Nu har jag landat i min älskade skog! Jag har klivit in i min lilla koja och jag blev överväldigad. Det var en annan Anna som lämnade den här kojan i september och en annan som öppnade dörren och klev in i dag! Jag känner sådan starkt glädje och liv i min stuga och är så tacksam att vara här.
På vägen till stugan fick jag se så många renar, vilka vackra och festliga djur det är! Stackars djur som måste samexistera med trafiken för att överleva vintern innan dom återvänder till mera skyddad mark.
Jag har självklart varit ute och kollat efter djurspår. Jag tror jag gissar på räv och sedan ekorre. Den där ekorren skulle jag vilja få syn på. Jag skulle också vilja veta om det är en eller tio som levt rövare i skogen. Är det en ensam ekorre måste den vara hög på kokain, för som den har löpt runt på marken ser det inte klokt ut!
Det är oavsett vad en ynnest att vara ute i tystnaden. Solen lyser äntligen starkt, högt och längre och längre för varje dag. Snön gnistrade i ljuset. Det är torr kyla och jag fryser inte. Det känns bara friskt och härligt. Jag har sett hackspetten och hört korpen. För det är just sådant man gör här, man lyssnar på naturen och inte sina egna hetsiga tankar. Här stannar allt upp. Här kommer jag ikapp. Här får jag bara vara!
Det var också en väldigt bra start på dagen för jag lyckades med logistiken och tiden innan avfärd. Det har varit lite rörigt på den fronten dvs planering men idag kändes det som att ännu en viktig pusselbit kom på plats. Framåt stilla.
Mellan mina exkursioner skriver jag även på en text som heter ”Allt som var inget” och hoppas kunna lägga upp den här under morgondagen.
Nu ska jag njuta. Jag känner mig lite så som ekorrspåren ser ut. Överallt på en gång. Vill rulla mig i snön, klättra upp på ett tak, krypa in i min koja, tända en eld, kolla om skotern fungerar, kanske ta en tupplur, ge mig ut på promenad.
Nämen lite kaffe på det så sagan all!
//a