Påsken har kommit och passerat, jag njuter av vårens ankomst till norr genom att vara snudd på ett med naturen. Det är två år sedan jag hittade termen Shinrin-Yoku som bygger på en japansk terapiform för stressade, utmattade människor. För två år sedan var jag utraderad och naturen blev min källa till lugn, kraft och energi. Återhämtning. Det svenska ordet ”Skogsbad” är rätt finurligt på sätt och vis, då det handlar om att bada i, eller omfamnas av, skogens atmosfär med öppna sinnen.
Stunden man utför detta innebär att man aktivt lägger bort all teknologi, alla krav på prestation och sedan strövar efter sina sinnen i skogen. Man går dit man känner sig dragen och andas. Det handlar om att ta sig tid att titta på djuren och fåglarna man ser, lyssna på alla ljud som finns, känna på marken, träden, ta in dofter. Skogsbad är således inget man gör på en löprunda, detta är mindfuless och medveten närvaro.
Fördelar? En hel del faktiskt, jag överlåter till den nyfikne att själv söka studier kring fenomenet som är helt gratis.
Själv har jag haft flera fina stunder och för mig är det djuren och fåglarna som gör mig helt stilla och närvarande. Att få se en snövessla gjorde mig så glad att jag nästan höll på börja skratta. Efter mitt skogsbad en dag, så började jag stretcha och röra mig i solen. Jag av mig till tshirt för att absorbera D-vitamin. Jag rörde mig, gjorde ”spinalwaves” och det är en skön känsla i kroppen när allt liksom rinner av och spänningarna släpper.
Jag går mot helt nya steg i mitt 2.0 liv och det känns i hela kroppen. Plötsligt lossnar allt. Det är som våren i norrland, det bara händer. Plötsligt droppar det så det porlar i hängrännorna, små flugor börjar dyka upp, solen värmer och snön som ligger kvar blir till socker. Asfalten kommer fram och plötsligt behöver man lättare skor och jacka. Jag älskar växlingarna som är så tydliga tecken på hur tiden passerar, för under en tid av mitt liv var just naturens tid allt jag hade att hålla fast mig vid.
Jag har haft ett fint möte på Centrum mot våld och där skall jag få hålla en testföreläsning av mitt föredrag som jag skapat. Ett föredrag om hur vi bygger en tillvaro efter att ha varit utsatta för våld. För även om jag börjar arbeta heltid i ett helt nytt yrke så kommer min drivkraft alltid brinna för att synliggöra livet efter våld och samhällets bristande förmåga att möta behoven som så många kvinnor brottas med. Jag vill bidra med kunskap om hur man kan hjälpa en människa som befinner sig i det läget, oavsett om man är anhörig eller arbetar på en myndighet.
Det är min övertygelse att allt börjar med kunskap.
Jag ser framemot ett liv i rörelse, för jag behöver det. Jag behöver varva naturens lugn med ett meningsfullt arbete och jag tror och hoppas jag kommer på rätt plats nu. Jag är nyfiken på framtiden och framför allt öppen för allt som kommer min väg, oavsett om det är en vessla som tittar fram eller ett helt nytt arbete och för den öppenheten är jag tacksam.
Nu skall jag virka de sista rutorna på en stor pläd. Den skall vara klar på måndag och jag har 9% kvar. Japp, jag är så less att jag blev tvungen att börja räkna ut procentsatsen för att ha något att förhålla mig till. Det finns ingen rörelse eller något momentum i att sitta i soffan och virka och jag är redo att lägga den tiden till handlingarna. Det är liksom förbi.
//a