När är extra EXTRA?!…

Att jag är en prepper med nerverna på utsidan är varken en nyhet eller hemlighet. Däremot står jag för det och erkänner att jag tycker det är läskigt och skrämmande hur ett land som Ukraina, från en dag till en annan, drabbats av en invasion och ett krig. Det ger perspektiv på vad ”trygghet” är och även vad som är viktigt när det gäller överlevnad. Jag får en klump i halsen när jag läser om 17-åringar som just varit studenter och som nu valt att greppa ett vapen för att skydda sitt land. Om sjukhus som bombas och civila som faller offer i striden. Det är existensen satt på sin spets. Det är fight eller flight som gäller.

Vi uppmanas vara källkritiska och läsa allt vi ser i sociala medier kritiskt och med det i bakhuvudet skall vi fråga oss -Vart kommer informationen ifrån? Vad är syftet?

Jag har hittat mina egna favoriter som jag lyssnar på när det gäller Sveriges säkerhetsläge. Jag har några web-platser som jag tar till mig information i från, och allt det där andra blir ett brus. En malande kuliss som hela tiden är redo att suga in mig i nyheter, uttalanden, experter som ger tänkbara scenarion, allt detta i realtid med rapporter kriget.

Jag tänker att i den tid vi nu befinner oss i när politiker gör helomvändningar i olika sakfrågor så blir det ju väldigt svårt för en vanlig själ att navigera i detta stormande hav. Ändrade politiska inställningar får det att kännas som att ”något” är extremt brådskande -Den logiska eller möjliga känslan som följer är kanske att dom vet något som vi vanliga iNTE vet. Min enda poäng är att det ges utrymme att fylla i det blanka, det finns gott om utrymme för spekulationer, tyckande och tänkande.

Jag tänker på pandemin, på hur det tog sådan tid innan något hände, innan Sverige ens var med på bollen. Jag tror många minns hur land efter land gick i lockdown och hur vi yrade runt som förvirrade i den helt nya smittan. Det fanns inget konsensus. Folk gick och jobbade trots att dom ”bara var lite förkylda” för Corona gällde inte oss HÄR! Gick väl så där när hela Sverige plötsligt skulle lyssna på Anders Tegnell som fick stå som allvetande och som ensam tillsammans med Folkhälsomyndigheten plötsligt bestämde allas vårat öde. Bakläxa på den. Det var inte hans eller den myndighetens roll. Det var regeringen som skulle ha lett, bestämt och fattat snabbare beslut.

Under pandemin framkom också hur Sverige eldat upp skyddsmasker som funnit i gamla gömmor och 2014 beslutade MSB att de gamla skyddsmaskerna skulle destrueras. 7,3 miljoner skyddsmasker eldades upp och där i april 2020 kändes det att ÄVEN om de hade varit gamla så vore det ändå bättre att ha något! Det kom i allafall till allmänhetens kännedom att Sverige inte hade något beredskapslager.

Finland låste upp sitt bergrum för dom hade minsann inte tummat på sitt beredskapslager men i Sverige behövdes (som ni kanske minns) inte ens munskydd från början. Handsprit, munskydd och engångshandskar steg i pris och toalettpapper hamstrades som att vi skulle göra mjuka sängar av balar i var mans hem.

Så kom det nya året 2022 och den dominerande Covid-19 omikronvarianten som gjorde att vi skulle äntligen bli ”fria”, alla restriktioner hävdes och vi skulle återgå till den nya tiden. Konserter, restauranger och vi skulle åter kunna träffas -Då blev det krig. I Ukraina och hela världen gungar till. Hot om kärnvapen, biovapen, matpriser som stiger, drivmedel som åker upp och ner som en jo-jo och så hela tiden budskapen att det är ingen fara MEN kolla vart närmsta skyddsrum är. Ingen fara men har du lagrat vatten? Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle diskutera skyddsrum med en granne, eller prata om att rigga en eld ute på gården så att alla gemensamt kan laga mat vid behov. Men så är det. Nu.

Det är väl dom där dubbla budskapen jag behöver en paus ifrån mest av allt. För jag behöver hinna ikapp mig själv och lyssna inåt på hur jag själv skall hantera fakta.

Absoluta och mest förvirrande nyheten på temat KRIG är hittills den braskande rubriken som Aftonbladet körde Torsdag den 10 mars, 2022, på kvällen:

Dels står det EXTRA, det är självaste ÖB Micael Bydén på bilden och under står det att ”…väpnat angrepp kan inte uteslutas…” och det är allmänheten som kan bli avgörande att lokalisera ubåtar, periskop och onaturliga vågsvall.

Läste man artiklarna (fanns flera) kunde man läsa om att Försvarsmakten gjort en omvärdering av säkerhetsläget och att ett väpnat angrepp mot Sverige kan vara möjligt. Man uppmanade därför människor i skärgården att vara observanta, titta efter folk som rörde sig runt skyddsobjekt, som ankrar där man inte får osv. Det kunde, stod det i artikeln, bli absolut avgörande… OMG!

Självaste Försvarsminister Peter Hultgren uttalade sig också, och menade att om Försvarsmakten uppmanar allmänheten till detta så skall ”man ta det på allvar”.

Jag tog en bild den kvällen när jag skulle gå till min stuga i skogen. Jag tog en bild rakt ut över den snötäckta sjön och jag upplevde bilden smått hotfull. För det var så jag upplevde det både det jag läst och det jag såg ute.

Dagen efter kom en notis i Aftonbladet hur 112 hade blivit nedringda av tips -Jag FATTAR! Folk ringde in om suspekta fiskare som fiskade där ”det inte finns fisk”, vågor, och observationer av skumma typer. Nu var det ju inte tänkt att något med tips skulle ringa 112 utan var man skulle förstå att det var till Försvarsmakten/Marinen man skulle ha ringt/mailat in sina tips.

Försvarsmakten fick även gå ut och meddela att uppmaningen på iNTET sätt hade med det som händer i Ukraina att göra. Utan tillhörde tydligen den ”årliga” kampanjen till människor i skärgården att hålla ögonen öppna.

Jag får inte helt ihop det hela faktiskt… Hur Aftonbladet lyckats skapa en hel artikel med både ÖB Micael Bydén och Försvarsminister Peter Hultqvist som manade till vaksamhet på grund av det ändrade säkerhetsläget… Och sedan i en notis så avvisas allt som ”taget ur sitt sammanhang” och att det egentligen handlar om en årlig kampanj… blir jäkligt rörigt och snurrigt i den här vortexen av information. Det blir snudd på snaskig journalistik riktat till rädda människor och skapar ännu mera rädsla.

Därför tror jag det är viktigt med filter och eftertänksamhet i kunskapsinhämtningen. Det är ingen idé att sitta och uppdatera om och om igen, det är bättre att gå ut och gå. Det är bättre att försöka göra något gott av sin oro, skapa, måla, skriva eller virka. Låt oron kanaliseras ut i kreativitet eller något annat konstruktivt.

Själv har jag dragit skoter och bara konstaterat att den verkligen inte vill vara med. Jag har lyssnat på snön som smälter och fåglarna som kvittrar och låter i skogen. Jag har lyssnat efter korpen som inte hörts och jag har hackat bort is från bron

Avbrott från vardagen, balans i nyhetsflödet och naturen gör underverk här och nu!

Nu skall jag testa ett nytt virkmönster och sedan ska jag hålla span efter ugglan, jag hoppas så att hon kommer tillbaka!

//a

Med fiskebåt över atlanten…

Innan klockan nådde 20.00 hade jag gått från hälsosam oro till att se mig själv sitta som utvandrarna på en liten fiskebåt över atlanten. Det var väl just den formuleringen… Att jag faktiskt skrev till en vän att jag skulle fly till USA eller Kanada med en fiskebåt över Atlanten som fick mig att kliva ur nojan!

För att komma till punkten där flykt över atlanten blev enda utvägen hade jag hunnit kontrollera trangiakök och vattendunkar. Jag tror det var ÖB Michael Bydéns uttalande om att svenska säkerhetsläget på en vecka försämrats, det faktum att statsministern skulle hålla ett tal till nationen klockan 20.01 samt en kombination med att lokaltidningen Väterbottens-Kuriens artikel om MSBs interaktiva karta över länets skyddsrum!

Det blev liksom trampolinen ut i fritt flödande obehag. Jag tänker att det var den där prydligt hållna oron som plötsligt inte bara hoppade utan exploderade bortom kontroll. Jag tänker på Harry Potter och den där garderoben som öppnas och ens värsta fasa möter en. Lite så.

Förstå mig rätt, jag menar inte på något sätt att skämta om säkerhetsläget eller kriget som defacto händer, det jag däremot vill lyfta fram är min egen panik, mina irrationella tankar och att åter landa. Jag tror inte jag är helt ensam om dessa känslor och vågor som drabbar en.

Vi känner med dem som kriget drabbar på alla fronter, vi blir fundersamma, självklart blir vi oroliga. Jag fick, igår, en bild från en butik i Europa från en nära anhörig som redan visade tomma hål. Det som händer ger effekter och konsekvenser.

Det som hjälpte mig igår var att tala om min rädsla, på riktigt! Berätta att jag kände att jag såg mig själv med en sådan där stor orange flytväst på en liten trålare på ett stort stormande hav, precis som vi sett flyktingar fly över medelhavet.

Det som hjälpte mig var att konstatera att jag inte var handlingsförlamad. Det hjälpte att bli rationell och konstatera att jag varit en prepper rätt länge. Inte för händelse av krig utan för att det är vårat ansvar att kunna klara oss själva i EN vecka utan hjälp från samhället.

Det finns olika händelser som kan slå ut vår förmåga att leva normalt -En solstorm till exempel. Det gick en dokumentär/realityserie på SVT 2019 som heter Nedsläckt land som fick mig att inse att vi är rätt sårbara och redan då började mitt medvetande för denna civila beredskap öka.

Med tanke på all kunskap jag skaffat mig kring detta blev jag lite lugnare. Samtal med vänner och familj hjälpte. Det blev den där fina känslan i stället, att vi sitter i samma båt. Tillsammans fixar vi ”Come what may” som dom sjunger i Moulin Rouge!

Vi kan inte kontrollera omvärlden, men vi kan vara medvetna. Precis som ÖB förmedlade, det är ett nytt säkerhetsläge och det går inte att skönmåla eller linda in det. Som jag förstår det hela behöver vi alla kanske tänka på den civila beredskapen som att klara oss utan ström. Kunna överleva utan att kunna besälla käk via Foodora eller slentrianhandla varje dag. Vi får vara redo på att anpassa oss till att vissa varor kan ta slut. Planera lite för hur vi skall få vatten och värme vid behov. MSB skickade ut sitt nyhetsbrev i går och där påminde dom om att på måndag den 7 mars så testas Hesa Fredrik. Det är viktigt att komma ihåg att det är ett vanligt test även och påminna kring det, så jag gör det här!

När pandemin bröt ut befann jag mig i källaren med tre balar toalettpapper. Som en idiot. Jag kommer inte bunkra toapapper, men jag kommer följa dom tips och råd som finns för hur vi skall hantera en kris. Jag tänker inte börja knapra ett läkemedel med jod utan litar på att länsstyrelsen sköter den biten vid behov.

Foldern som jag låg och hetsläste för bara några veckor sedan går att ladda ner från MSBs hemsida om någon är intresserad.

Ingen behöver börja sova med flytväst och börja lifta med fiskebåtar över atlanten. Vi behöver ta hand om varandra för tillsammans hanterar vi även detta.

Tack till er som hjälpte mig genom min trampolinexplosion

//a

Paradigmskifte…

Att hamna i en destruktiv relation (med allt från en toxiskt person till en person med antisocial personlighetsstörning av olika kalibrar) påminner oerhört mycket om att hamna i en sekt. För alla som vill fördjupa sin förståelse rekommenderar jag Mariette Lindsteins böcker. En sekt vill inte att dess medlemmar skall ha ett kritiskt tänkande, kontakt med omvärlden eller att någon utifrån skall ha insyn så medlemmarnas fria vilja måste kuvas och kvävas. Det är enda sättet för en ledare att få totalt lydnad, genom absolut makt, hot om straff och total kontroll.

Paradigmskifte, Anna Holgersson

Så kom kriget. Det är samma känsla som infinner sig som jag kände när attacken mot World Trade center inträffade 11 september 2001. Nu känns det dock närmare, galet, obehagligt och högst verkligt. Samtidigt lever vi på i våra vanliga små liv, kokar korvgryta och tvättar kläder, går till arbetet eller skolan och ändå, någonstans därinne processar man känslor, rädslor och tankar.

Hela Umeå laddar för Rally VM eller alla utom jag. Istället för rally har jag hållit på att studera sekter. Jag har tittat på dokumentären ”Den enda sanna vägen” som finns på SVT Play, tittat på dokumentär/film om Knutby och jag har läst böcker av Mariette Lindstein.

Lindstein levde under 25 år på Scientologernas huvudkvarter i USA. Hon lyckades fly från sekten 2004 och 2015 släpptes första boken som baseras på hennes erfarenheter. Hon förekommer i dokumentären från SVT Play också!

Jag har läst hennes böcker: Sekten på Dimön (2015), Sekten som återuppstod (2016) och är inne på tredje boken Sektens barn (2017). Det finns dessutom tre ytterligare böcker kring Dimön men väljer att hålla mig till dessa tre.

Böckerna om Dimön cirklar kring det nya, moderna centret på Dimön som heter ViaTerra. ViaTerra leds av den karismatiska ledaren Franz Oswald. Vi får följa Sofia Bauman som just avslutat sina studier på universitetet, hon är runt 20 år och hon går på ett föredrag med en väninna och lyssnar på Franz Oswalds visioner om ViaTerra. Hon drabbas direkt av Oswalds karismatiska utstrålning.

Detta är ingen bokrecension -MEN jag slukade böckerna. Kunde inte sluta lyssna. Vi får följa Sofia, hennes väg till Dimön, hennes arbete på centrat, hennes klättring i rang i personalstaben. ViaTerra är ingen religion, det är en fråga om självförverkligande, ett hållbart liv. Alla måste studera teserna som Oswald författat.

Det är en fantastisk miljö, vänliga människor och så är det ju Franz som alla lyssnar trollbundet till. Det kommer krypande, någon blir en favorit och får hätska ögonkast från någon som blir svartsjuk, någon får uppgifter och någon annan blir avundsjuk. Franz är aldrig nöjd med det hans medlemmar gör utan beordrar dem att arbeta och göra uppgifter tills det är klart. Ingen får sova, ingen får mat.

Det leder till ett angiveri och den som felat måste straffas. Det går från den där känslan av att det är för bra för att vara sant till ren rädsla och insikten av att alla är totalt övervakade, kontrollerade och det går inte att lämna. Från öppna ljusa rum till övervakningskameror, murar och strömförande taggtråd (det heter att det är för att hålla journalister etc ute!).

Alla är fråntagna sina mobiler och datorer, all kommunikation utåt sker via censur.

Det jag tycker skildras fint är Sofias känsla av att det är ”något som inte stämmer”, tvivlet, rädslan och sedan den uppenbara skräcken inför ledaren som i början var så charmerade, klok, belevad och omtänksam.

Det är svårt inne på centret att veta vem som är vän eller tjallare. Straffen är hårda, och blir mer och mer fysiska. När hon inser vad Franz är förstår hon att hon måste rymma, frågan är bara hur?

Man säger ofta att om man vill förstå våld i nära relationer så kan man titta på just hur människor sugs in i en sekt. Det blir en gemenskap, en vi mot världen känsla. Alla utanför är fiender och därför måste man undvika dessa. För mig personligen har det varit intressant att studera detta område lite närmare, därför av de kontakter jag fått med människor efter min egen evakuering, av alla meddelanden, frågor, feedback så har jag även velat sätta mig in i männens situation. Det vill säga män som offer.

Jag tror därför sektsjuka, eller sektmentalitet är intressant att titta på då det där är mer självklart att det handlar om både män och kvinnor som sugs in. Det är lika för alla. Det samma gäller våld i nära relationer. Idag lyfts nästan dagligen mäns våld mot en kvinna fram i media. Det är dock tunt med vittnesmål från män. Det blir känns som att manliga offer nästan inte ens kan berätta att de varit utsatt psykisk misshandel, våld, manipulation, kontroll. Ofta har förövaren (kvinnan) redan hunnit snärja in socialtjänst, skola etc. i villfarelsen att det är offret (mannen) som är den galna, kontrollerade maken, sambon, pojkvännen. Å eftersom samhället börjar vara lite mera ”på tå” kring detta så tror man kvinnan per default.

Jag tror vi som samhälle skulle bli så mycket starkare om vi i stället lärde oss om våldet. Det känns som att vi är så oerhört polariserade och detta blir oerhört svårt när män drabbas av våld i nära relationer. Genom att väva ihop könen och se våldet kunde vi kanske bli vassare på att exponera förövare i stället.

För det är obehagligt som tusan. När paradigmskiftet kommer. När man inser att personen man lever med är farlig, på riktigt. Förstå mig rätt, jag hade ingen aning om vad jag var utsatt för, bara att det var något som inte stämde och att jag plötsligt såg människan jag levde med ur ett par andra glasögon. Jag klev ur min kropp, kopplade bort allt och övergick till autopilot.

För mig tog det några månader från det att jag insett detta till dess att jag kunde, i kodord, be om hjälp. Sedan tog det ytterligare någon månad innan jag evakuerades. Alla som levt i detta vet även hur våldet, vreden, kränkningarna ökar dramatiskt i och med att förövaren förstår att man sett igenom dem. Allt vrids liksom upp, dom behöver inte ens försöka hålla uppe någon gaslighting, det blir fruktansvärt destruktivt och våldet ökar. En kvinna jag talat med berättade för mig om hur hon planerade och strukturerade sin EXiT i ett år, i hemlighet och i fullständig rädsla. Den rädslan är tveeggad för man är livrädd för att inte komma därifrån och man är livrädd för att lämna.

Det är så tydligt för alla som levt med våld i nära relation hur relationen går från ”för bra för att vara sant” tills de små negativa kommentarerna kommer, idealiseringen är över, man står plötsligt i ”skuld” till förövaren eller måste bevisa/övertyga dem om ens kärlek, trohet och lojalitet (det finns INGEN botten i deras behov av bekräftelse!). Inget man gör är längre bra nog, man straffas med värme och kyla, och allt man vill är att det ska bli så där som det var i början -Det kommer aldrig tillbaka! Det fanns aldrig där!

En förövare vill inte ha en partner, hen vill ha något som fyller upp hens behov -That’s it!

Med detta återgår jag till att titta på vad som händer i världen, nu är det tydligen bekräftat att Tjernobyl är intaget. Jag kan inte låta bli att tänka på världsläget som en destruktiv relation, det finns en förövare som får resten av världen att i nuläget hålla andan!

//a

Stabsläge…

Det börjar kännas lite som att det spårar ur.

Härom kvällen diskuterade vi totalförsvarsplikten, mönstring och cybersoldater. Den diskussionen ledde till att jag (när natten föll och jag borde sovit) var tvungen att börja läsa OM KRISEN ELLER KRIGET KOMMER. För jodå, den står i min bokhylla.

Det var inga större nyheter i den lilla foldern men lite bra idéer till min relativt sunda prepping. Det är ingen idé att jaga upp sig MEN jag hade inte bara diskuterat totalförsvarsplikten utan även LÄST nyheterna om det spända läget då vår granne i Öst rör på sig.

Så idag läser jag nyheterna om Visby och hur man har höjd beredskap. Ukraina som drabbats av en cyberattack och dom tre ryska landstigningsfartygen som passerar i Östersjön. Jaha… Det känns… olustigt! Det är ingen irrationell springa runt och vråla rädsla jag känner, bara en viss olust. Samtidigt är det en nödvändighet att vara med på vad som händer i vår direkta omvärld. Jag hanterar det sunt, vaket, rationellt.

Sonen kommer hem från plugget, skolan som drog igång igår. Han hinner inte vara hemma länge innan det plingar till i hans inkorg. Ojdå, det är covid-smitta i klassen. Så de närmsta fem dagarna skall alla vara extra EXTRA vaksamma på symtom.

Där går jag i taket. Näää…. Nu är det bara nog typ! Det där blir droppen denna dag som får topplocket att flyga. Det är både krig och kris denna dag och häftet hjälper mig inte ett dugg!

Så vad gäller?

Ja det är bara att börja googla vad som gäller för denna region. Västerbotten där smittan galopperar som en löpeld. Klart folk var tvungen att kalasa och fira nyår ihop.. Fan let´s party! För att inte tala om julen och alla obligatoriska släktträffar som bara måste hållas med människor från allehanda generationer. Jag fattar! Jag fattar verkligen! Vi vill träffas å glömma, gömma och låssas att faran är över en liten stund av tiden. För det är ju jobbigt det där diffusa obehagliga som flåsar oss i nacken. I get it!

Regeringen släppte typ alla restriktioner i november för att sedan föra tillbaka några i början av december och någonstans DÄR började jag känna att… men vad är det här för lekstuga? Skolan var inte uppdaterad med sin info längre. Reglerna som fanns på skolan var inte ajour med att nya nationella restriktioner tillkommit där i början av december. -Jag vet, för sonen blev förkyld två veckor innan jullovet och därför testades han och han hade inte covid-19, han var bara rejält förkyld! Han blev hemma hela vägen fram till jullovet då han hade feber, hostade och lät.

Plötsligt känner folk på sig vilken form av virus de drabbats av

Stabsläge Av: Upprörd A. Holgersson

Det är bara lite magsjuka… det är bara lite vanlig förkylning. Plötsligt ”känner folk på sig” vilken form av virus de drabbats av för det är klart man måste ut och härja och köpa julklappar trots att man är dunderförkyld -Testad? Nää, för det här är bara en VANLIG förkylning…

Otydligheten ledde till julfester på arbetsplatser. Klart vi måste få ha julfest. Å så töjer vi lite till… Nyårsparty -Absolut…. Å sedan nu… två veckor senare har vi smitta som en löpeld. Stabsläge på sjukhusen, men för all del, vi släpper på skolorna också. Som löken på laxen, grädden på moset och pricken över i:et. Kasta in alla elever och lärare i den här eviga smittsoppan som aldrig tar slut. En skola i Umeå har redan stängt en klass. Brace yourself säger jag till vården, jag tänker på nästa vecka, när alla skolor och elever göttat ihop sig. Då kommer nästa tsunami.

Så jag googlar tillförlitliga självtest att ha hemma. Det är så himla nog för min del. Ska någon in här skall dom få stå i trapphuset och göra ett test först! Banne mig! Gränskontroll typ.

Jag tänker på alla riskgrupper men mest av allt tänker jag på vårdpersonalen. När skall dom få ett break?! När skall vi medborgare göra våran plikt att få stopp på detta? Är våra individuella behov så sjukt mycket viktigare än att följa några enkla riktlinjer?!

Jag är riktigt ruskigt less på allt som har med pandemin att göra. Jag håller mig uppdaterad. Jag förundras över människor som bara pressar sig mellan mig och frysdisken på ICA. Vad hände? AVSTÅND!! Själv står jag en rejäl bit i från den som står och vänder på alla ostar i kylen. Jag väntar på damen som måste gå igenom alla broccolibuketter på COOP. Jag väntar för det är fortfarande distans som är det bästa vapnet. Men vad gör jag med alla idioter som bara kommer och tacklar sig in?!

Det är kanske det som är grejen. Det börjar kännas tröstlöst! Varför skall jag hålla på avstånd och restriktioner om ingen annan gör det? Jag har höjd beredskap men alla andra lallar på med sockervadd och går på brakfest . Vad spelar det för roll att jag håller avstånd på affären när jag ändå har en son som går i skolan och sitter ihopklasad med närmare 30 andra personer i ett litet rum?

Frågan är om det spelar någon roll i över huvud taget?

//a