Jag har den djupaste respekten för alla som befinner sig inne i en operationssal. Där inne tycks allt rulla som ett väloljat maskineri, en finstämd orkester där alla vet sina uppgifter. Jag tänker att en operationssköterska ser till att kirurgen har det instrument hen behöver, sköterskan tar emot använda, håller räkningen på svabbar och torkdukar, ser till att allt flyter på. Respekt.
Jag har skitsvårt för att känna mig som en operationssköterska privat. Ofrivilligt och liksom helt ovetandes. Det stör mig till vansinne. Jag har levt med en man som såg mig som operationssköterska twentyfourseven. Jag levde som en skugga ett steg bakom honom och skulle alltid vara redo att slänga fram det han för ögonblicket behövde/önskade/ville ha/krävde. Aldrig i helvetet igen.
Normaliseringsprocessen, latent våld, psykiskt och ekonomiskt våld, när man lever under någon annans makt och kontroll kan få en att bete sig och göra saker som med perspektiv känns helt obegripligt. Människan hittar en strategi för att överleva, i mitt fall en dissociation. Man kliver ur sin egen kropp, man flyr eller fäktar, man fryser eller fawnar. Det är en helt naturlig konsekvens av våld och den intermittenta förstärkningen gör att man (dessutom) stannar kvar i helvetet. Tills man tar sig ur. Om man har tur!
Idag slet min son fram sin dator. Det är ett jädra bygge. Mitt bonsai-lego styrdes åt sidan och innan jag hunnit börjat samla ihop mina bitar var hans dator framme och demonterad. Plötsligt låg det skruvar bland mitt lego. Jag gjorde mitt bästa för att fortsätta se Harry Potter, det var liksom kritiska scener där min favorit Dobby äntligen fick se havet, fri och bland vänner (ja, ni som KAN Harry Potter vet exakt vilken scen jag syftar på). Jag sitter redo med näsdukar. ”Har vi nån dammsugare?” frågar sonen.
Jag svarade knappt, med tanke på att den rullat fram och tillbaka hela december. ”Men vart är den?” frågar han. Jag tittade upp på honom där han satt och opererade datorn och jag sa att han kunde söka så skulle jag säga när det började brännas. Glad kom han på att det inte behövdes någon dammsugare för i nästa sekund satt han med en tryckluftsbehållare och fräste så det yrde damm i vardagsrummet.
”Men snälla….” sade jag och kände mig manad att stiga upp. I samma ögonblick som jag stiger upp får jag en stor glasvägg i händerna (som skall sitta på sidan om datorn) och frågan om jag skulle kunna putsa den. Jag yrar in i köket, där finns ingen bra yta. Jag står tillslut och liksom bara vänder mig än hit än dit och undrar hur det kom sig att JAG plötsligt är involverad i projektet.
När efterlysning efter SKRUVMEJSEL kom brast topplocket, helt utan dramatik. Jag förklarade lugnt för min son vad jag tycker om människor som involverar ofrivilliga i sina skojiga projekt. Att jag har noll intresse av att meka med datorer, noll intresse av att springa runt och söka skruvmejslar, eller rodda putsning av glasvägg när jag ser film och slutligen bad jag honom lova mig att aldrig någonsin göra så mot en framtida partner/sambo.
Jag satte mig bredvid och hämtade (frivilligt) en ficklampa så att det gick att se något. Han undrade om jag kanske hade mindre händer än honom och skulle kunna tänka mig att testa att skruva fast den mikroskopiska skruven där inne. Samtidigt pratade vi om ofrivilliga projekt och vikten av att respektera ELLER bjuda in en annan till sina små skojigheter och inte ta förgivet att en annan människa skall släppa allt för att hjälpa till. Det blev en bra och fin stund tillsammans och det var rätt intressant att se hur det såg ut därinne i datorn.
När allt var monterad och bortplockat från vardagsrumsbordet och mitt bonsai-lego kunde få komma fram så kom han ut och tackade för hjälpen. Då började jag tänka på att operationssköterskan och kirurgen har ett samarbete baserat på respekt och det är inte DET jag har problem med. Det är snarare det ojämlika, ägandet, rätten att bestämma och plötsligt insåg jag att det är precis som förhållandet var för Dobby hos familjen Malfoys som jag har problem med.
Jag har länge sagt att vi föräldrar aldrig får bli ”Dobbys” åt våra barn. Det vill säga hunsade, ofria husalfer som måste lyda sin ”master” och jag har ofta skämtat om att ”Jag är Dobby”. Jag har tyckt att det är en festlig liknelse. Jag kunde göra det, för jag var då så trygg i min roll som förälder. Min son är den som har min ovillkorliga absoluta kärlek. Vi har alltid kunnat prata med varandra. Jag förlorade det fotfästet en tid av livet. Det är en stor sorg och smärta. Det är ett hål av skuld och ångest som bearbetats. Det var en enorm förlust att tappa tryggheten i mig själv, som mamma.
Jag har fått höra så mycket skit om svaga morsor och om hur söner skall uppfostras till MÄN. De som brölar och grisar mest är de som är absolut värst (helt egen slutsats utan vetenskaplig förankring). Fostran skall ske genom att vara hård, skrika, hota och frysa ut. ALLT skall vara villkorat, du får ”kärlek” om du gör så här, ger mig det här, presterar det där. Det handlar om att lära pojkar att alltid slå första slaget, att aldrig ta skit och att smärta härdar. Jag ryser ut i hårstråna. Vilken jävla terror. Det är sorgligt, skadligt och så oerhört tragiskt.
Det synsättet är helt fucked up om du frågar mig för det baseras på en skev, unken bild av vad en MAN är. Jag känner en stor empati för unga män som växer upp idag. De lever i en skarv, i ett paradigmskifte där både den där vidriga machosynen finns, där män skall bita ihop, inte visa känslor och för fan inte känna någon fruktan kontra en tid där även män ses som människor med hela känsloregistret. Där det är tillåtet att man stöps i OLIKA formar med olika behov, intressen och fallenheter. Jag tror vi lär barn bli sunda vuxna genom att vara sunda förebilder, det kräver att vi behandlar och bemöter barn med respekt, inte förlöjligande och hån.
Det är bara den där skeva mansbilden som föder bilden och rätten att se en annan människa som en ”Dobby”, en tjänare, en slav, någon man kan sparka och spotta på. Där finns ingen respekt, bara en kamp och vem som har mest makt.
Jag är Dobby, en fri alf, ingen äger mig, ingen kontrollerar mig. Ingen sparkar eller pissar på mig i duschen. Det är bara där och endast DÄR liknelsen med Dobby passar in.
Jag är mamma till en son och om han ber mig om sin hjälp, gör jag gärna det om det är möjligt.
Jag är Anna, fri och skapande omgiven av kärlek.
//a