Jag tror kreativitet är en nyckel till våran inre kärna, vår själ eller vårat psyke. Jag är inte kvalificerad för att säga VART kreativiteten bor inom oss men jag vet att den finns där och att den får oss att må gott när den får leva.
Tror också att kreativiteten är lika unik som varje enskild personlighet. Olika uttryck, olika språk.
Jag har länge ritat, eller försökt rita med blyerts. Det är fantastiskt att skissa fram ett djur, se hur olika hårdhet på pennorna får motivet att bli skarpare, sudda, skapa skuggor, sedan använda ett litet miniradergummi för att skapa ett morrhår som riktigt sticker ut.
Jag har det dock inte naturligt i mig -Att rita. Jag blir frustrerad!
Akryl är ett bättre uttryck för mig. Framför allt tror jag det är färgerna och att blanda nyanser jag älskar. Denna sommar målade jag en mängd olika änglar. Vet faktiskt inte riktigt varför utan jag vaknade en dag med en gnagande känsla att jag skulle testa.
Jag hade tur, för jag hade för flera år sedan samma gnagande känsla. Att jag skulle vara en hejare på att måla. Så för ett antal år sedan införskaffade jag mig penslar, färger och dukar. Sedan var tanken att jag skulle göra ett snitsigt körsbärsträd genom att måla en stam med pensel och sedan göra själva blommande kronan med hjälp av bubbelplast.
Jag hade sett någon smidig gör-det-själv film på YouTube. Kan säga att det resulterade i att jag hade färg överallt. Det hade varit bättre att jag hällt ut färg för det liknade då faktiskt… ingenting. Inte ens trädstammen som jag målade med pensel såg rätt ut.
När nu tanken dök upp denna sommar var jag optimistisk. Jag återfann mina färger, penslar och dukar i det magasin som jag just då hade mitt liv i. Jag vet inte om det bara var det faktum att jag skippade bubbelplasten som gjorde att det gick bättre denna gång. Änglar blev det. Rasande. fridfulla, tillfreds. Det blev väldigt många uttryck.
Ju mera jag skapar desto mera vill jag skapa. Så enkelt är det.
Jag kallar kreativitet för en rörelse inne i själen. För mig handlar livet om en balans mellan kropp och själ. Det innebär att jag nu i närmare ett år bara vårdat min själ och min kreativitet eftersom det varit absolut nödvändigt.
Jag rörde mig under 2021 från en utraderad självbild, en själsdöd till liv och framtidstro.
Nu börjar min kropp vilja komma med på denna resa. Jag behöver ge min kropp det den skriker efter. Rörelse och näring.
Därför har jag under dessa dagar efter nyår dammat fram min hushållsapparat. Jag har återgått till min standardfrukost med gröt, banan, bär och kokosmjölk.
Jag har hittat frukt och bär som jag älskar. Jag har gjort chiapudding för att ta till när suget drabbar mig.
Så jag skall se om kroppen är med på banan när jag börjar stretcha för att väcka den. Hittills har all fysisk aktivitet resulterat i ett hiskeligt mjölksyrepåslag i hela kroppen. Och det tar på krafterna. Detta har varit en konsekvens av det oerhörda stresspåslag jag levde under. Kroppen kan nämligen inte skilja mellan positiv och negativ stress. Det har således bara blivit en jäkla röra i hela min kropp när jag försökt pressa tungt.
Det är en utmanande resa jag påbörjar. För jag har varit väldigt vältränad och stark. Nu är jag fullständigt otränad.
Jag ser på mig själv med förståelse och ödmjukhet men samtidigt är det helt galet hur det kan bli i ens kropp. Jag vet exakt VAD jag skall göra och så GÅR det inte. Det är där det gäller att hitta ett nytt HUR istället för att saxhoppa tillbaka till soffan.
Men jag har viljan och jag ska dit!
//a