer resurser till skolan hann man också få in i paketet.

Anledningen att jag tackat JA till att hänga på denna undersökning som kommer fortgå fram till valet är för att jag känner ett ansvar och vilja att vara insatt inför höstens val. För jag är högst förvirrad vilken politik som egentligen styr Sverige just nu. Än mer intressant är det att sonen tillhör förstagångsväljarna. Jag ser framför mig en tid full av argumentationer och debatter vid middagsbordet och jag längtar! Exakt så vill jag ha mitt liv, i vårt lilla hem! Liv. Högt i tak, tillåtande, oliktänkande bemöts med respekt och nyfikenhet inte med hån, förtryck eller vrede.

Vid sidan av valfrågan så brottas jag med feber och drömmar som triggar mig just nu.

Den senaste ”linjen” av drömmar har jag valt att kalla ”Follow the money” -Jag drömmer upprepade gånger om hur jag blir skammad, utskälld, stöter på flying monkeys. Kontentan av drömmarna är att någon tycker att jag behandlat förövaren illa då hen minsann hört hur jag fått leva det goda livet, blivit bjuden på allt och hur jag snuvat förövaren på ALLT! I drömmarna möter jag det fysiska obehaget, rädslan och ångesten MEN så kommer jag alltid fram till samma svar -Följ pengarna!

För det är exakt så det är för många som utsatts för den typ av våld och förövare som jag gjort. Det handlar ofta om PENGAR. Däri ligger också en stor del av faktiska bevis, det är bara att följa pengarna, till exempel hur en stor summa pengar kanske landar på ett av offrens konton och plötsligt lyfts över till förövarens. Vem har då e.g.e.n.t.l.i.g.e.n försörjt vem, vem fick verkligen leva det goda livet? Hur kunde stora investeringar göras? Vem stod för fiolerna? På Netflix finns en intressant dokumentär som heter Tindersvindlaren! Den är värd att tittas på bara för att förstår hur ett emotionellt och manipulativt band och förtroende byggs upp för att sedan iskallt och kalkylerat utnyttjas av en svindlare! Ja eller en trixter! Solochvårare! Typ! Inte så manligt och reko utan utstuderat och fiffligt. Grymt sa grisen! I Tindersvindlaren är det flera kvinnor som bearbetas samtidigt och ingen av kvinnorna lever med mannen (som alltid är på flygande fot!). Men modus operandi, hur det traumatiska bandet byggs upp skildras tydligt.

Detta är frågor jag bearbetar med andra som utsatts för liknande situationer och missbehandel. Vi är många som arbetar i det tysta för lagförändringar, information och kunskap i ämnet. Själv konstaterar jag att jag efter att jag lämnat relationen blev lovad/informerad via meddelande (som finns sparade) att jag skulle få tillbaka en liten del av mina pengar, förövaren skulle också ombesörja att mina resterande saker skickades till mig. Jag blev så glad och tacksam över det. För jag tänkte att alla andra då hade fel och hen egentligen var reko, och att centrum mot våld, jag och alla andra hade FEL… Hen skulle göra rätt och bevisa att hen inte var en uppenbar textbok!

Det blev aldrig några pengar tillbaka eller saker skickade. Det liksom allt annat är bara ord som låter bra, handlingen uteblir. Så ser det ut och bevisligen finns inga banktransaktioner bokförda trots löftet.

Är jag förvånad? Nej, det här, liksom allt annat följer alla manualer, fall och liknande ärenden till punkt och pricka. Det blev i stället den bekräftelse jag behövde på det de professionella såg och hjälpte mig att förstå. Det är skolboksexempel och det är enbart obehagligt skrämmande hur iskall och kalkylerande en människor kan vara. Jag är tyvärr inte ensam, det finns åtminstone en kvinna till som väntar på pengar. Vi konstaterar att det aldrig funnits på kartan att ”göra rätt”, eller att ”rätt skall vara rätt”! Det har bara varit en ändlös radda av meningslösa ord!

Å jag då? Ja, jag är givetvis en galen och obehaglig kvinna. Jag har också hört att jag tydligen är psykopat! Här sätts etiketter, diagnoser utan bedövning. So what? Grejen är ju dock den… Är det någon som snackar så är det just förövaren, aldrig offren. Att berätta vad man upplevt, hur det gått till och hur man tagit sig ifrån en sådan här situation är livsviktigt. Polisen sade till mig, du gör dig sårbar genom att vara offentlig men fortsätt! Det är din rätt att få berätta. Jag beundrar och hejar på alla som vågar berätta om vad det upplevt och erfarit.

Jag drivs inte av vrede utan viljan att förstå. För mig har det varit viktigt att bearbeta det jag upplevt, sörja allt jag förlorat för att verkligen glädjas över allt jag återtar på nytt i livet. Det är en resa från noll. Den är tuff men det går. Långsamt och det går inte att forcera. Jag ser mig inte som ett offer och har aldrig bett om att bli ömkad. Jag är relativt stark men sårbar. Jag är sund men varit traumatiserad. Jag är kort och gott en människa. Jag bär en stor sorg men ingen skuld eller skam, den tillhör inte mig. Det modigaste jag gjort är att be om hjälp och att stå på mig för att få rätt hjälp under denna resa. Jag hade inte klarat av det själv. Jag ser inte det som en svaghet utan en styrka. Jag ser det som modigt att våga berätta om vad mina känslor, mina upplevelser och mina tankar varit. Jag upplever det som viktigt att förmedla en ärlig bild om livet efteråt. Det är ingen quick-fix när man är utraderad. Jag är så tacksam för alla samtal och konversationer jag haft under min resa med andra som befunnit sig i samma situation som mig.

För mig personligen kom jag till en punkt där jag kunde förlåta förövaren och därmed var jag själv fri från hens trådar. Det var ingen gest av min goda vilja eller någon klibbig godhet, det var en livsnödvändig punkt för mig att komma vidare, släppa ilskan och sätta mig själv fri. Inget annat.

Jag drivs av en osviklig vilja att hjälpa andra som fastnat i ett sådant här mörkt nät av lögner, manipulationer och medberoende. Den slutna cirkeln runt förövaren är en grupp medberoende av olika anledningar som insett att det är smart att stå på hens sida. En förövare kan vara en man eller en kvinna, en chef eller en partner, det är ingen i hens närhet som någonsin skulle tro att hen är kapabel till det våld, den kontroll som hen utövar över sin närmsta cirkel.

Innanför cirkeln faller masken av och där lever man under hens makt och kontroll. Samtliga kuvas av en järnhand till total lydnad och underkastelse likt hur man tränade hundar förr i tiden. Själv var jag så stolt från början att vara därinne i värmen. Little did I know… Är man smart, vill man ha det någorlunda drägligt så spelar man med och lyder, håller med och instämmer. Man lyder mista vink för att inte trigga igång blicken och vreden där ögonen förvrids och man för höra hur man skall sitta tyst, hålla käft och lyssna jävligt noga. Det är ingen utifrån som någonsin får inblick i detta helvete och det är ingen som ens skulle kunna tro sin vän/anhöriga/chef kapabel till den inhumana behandling som den allra innersta cirkeln får utstå.

Ingen som inte levt i helvetet kan förstå den skräck, ångest och rädsla man kan känna. Ingen som inte utstått våldet förstår hur det förändrar en hela vägen in i ens kärna. Ingen som inte levt i denna fullständigt bisarra cirkus kan förstår hur snabbt en människa kan växla i humör, hur masken kan åka på och av. Ingen som inte levt under någons makt, kontroll och våld i olika former kan förstå vilka överlevnadsmekanismer som aktiveras. Hur man lever i en konstant vortex av stress på grund av dubbla signaler, tystnad, ilska, värme, kyla, hur det förvirrar och gör tillvaron till tunt skirt glas som när som helst kan krossas. Den intermittenta förstärkningen som skapar beroende till förövaren, jakten på en glimt av vänlighet i ett hav av svärta. Ingen som inte levt under denna diktatur har en aning om hur man anpassar sig succesivt för att undvika vredens ohejdbara explosioner, hur man slutligen kliver ur sin egen kropp, kapitulerar, lägger ner sina vapen och bara stålsätter sig för att överleva och att fly. Ingen som inte erfarit hur det latenta våldet lamslår av ren skräck och får alla att röra sig som små planeter runt ett helt eget solsystem där allt kretsar kring förövaren, den allsmäktige härskaren. Jag ser dessa förövare dom Dementorerna i Harry Potter, som suger ur all glädje, all energi, som vampyrer som suger ut allt blod, alla resurser, som löss och andra parasiter.

Jag har lyssnat på och läst om så många som utsatts för denna typ av våld, i olika former, av personer i olika roller, föräldrar mot barn, vuxna barn mot föräldrar, chefer mot medarbetare, partners i en kärleksrelation (både män och kvinnor). Det ser likadant ut.

En vanlig ”startpunkt” för att lämna eller inse vad man befinner sig i är att man börjar googla partnerns-, chefens- eller medarbetarens beteende. Vi är många som skrattat över detta och konstatera att det är en stark varningsflagga när man börjar googla sin partnersbeteende, men som Mia Makila sa, kanske vi skall se det tvärtom. Det är ett steg i rätt riktning, man är något på spåren -Fortsätt söka kunskap! För det är där allt blir begripligt.

Jag har haft en del romantiska relationer i mitt liv, korta och långa men jag har bara mött en sådan här relation. En gång. Mitt första möte med våld, toxicitet och missbehandel. Istället för kärlek var det en fråga om makt och kontroll -Inget annat!

Lika självklart är det att dem som utövar denna typ av makt och kontroll kommer ha en ändlös rad av relationer bakom sig, där allt och alla andra är psyksjuka, galna, kontrollerade, fittor. Lyssna på vad som sägs men viktigast av allt, titta på vad som faktiskt GÖRS. Dessa personer har dom rätta svaren på allt, dom beskrivs i början som ärliga, underbara, uppriktiga och väldigt empatiska.

Allt går rasande fort, starka känslor och stora ord -Var observant på vad som faktiskt GÖRS! Notera alltid om ord och handling går hand i hand. Det lovas mycket men lite hålls, det är mycket snack och väldigt lite verkstad. Dessa förövare får en ofta att känna att man är ”skyldig” dem något eller att man måste överbevisa dem att de är det enda i ens liv. Det börjar smått, anpassningen, man slutar höra av sig till sina vänner, man skippar sociala medier (för ALLA vet ju att sociala medier bara handlar om alla man vill, har och kommer knulla!) Med anpassningen kommer även normaliseringsprocessen och voìla plötsligt är man både isolerad och kontrollerad. Men lever som på en öde ö mitt i ett hav av människor och ingen, ingen ser det helvete man lever i.

Beskrivningarna av dessa personer är fullständigt knivskurna i tunna strimmlor när den utsatte slutligen lämnar relationen/säger upp bekantskapen/slutar på jobbet. Kvar att beskriva finns bara mörkret. Tomheten och den obegripliga oförmågan till insikt, självrannsakan och ansvar -Ty det finns inte på kartat hos dessa förövare, oavsett skepnad. Dom är kort och gott emotionellt handikappade och dom har aldrig någonsin fel, gjort något fel, utan dom är, hela bunten, missförstådda stackars offer och dom HÖRS! Och runt dem står den lojala ringen som är villiga att spela med. Ännu en spelare åkte ut från arenan, in kommer en ny och den sjuka cirkusen fortsätter sin föreställning.

Dessa människor lever sina liv, i sina narrativ, med sina vänner, sin cirkel som alltid står vid hens sida. Du som offer kan bara tacka för dig, kliva ut och vägra vara en del av spektaklet. Du packar din väska och går. Du kommer inte titta tillbaka. Du kommer bli påmind, bli påhoppad och du får lära dig att leva med det. Du kommer under din bearbetning få verktyg för att förhålla dig till det hela. Du kommer behöva bearbeta trauma så våga be om hjälp!

Om någon läser detta efter att ha googlat en toxisk persons beteende -Fortsätt googla! Det finns så mycket fin information att tillgå. Sök hjälp på Centrum Mot Våld som finns på flera orter, ring Kvinnofridslinjen NCK (Nationellt centrum för kvinnofrid) 020-505050 om du är oövervakad och kan tala ostört, meddela NÅGON att du tror att det som sker runt dig inte är okej, så att någon annan vet att något pågår. Det spelar ingen roll om du har orden -GÅ på din magkänsla om något i en relation känns fel. Våga prata med någon och ta in ett annat perspektiv. OM din partner slår en ring runt er så att det bara är du och hen, där ingen annan får insyn i er relation, ha med i huvudet att det kan vara en fråga om isolering. Ring en Kvinnojour DÄR finns kunskap och förståelse. DU är inte ensam!

Den hemsida jag själv hamnade på när jag gjorde min första googling från källaren var varningstecken.nu

Söker du bra lätta konstruktiva böcker, som utsatt eller som anhörig rekommenderar jag varmt att beställa ”Nu går jag” och ”Varför går hon inte” båda av Frida Walter. Titta på hemsidan www.vghi.se för mer information, kunskap och hur du beställer. Instagram @varförgårhoninte

Och i mitt fall, om någon är övertygad om att det är jag som är häxan i pepparkakshuset i mina drömmar så säger jag bara… Follow the money!

//a