… this is where I heal my hurts… The poetic justice of cause and effect, Respect, love, compassion. This is my church. This is where I heal my hurts…
Faithless, God is a DJ, (1998)
Tonight I am the DJ, jag sitter vid rattarna och lyssnar på musik samtidigt som jag skriver. Jag har hittat en sådan där gammal urlåt som får mig att hoppa ur strumporna, där själen sprätter till på alla strängar och min kropp bara skriker efter att studsa helt hejdlöst. Jepp, skor har åkt över dansgolv ute på lokal när Faithless har spelats bara för att jag skulle kunna studsa mera fritt och obehindrat. Men det var inte därför låten poppat upp i mitt huvud.
Det är frasen ”This is my church. This is where I heal my hurts” som saker blir intressanta. Häromdagen talade jag och Mia Makila om träning. Hon sade spontant att hon såg på gym som nutidens kyrka, dit människor går för att uppnå syndernas förlåtelse. Jag skrattade för det var så klockren syn. Människor som svettas och sliter för att liksom plåga bort kalorier. Synsättet där gym enbart handlar om kroppen som skall späkas på grund av lättjan.
Så har jag också sett på gym en gång i tiden. Absolution, stället man sliter på för att kunna äta, dricka och leva rullan övriga tiden av dygnet. Ett ställe där kroppen skulle formas i ett enda syfte: Att bli attraktiv, snygg, kn*llbar.
För snart fem år sedan träffade jag Johan Carlaby, en personlig tränare som man anlitar på lång sikt och som jag själv tränade med några gånger varje vecka. Jag tränade ett år med Johan och han förändrade min syn på träning, på gym och på min egen kropp, kapacitet och förmåga.
Med honom blev träningen rolig. Det var inte frågan om att jag gjorde jobbet för någon annan än för mig själv. Jag fick träna på ett helt nytt sätt, det var inte frågan om ett enahanda program i 12 olika maskiner som jag skulle köra tre gånger i veckan. Varje pass var det något nytt, jag pushades, jag fick utmana mig själv. Jag fick känna min kropp bli stark, smidig, rörlig i varenda led. Jag fick känna kroppen kräva rätt näring för att orka, sömn som var absolut nödvändig. Jag fick en energi jag aldrig tidigare haft. Tränade jag för hans skull? Nej, jag tränade för mitt eget liv, min hälsa och mitt välbefinnande. Helvetets jävlar vad jag var på topp.
Två år har passerat för mig nu sedan jag klev rakt ut i en tillvaro utan tid och rum. Det har varit två år som varit svåra, frustrerande, skrämmande. Det är en tid där jag lagat och pusslat ihop mitt inre, medan mitt yttre har blivit en stolpig kokong. Min energi jag stoppat i mig har lagrats och all tid har lagts på rutiner, struktur, bearbetning. Bygga upp fucking ruinen av mitt sönderslagna liv. Hela tiden har jag sagt… Jag behöver träningen, men jag har inte förmått då annat stått i vägen. Men jag har röjt undan hindren. Inget skall stå i min väg.
Nu skall jag tillbaka till min kyrka. Till träningen, uppochner på lådan, bromsa på väg ner, spindelmannen, puman. Jag kommer svettas, vilja ge upp men jag kommer göra det. ”Det är ett jobb som skall göras. Lägg ingen värdering i det” som Johan alltid sa till mig.
This is my church, this is where I heal my hurts -Exakt så är det. Det är i träning, i rörelse vi läker. Det är där vi kopplar ihop kroppen och psyket. Det är i det ljuset gymmet blir en kyrka. Inte för syndernas förlåtelse utan banne mig ett heligt rum. Där varenda minut och stund enbart är för ens egen skull. Varenda ansträngning är bara för min skull, inte till/för/åt någon annan. Telefonen åker av, tiden får stå stilla, jag tränar så länge jag vill. Jag kunde vara flera timmar på gymmet förr i tiden, först det tunga, sedan det roliga och lätta för rörlighet och smidighet. Så jävla gött.
För ett år sedan kom jag på att allt Johan lärt mig, finns kvar. Jag har gått igenom rörelserna som ett mantra och har hela tiden sagt, jag vill träna. Det är först nu jag har möjlighet att skaffa ett kort på gym. Det fanns en tid då jag trodde att jag var en soffpotatis som gillade att vara stilla och lägga pussel. Idag vet jag att jag inte är soffpotatis, jag gillar att lägga pussel men det måste finnas en balans.
Balans, det gyllene ordet som jag och Johan så ofta talade om.
Jag önskar att alla som verkligen aldrig knäckt nöten kring träning, rörelse och motion hade möjlighet att träffa en sådan genuint kunnig och duktig tränare som Carlaby är. Jag är honom evigt tacksam.
Jag är inte tveksam på hur mitt kort kommer nyttjas. Jag vet redan. Jag har stått i startblocket så länge redo att skjutas ut. Decembers arbete och terapi har gett mig en ny tillvaro. Avvikelsen i tarmen har gett mig glöd, vilja, liv, rörelse som bubblar. Jag vet fortfarande inte vad det är som felas därinne, men jag har lyssnat på min kropp. Min kropp talar åter till mig. Den vill ha barfota träning. Den vill ha naturlig näring. Den vill ha liv.
Tonight, god is a dj.
//a
PS: Johan Carlaby finns på Nordisk hälsa, på den holistiska träningsstudion i Vännäs. Namaste MF:er 😀