Från jul till trettondagen händer en del med ljuset i den här delen av Sverige. Ljuset återkommer. Det är bedövande vackert när solen skiner och snön gnistrar. Spelar ingen roll om det är -20 grader, jag känner mig bara levande. Närvarande och tacksam.

Detta är mitt första inlägg i min nya kruka.

Allt är inte klart ännu men lusten att skriva är större än att vänta.

Jag växer. Därför kan jag inte stanna kvar på VKs bloggportal. Jag vill framåt. Vidare. Inte stanna upp. Inte stanna kvar bara för att… För mycket har hänt, för mycket har förändrats i grunden.

Det var så välbekant, så tryggt att bara börja skriva i min gamla blogg den 16 februari 2021. Det var då jag började mitt famlande och sökande efter mina ord, mitt språk och min röst. Det är helande att ha förmågan att skriva. Självklart finns ändå en integritet. Det finns en gräns mellan att vara personlig och vara privat.

Jag har valt att dela med mig av sådant som inte är något revolutionerande per ce. Men för någon, som simmar och kämpar i det jag kallar ”leran” kan det vara en skillnad på liv och död. Det kan vara något så litet som ger en gnista av hopp. En liten fladdrande låga som väcker ett gensvar djupt inne i någons själ.

Har man inte upplevt livsdöden, eller utraderandet, eller mörkret är det svårt att förstå vägen till liv. Vägen till att resa sig igen. Vägen att plocka ihop alla spillror och pussla ihop det till en vardag. Har man inte upplevt det, ska man inte döma eller komma med tips -För man vet då inte ett skit om vad människan brottas med.

Jag forsar framåt som ett djur i nyfallen snö. Jag tänker inte längre på mina spår.

Jag bara lever.

//a