Tryckvågen…

Här sitter jag och skriver i det underbara Norrländska ljuset. Jag skulle lätt kunna sova hela dagen bara för att vara vaken och ta del av detta fantastiska ljus på nätterna. Kvällarna och nätterna där mörkret aldrig lägger sig.

Så jag sitter uppe och skriver och lyssnar på Miss Li -Utan dig! Jag sjunger så jag skrattar. Jag skriver det allra sista på min bok. Det är så befriande att få lägga allt åt sidan, det är över. Det är färdigt och jag tror aldrig jag kommer läsa det själv igen! Så känns det.

Allt helas, det är så vackert att uppleva det på djupet och förstå. Det skapar utrymme för glädje, stryka och ödmjukhet. Det är lika vackert som att stanna upp och ta in alla björkar som slår ut i sin skira grönska.

Jag har ett antal blommor i mitt hem som njuter av ljuset, de växer så det knakar och jag har planterat om dem i större krukor. Jag är och noppar och vattnar, jag vänder och vrider på mina växter för att de skall hålla formen. Lite så har jag hållit på med mig själv precis hela våren.

De är över två månader som handlat om att växa, utvecklas och hamna i ny jord. Det är så mycket jag erövrat under denna tid som varit viktiga pusselbitar för framtiden. Allt från kompetens till yrkesroll, till kläder och den svarta trenchcoat jag nu äger.

Det viktigaste av allt under denna tid har varit att drömma om tryckvågen som dödade allt. Som dödade mig. Som omvandlade allt till aska och att återuppstå ur askan i ljus och ha det viktigaste kvar -Kärleken!

Min bok närmar sig 300 sidor. Det är tre hundra sidor och över 90,000 ord om hur man lagar en trasig själ efter att ha levt under någon annans makt och kontroll, att ha levt isolerad i våld i kärlekens namn. Det är inte vackert, men uppriktigt.

Min slutsats av mitt skrivande – Mörkret vann inte över ljuset.

Mörkret är intet -Ljuset är liv!

Det är vackert!

//a

När är extra EXTRA?!…

Att jag är en prepper med nerverna på utsidan är varken en nyhet eller hemlighet. Däremot står jag för det och erkänner att jag tycker det är läskigt och skrämmande hur ett land som Ukraina, från en dag till en annan, drabbats av en invasion och ett krig. Det ger perspektiv på vad ”trygghet” är och även vad som är viktigt när det gäller överlevnad. Jag får en klump i halsen när jag läser om 17-åringar som just varit studenter och som nu valt att greppa ett vapen för att skydda sitt land. Om sjukhus som bombas och civila som faller offer i striden. Det är existensen satt på sin spets. Det är fight eller flight som gäller.

Vi uppmanas vara källkritiska och läsa allt vi ser i sociala medier kritiskt och med det i bakhuvudet skall vi fråga oss -Vart kommer informationen ifrån? Vad är syftet?

Jag har hittat mina egna favoriter som jag lyssnar på när det gäller Sveriges säkerhetsläge. Jag har några web-platser som jag tar till mig information i från, och allt det där andra blir ett brus. En malande kuliss som hela tiden är redo att suga in mig i nyheter, uttalanden, experter som ger tänkbara scenarion, allt detta i realtid med rapporter kriget.

Jag tänker att i den tid vi nu befinner oss i när politiker gör helomvändningar i olika sakfrågor så blir det ju väldigt svårt för en vanlig själ att navigera i detta stormande hav. Ändrade politiska inställningar får det att kännas som att ”något” är extremt brådskande -Den logiska eller möjliga känslan som följer är kanske att dom vet något som vi vanliga iNTE vet. Min enda poäng är att det ges utrymme att fylla i det blanka, det finns gott om utrymme för spekulationer, tyckande och tänkande.

Jag tänker på pandemin, på hur det tog sådan tid innan något hände, innan Sverige ens var med på bollen. Jag tror många minns hur land efter land gick i lockdown och hur vi yrade runt som förvirrade i den helt nya smittan. Det fanns inget konsensus. Folk gick och jobbade trots att dom ”bara var lite förkylda” för Corona gällde inte oss HÄR! Gick väl så där när hela Sverige plötsligt skulle lyssna på Anders Tegnell som fick stå som allvetande och som ensam tillsammans med Folkhälsomyndigheten plötsligt bestämde allas vårat öde. Bakläxa på den. Det var inte hans eller den myndighetens roll. Det var regeringen som skulle ha lett, bestämt och fattat snabbare beslut.

Under pandemin framkom också hur Sverige eldat upp skyddsmasker som funnit i gamla gömmor och 2014 beslutade MSB att de gamla skyddsmaskerna skulle destrueras. 7,3 miljoner skyddsmasker eldades upp och där i april 2020 kändes det att ÄVEN om de hade varit gamla så vore det ändå bättre att ha något! Det kom i allafall till allmänhetens kännedom att Sverige inte hade något beredskapslager.

Finland låste upp sitt bergrum för dom hade minsann inte tummat på sitt beredskapslager men i Sverige behövdes (som ni kanske minns) inte ens munskydd från början. Handsprit, munskydd och engångshandskar steg i pris och toalettpapper hamstrades som att vi skulle göra mjuka sängar av balar i var mans hem.

Så kom det nya året 2022 och den dominerande Covid-19 omikronvarianten som gjorde att vi skulle äntligen bli ”fria”, alla restriktioner hävdes och vi skulle återgå till den nya tiden. Konserter, restauranger och vi skulle åter kunna träffas -Då blev det krig. I Ukraina och hela världen gungar till. Hot om kärnvapen, biovapen, matpriser som stiger, drivmedel som åker upp och ner som en jo-jo och så hela tiden budskapen att det är ingen fara MEN kolla vart närmsta skyddsrum är. Ingen fara men har du lagrat vatten? Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle diskutera skyddsrum med en granne, eller prata om att rigga en eld ute på gården så att alla gemensamt kan laga mat vid behov. Men så är det. Nu.

Det är väl dom där dubbla budskapen jag behöver en paus ifrån mest av allt. För jag behöver hinna ikapp mig själv och lyssna inåt på hur jag själv skall hantera fakta.

Absoluta och mest förvirrande nyheten på temat KRIG är hittills den braskande rubriken som Aftonbladet körde Torsdag den 10 mars, 2022, på kvällen:

Dels står det EXTRA, det är självaste ÖB Micael Bydén på bilden och under står det att ”…väpnat angrepp kan inte uteslutas…” och det är allmänheten som kan bli avgörande att lokalisera ubåtar, periskop och onaturliga vågsvall.

Läste man artiklarna (fanns flera) kunde man läsa om att Försvarsmakten gjort en omvärdering av säkerhetsläget och att ett väpnat angrepp mot Sverige kan vara möjligt. Man uppmanade därför människor i skärgården att vara observanta, titta efter folk som rörde sig runt skyddsobjekt, som ankrar där man inte får osv. Det kunde, stod det i artikeln, bli absolut avgörande… OMG!

Självaste Försvarsminister Peter Hultgren uttalade sig också, och menade att om Försvarsmakten uppmanar allmänheten till detta så skall ”man ta det på allvar”.

Jag tog en bild den kvällen när jag skulle gå till min stuga i skogen. Jag tog en bild rakt ut över den snötäckta sjön och jag upplevde bilden smått hotfull. För det var så jag upplevde det både det jag läst och det jag såg ute.

Dagen efter kom en notis i Aftonbladet hur 112 hade blivit nedringda av tips -Jag FATTAR! Folk ringde in om suspekta fiskare som fiskade där ”det inte finns fisk”, vågor, och observationer av skumma typer. Nu var det ju inte tänkt att något med tips skulle ringa 112 utan var man skulle förstå att det var till Försvarsmakten/Marinen man skulle ha ringt/mailat in sina tips.

Försvarsmakten fick även gå ut och meddela att uppmaningen på iNTET sätt hade med det som händer i Ukraina att göra. Utan tillhörde tydligen den ”årliga” kampanjen till människor i skärgården att hålla ögonen öppna.

Jag får inte helt ihop det hela faktiskt… Hur Aftonbladet lyckats skapa en hel artikel med både ÖB Micael Bydén och Försvarsminister Peter Hultqvist som manade till vaksamhet på grund av det ändrade säkerhetsläget… Och sedan i en notis så avvisas allt som ”taget ur sitt sammanhang” och att det egentligen handlar om en årlig kampanj… blir jäkligt rörigt och snurrigt i den här vortexen av information. Det blir snudd på snaskig journalistik riktat till rädda människor och skapar ännu mera rädsla.

Därför tror jag det är viktigt med filter och eftertänksamhet i kunskapsinhämtningen. Det är ingen idé att sitta och uppdatera om och om igen, det är bättre att gå ut och gå. Det är bättre att försöka göra något gott av sin oro, skapa, måla, skriva eller virka. Låt oron kanaliseras ut i kreativitet eller något annat konstruktivt.

Själv har jag dragit skoter och bara konstaterat att den verkligen inte vill vara med. Jag har lyssnat på snön som smälter och fåglarna som kvittrar och låter i skogen. Jag har lyssnat efter korpen som inte hörts och jag har hackat bort is från bron

Avbrott från vardagen, balans i nyhetsflödet och naturen gör underverk här och nu!

Nu skall jag testa ett nytt virkmönster och sedan ska jag hålla span efter ugglan, jag hoppas så att hon kommer tillbaka!

//a

Jag är inte du…

Det känns ofta som att jag står vid ett slagfält och tittar ut

Striden är över och tystnaden har lagt sig

Slagfältet, en ruin av sönderbombade drömmar,

en sölig sörja av insikter

och så stora förluster

Så många traumatiska scener som etsat sig fast på näthinnan.

Det är i tystnaden vid slagfältet jag förstår

att det inte finns någon vinnare eller förlorare i det här slaget

Det finns bara tacksamhet

Att jag överlevde

Anna Holgersson, Ur 18. Under hans öga -Annas epilog (Epilogen podcast 24 juni 2021)

När jag gick i lågstadiet hade vi gymnastik. På en lektion skulle vi springa baklänges. Det var en häftig känsla att röra sig bakåt, hur benen jobbade åt ”fel” håll. Jag minns det så väl för jag tänkte att det var märkligt att jag sprang så fort och så tänkte jag ”bara jag inte faller” -Med den tanken föll jag i golvet. För att hindra fallet satte jag ner mina händer innan jag damp ner på baken. Något hände. Jag gick ut och satte mig i omklädningsrummet. En klasskompis kom och frågade hur det var, jag bad henne hälsa läraren att jag gick hem. Tyst och sammanbiten bytte jag om, tog min väska och gick.

Väl hemma fanns min mor. Jag gick tyst in och lade mig i soffan i vardagsrummet. Tysta tårar rann för mina kinder för jag förstod inte vad som hänt. Min mor kom och frågade hur det var med mig. Jag var rädd och min vänstra hand gjorde fruktansvärt ont. Min mor ringde skolan för att tala med gymnastikläraren för att fråga vad som hänt. Han var helt oförstående. Inget hade hänt! Morsan frågade om han tittat på min hand/arm?

-Nä, det hade han inte eftersom inget kunde vara brutet då jag inte gråtit, sa han.

Där låg jag och kände mig konstig tills morsan tog kommandot och sa att vi skulle åka upp på akuten. På akuten röntgades jag och det konstaterades att jag hade ett snyggt snitt genom båda benen i underarmen. Jag blev gipsad och benen läkte fint.

Jag tänker ibland på denna händelse och gymnastiklärarens ord -Inget kunde vara brutet för jag grät inte. Var jag smärttålig? Stark? Nä, jag var en helt vanlig unge men smärtan gjorde mig tyst. Det var ett trauma och min reaktion var att frysa inombords, jag höll mig rationell, tog mig hem, och lade mig tyst i soffan. Väl hemma i trygghet kom tårarna. Morsan kunde läsa mig som en öppen bok, hela mitt beteende var avvikande (var relativt högljudd i vanliga fall) därför förstod hon allvaret. Borde jag därför ställt till en scen på skolan för att ha ”agerat” mera korrekt? Vem avgör vad som är ”rätt”?

När min son var 4 år var han ute och lekte, han gungade gungbräda. Han kom in, likblek, och gick raka spåret och lade sig i sin säng. Han bara tittade på mig med sina stora vackra blåa ögon. Ögon som sade ”Hjälp mig!”. Det var jag som var morsa, jag som läste honom som en öppen bok och jag som tog honom till akuten. Han hade fått en i storsett identisk fraktur som jag haft som barn.

Som förälder har det varit en fantastiskt resa att få följa en liten människa och lära känna honom. Först att förstå det lilla spädbarnet, barnet och ungdomen. Vi är olika. Jag får så ofta träna mig i att inte tillskriva mina reaktioner på min son. Som tur är kommunicerar vi. Vi diskuterar hur olika vi är. Jag förklarar hur jag tänker och reagerar och han skrattar. Inte av illvilja utan för att det för honom är så främmande. Han berättar hur han ser på saken och jag fascineras. Hur kan vi vara så olika och ändå lika?

Jag har legat inlagd otaliga gånger på sjukhus på grund av min skleroserande cholangit. Jag har gjort sju ingrepp i mina gallgångar i lever och vid flertalet tillfällen har jag fått bukspottkörtelinflammation som komplikation på ingreppen. Att ha en gallgång som är för trång är smärtsamt. Att ha bukspottkörtelinflammation är den värsta av alla smärtor jag upplevt. Det gör så ont i hela buken, varje andetag känns som att man skall explodera. I dessa stunder har jag legat knäpptyst i sjukhussängen och bara kämpat för att hantera smärtan. Samtidigt kan jag ha haft en sänggranne som legat och vrålat och hojtat av smärta.

Min poäng? Vi är olika.

Vi är olika i hur vi hanterar smärta och trauma (oavsett slag). Det finns inget som är rätt och fel sätt att reagera, vi kan bara lära oss att förstå oss själva. Jag vet bara att när det är riktigt jävligt då är jag tyst. Det betyder inte att jag tror att den som vrålar inte har ont. Jag ser det som att vi hanterar det på helt olika sätt. En annan reflektion är att den som skriker och låter högst får hjälp först. Hade jag vrålat å gråtit på gympan hade gympa läraren kanske fattat att något hänt. Å andra sidan tror jag att många reagerar på trauma med just tystnad, chock, frysning.

Med denna kunskap innebär det att jag har svår för personer som oombedd säger till mig att jag ÄR si eller så för att personen i fråga helt och hållet utgår från sina egna reaktioner och där allt annat per automatik är ”fel”. Om en sak sägs i avsikt för att öppna en dialog för förståelse är det en sak, men när jag förstår att någon dragit slutsatser om mig utan att fråga tja, då får det vara så. Jag bemöter det inte, jag börjar inte försvara mig, eller förklara för någon som redan anser sig veta mer om mig än jag själv. Det är liksom okej. Folk får tänka och tycka vad dom vill. Vi är alla unika individer som vandrat på olika vägar, i olika skor, mött olika hinder, med- och motgångar. Vi har olika sätt att hantera och bemöta saker och ting. Däremot har ingen rätt att definiera en annan människa.

När jag levde i källaren och fick höra hur jävla negativ jag var och vilket örloggsmörker jag spred sade jag just dom orden: -Du definierar inte mig som människa! Det var livsviktigt för mig där och då att säga det högt, då det annars var ett tyst, fruset trauma jag levde i.

Jag har läst boken ”För ditt eget bästa” av Pia Johansson & Anna Carsall. Det är en återgivning av Pias tid tillsammans med en man som bryter ner henne psykiskt och fysiskt genom psykisk och fysisk misshandel, genom sexuellt våld, ekonomiskt våld, latent våld. I boken finns återgivet hennes polisförhör där hon får frågan varför hon inte sagt nej under alla våldtäkter (där hon varit övertygad om att hon kommer dödas, blivit otillbörligt fotograferad i högst kränkande positioner i extrem utsatthet) varför hon inte bara ”gått därifrån”. Bristen på kunskap och förståelse är total om hur denna form av våld fungerar. Och även där kommer det in, att OM man inte agerar/reagerar på ett visst sätt … är det ens eget fel? Kan det inte hänt? Inte varit så farligt? Jag skall inte gå in på satslogik men det är inga tautologier som kommer ur detta.

Som överlevare av detta våld har jag blivit…. skeptisk. Varenda kontakt jag har, har haft eller stöter på granskas kritiskt. I varje människa finns drag som kan tolkas, upplevas och kännas narcissistiska, men det gäller att kunna se kärnan i människor. Det gäller även att kunna skilja äpplen från päron.

Se att människors ord och handlingar går hand i hand.. Människor som skapar drama, skriver sina egna storylines utan fakta skrämmer skiten ur mig. Får mig att bli tyst. Dra mig undan. Det kan då tolkas som manipulation i stället för vad det faktiskt är. Å därmed konstaterar jag hur viktigt det är med en sund bearbetning av våld och trauma. Hur viktigt det är med en förankring utanför sfären som handlar om våld.

Att sprida kunskap och information är livsviktigt, och för mig är bron viktigast. Bron mellan den direkta erfarenheten ut till dem som inte upplevt det. Den direkta erfarenheten kräver en viss typ av information och kunskap, för dem som inte upplevt det krävs en annan. Det är i förståelse vi kan växa och förändras. Det är i empati, inlevelseförmåga och i en öppenhet att alla inte reagerar som jag. Det är tondövt att inte ha denna förmåga. Det är ett svart-vitt tänkande som inte leder till något gott.

I det stora perspektivet, i världen, ser vi detta svart-vita tänkande! Vi ser verklighetsförvanskning på ena sidan, ett skapat drama om väst aggressivitet mot landet i öst. Att Ukraina längtar till sitt moderland och att detta är en befrielse! Inte så farligt och att inga civila mål beskjuts! Att det är deras fulla rättighet att göra som dom gör i sitt narrativ. Folket luras, nås av propaganda men även där står folket upp. Vill inte vara del av kriget, kaoset eller det förvridna narrativet.

Jag har blivit smått handlingsförlamad av dessa dagar av krig i Europa. Jag har fått införa lagom kunskapsinhämtning för att hålla mig förankrad och inte spritta i väg av rädsla.

På torsdag skedde invasionen och samtidigt i Umeå var det fest och fyrverkerier i bjärt kontrast till det som hände i Ukraina. Medan samtliga kanaler sände extra med direktrapporteringar från kriget publicerade VK denna artikel som fick mig att skratta. En sådan bisarr kontrast till det som hände i världen.

Skärmdump från Västerbottens-Kuriren 2022.02.02

Kanske är detta lite hur vi måste hantera saker? Vi kanske behöver läsa om toaletter som sprutar vatten (kunde varit värre!) för att balansera alla riktigt obehagliga nyheter? Kanske är det i balansen mellan det tunga och det enkla vi bibehåller rösten, inte tystnar och inte blir rädda? Kanske är det i balansen mellan den iskalla kylan som kriget är och all den goda medmänskligheten som nu visas dagligen som ger oss hopp? Mitt i kriget finns ett motstånd som står enade för demokrati, solidaritet och frihet. I all tragedi finns även hjälp och goda krafter.

Kanske skall vi vara mera ödmjuk inför människor som upplevt trauma, inte vara så snabba att döma deras handlingar och reaktioner om dom inte överensstämmer med vårt eget navigeringssystem. Tystnad kan vara det största skriet på hjälp medan det högljudda larmet mer är ett korrekt agerande regisserat av… vem?

Jag är oerhört tacksam för att det snart är dags för mig att kliva ut i verkligheten. Jag behöver den sunda balansen. Jag är en person som behöver den älskade vardagen där jag gör något i samhället.

Det är färdigvirkat nu!

//a

I nytt ljus…

Nu har jag landat i min älskade skog! Jag har klivit in i min lilla koja och jag blev överväldigad. Det var en annan Anna som lämnade den här kojan i september och en annan som öppnade dörren och klev in i dag! Jag känner sådan starkt glädje och liv i min stuga och är så tacksam att vara här.

På vägen till stugan fick jag se så många renar, vilka vackra och festliga djur det är! Stackars djur som måste samexistera med trafiken för att överleva vintern innan dom återvänder till mera skyddad mark.

Jag har självklart varit ute och kollat efter djurspår. Jag tror jag gissar på räv och sedan ekorre. Den där ekorren skulle jag vilja få syn på. Jag skulle också vilja veta om det är en eller tio som levt rövare i skogen. Är det en ensam ekorre måste den vara hög på kokain, för som den har löpt runt på marken ser det inte klokt ut!

Det är oavsett vad en ynnest att vara ute i tystnaden. Solen lyser äntligen starkt, högt och längre och längre för varje dag. Snön gnistrade i ljuset. Det är torr kyla och jag fryser inte. Det känns bara friskt och härligt. Jag har sett hackspetten och hört korpen. För det är just sådant man gör här, man lyssnar på naturen och inte sina egna hetsiga tankar. Här stannar allt upp. Här kommer jag ikapp. Här får jag bara vara!

Det var också en väldigt bra start på dagen för jag lyckades med logistiken och tiden innan avfärd. Det har varit lite rörigt på den fronten dvs planering men idag kändes det som att ännu en viktig pusselbit kom på plats. Framåt stilla.

Mellan mina exkursioner skriver jag även på en text som heter ”Allt som var inget” och hoppas kunna lägga upp den här under morgondagen.

Nu ska jag njuta. Jag känner mig lite så som ekorrspåren ser ut. Överallt på en gång. Vill rulla mig i snön, klättra upp på ett tak, krypa in i min koja, tända en eld, kolla om skotern fungerar, kanske ta en tupplur, ge mig ut på promenad.

Nämen lite kaffe på det så sagan all!

//a

Skogen, tystnaden och glädjen…

Äntligen fick jag komma ut i min älskade skog. Där det är så tyst att jag blir skvätträdd. Där det finns så många spår av olika djur, där varje promenad blir en smärre upplevelse. Så mycket utevistelse blev det inte men känslan att vara DÄR är faktiskt allt.

Att sitta och virka och se ut på den frusna sjön samtidigt som elden sprakar i öppenspisen är verkligen den där stilla glädjen jag värnar om. Denna helg har väldigt mycket tankar rört sig kring ”tänkt hur det var för ett år sedan”.

Jamen faktiskt… tänk hur det var! Men än mer intressant… tänkt hur det ÄR idag!

Det kommer över mig, ibland vill jag inte ta på det, ibland är jag helt lugn och ser det stilla och klart. Jag tror att ju längre jag kommer tillbaka till mitt liv, min tillvaro, desto mer klarsynt blir jag i mina tillbakablickar.

Den här helgen var varmt välkommen efter en skakig och drabbande vecka som dessutom utmynnade i någon slags kataklysmisk explosion. Från att bli tillskriven egenskaper, bristande förmåga och intresse till att rida iväg som en stolt tupp på en enhörning. Jag valde givetvis att ta hjälp när jag kände att jag var inne i den där stormen när kompassnålen snurrar okontrollerat. Samtal med vänner och ett möte på Centrum mot våld.

Det var som vanligt så många polletter som trillade ner genom mitt samtal med CMV, att sätta orden på mina känslor och höra svaren själv. Framåt, aldrig tillbaka är en fråga om en rädsla för något helt annat… Se där! Den lilla gigantiska insikten ledde ju plötsligt till nya vidöppna dörrar.

Så när jag, på fredag red iväg (som en stolt tupp) på min enhörning mot skogen ringde telefonen… och plötsligt var jag inte värdelös, utan plötsligt ÄR jag värdefull. Efterlängtad. Varmt välkommen. Ja jag talar möjligtvis i gåtor men detaljer är egentligen oviktigt då det är känslor som jag vill fånga. Hur ett telefonsamtal kan vända uppochner på hela ens känsla inför sig själv.

Jag var så okontrollerat glad i fredags att jag typ kände mig andfådd tills jag stupade i sängen. Lördagen fortsatte i samma omtumlande känsla. Inte bara ETT bra besked, utan faktiskt TVÅ!!!!!!! Å där satt jag ute i min älskade skog och reflekterade hur jag ett år tidigare funderade över om jag någonsin skulle kunna skratta igen. Känna igen. Leva igen. Tala igen. Uppskatta NÅGOT igen. Det slog mig hur oerhört levande jag blivit på ett år.

Det är så gott. Det är så svårt och låter så tramsartat i mångas öron, men så klart och tydligt för dem som vet hur det ÄR. Det är rörelsen framåt som hörs, det är braket i skogen, det är isen som sjunger. Det är vargen som ylar och jag som ler.

Mer, jag vill ha mer av just den här känslan som fredagen erbjöd. Så jag är så glad att det snart är måndag för jag vill inte vänta en sekund till på mitt liv!

//a