Det är i tystnad och avskildhet jag hittar mina tankar och funderingar.
I min bearbetning av våld har jag fått professionell hjälp via Centrum Mot Våld, vården, sjukgymnast och samtal med psykiatrin. Min väg till läkning har handlat om att inte fastna i en offermentalitetvutan att ta ansvar för min del av det som skett, samtidigt som det inneburit att acceptera att jag varit utsatt för våld.
Jag tar ansvar för det jag kan, jag försöker se det jag upplevt både subjektivt och objektivt. För mig handlar det mycket att göra mig fri för att inte dras ner, sitta fast och att inte bli misstänksam mot allt och alla jag möter. Att hitta min kärna som jag har där jag tror att varje människa i grunden vill oss gott. Ha tillit till att människor är det som säger att dom är utan att direkt tolka dem utifrån det jag utsatts för av Honom. Det är en svår balansgång som kräver mod och trygghet i en själv. Alternativet är att tillvaron blir en självuppfyllande profetia som också gör att man upprepar trauma om och om igen, håller det vid liv helt omedvetet. Jag är tacksam för att jag fått hjälp med detta, att se det, förstå det och att välja ett annat sätt att hantera tillvaron.
Det handlar mycket om att förstå hur allt gick till, vad var mina mönster, vad var min del i att fastna i detta våld? Det är smärtsamt och det kräver nya val och beslut.
Det betyder inte att jag stoppar undan, ignorerar eller borttränger. Jag låter allt komma, jag sörjer, blir förbannad, svär och skottar snö. Jag pratar med dem som kan och som förstår hur jag behöver hjälp för att bearbeta, nå mina känslor och komma vidare… eller bli fri som jag kallar det.
Vad är det då jag behöver bli fri ifrån?
Våldet, lögnen?
För mig har fokus varit att överleva. Att få kunskap. Att förstå. Att återta mitt liv, mina tankar och känslor. Att lita på min intuition att tro på min förmåga. Att hitta kärleken till mig själv, att förlåta mig själv och att vårda mig.
Det andra är en högst konkret del, att först få ett eget hem, bygga upp det, skapa en tillvaro som självständig. Att återta ekonomin som raserats, att återta hälsa. Att återvända till verkligheten och arbetslivet. Detta är mina mål utan deadlines. Jag ser det som en ständig strävan framåt. Jag har dock lärt mig att inget går att forcera när man har en PTSD som ligger och skvalpar i kölvattnet. Det är bara att ta ett steg i taget, känna in, identifiera och hantera. I vissa fall kan det handla om att exponera mig för saker som triggar eller som jag känner mig osäker inför. Det kan handla om att testa, känna efter och testa igen. Lära mig att det som triggade mig tidigare inte är farligt. Lära mig att det KÄNNS si eller så i kroppen när jag gör vissa saker, att det inte är farligt utan naturligt.
Jag gör mitt arbete i ensamhet och avskildhet, för det är vad jag behöver. Jag har mina vänner som finns men jag behöver göra mina steg själv. Jag kan inte tvingas att följa någon annans behov än mina egna. Det låter oerhört självcentrerat men jag tror det är lite så vi alla blir som levt i våld, under någon annans makt och kontroll. Vi måste återta tilliten till oss själva.
Att ha levt i en relation präglat av manipulation och våld och där makt och kontroll legat i en annans illvilja skapar sådan osäkerhet, kaos, stress, förvirring och rädsla, i mitt fall skräck.
Än i dag skrämmer mörker ihjäl mig. Jag har aldrig varit ett fan av mörker men nu kan mörker kännas oerhört hotfullt. Å då talar jag konkret om till exempel mörkret i skogen. Även om stjärnornas skönhet finns där uppe så finns det ett obehag i mörkret. Jag testar mig själv att gå ut ensam. I skogen. Sedan får jag vända om för att det känns för skrämmande. Det är en process och jag ger det tid. Det är ett steg i taget och bit för bit lär jag mig att naturens mörker inte är farligt. Rädslan är irrationell, signalerna signalerar fel budskap i förhållande till miljön.
En sund utveckling som jag märkt är att jag känner ett mindre behov av att sluka information, både via sociala medier och via poddar, litteratur osv. Det känns osunt att sitta fast i det när polletten trillat ner. Det känns friskt att vilja läsa annat. I mitt fall kan jag konkret konstatera att jag är uselt insatt i det politiska läget i världen, jag vet inget om vad svenska politiker vill. Jag fascineras över samernas kultur, renhållning och villkor. Jag berördes djupt av Björn Natthiko Lindeblads död genom självmord och frågan om eutanasi, för frågan om aktiv dödshjälp är så intressant. Det känns därför mera konstruktivt att börja sätta mig in i dessa saker, för sådant intresserade mig före våldet. Jag ser min tid i våldet som en bubbla. Allt annat än en skimrande såpbubbla, utan som en stor tung bubbla av bly. Instängd under en grå tung kupa. Hela livet och universum cirklade därinne i det sjuka.
Därför är jag så lycklig över att vara utanför bubblan. Hitta mina intressen, mitt intellekt och mina områden som jag brinner för.
Allt som var inget är att ha levt i den blykupan. Där jag trodde att jag levde med mannen i mitt liv, den perfekta pusselbiten och min absoluta själsfrände. Där jag gjorde allt och ännu mera för att göra honom lycklig och få OSS att fungera. Där tillvaron tillslut bara handlade om att han inte skulle explodera, vilket han gjorde ändå, varje dag, om och om igen. Slutsatsen i den blykupan var att det var mig det var fel på. Jag som gjorde fel, var negativ, inte förstod, var dum i huvet, en idiot, otacksam och som fick skylla mig själv att han var så himla arg.
Att komma ut ur blykupan är att uppleva och känna som att man rivs loss från sin syrgastank, sitt eget hjärta och hjärna. Eftersom tillvaron så länge utgått från någon annans behov än sina egna. Det är att inse att man faktiskt inte var en faktor i ekvationen. Man var ALDRIG en faktor i ekvationen. Man var faktiskt ingenting.
A. Holgersson
Den insikten slår andan ur ens lungor, ens hjärta går sönder och ersätts med en vilsen tomhet, fylld av sorg, ilska och frustration. Det är så många svar som man aldrig får svar på och det är en ursäkt man önskar som aldrig någonsin kommer komma. Det är där jag insett att det svåra är att släppa taget. Bara släppa det för allt annat är galenskap, destruktivt och självutplånande.
Det är att på djupet förstå att man inte betydde någon, utan att man var bra att ha, en hushållerska, en börs, en underhuggare under ”The master”. Det innebär att man slutligen förstår att inget handlade om kärlek, det fanns aldrig någon kärlek från hans sida utan bara kalkyler, strategier, manipulationer och lögner för att han skulle få sin vilja fram.
Allt som var inget innebär att man synar bluffen och tar ut det hela i ljuset. Det gör så ont. Det gör att man går sönder, man vill kräkas, skrika, gråta och jag blev i alla fall som förstelnad. Att förstå allt på djupet tog lång tid och än idag kommer ny information fram, som jag bortträngt, som jag glömt, som jag inte orkat titta på. Det är ett pussel som måste läggas och mellan varven behöver man helt enkelt vila.
Den där perfekta mannen som visar sig vara någon annan, att ord, låtar han spelat för mig, saker han sagt varit identiska med det han sagt och gjort till och för någon annan. Det är bara ett spel som är allt för den som utsätts men inget för utövaren.
A. Holgersson
Många som levt och lämnat dessa typer av relationer är utmattade. Sönderstressade av en stress som sätter sig både fysiskt och psykiskt och man måste få läka.
Därför är jag så glad, så tacksam och skrattar av innerlig glädje när jag bråkar med våran snart 35 år gamla snöskoter för att den vägrar starta. Jag skruvar loss tändstift och supar den med bensin, jag drar och drar i startsnöret, jag blir exalterad när den startar och frustrerad när den åter tystnar. För det är jag. Sådant jag gör, tycker om. Jag står ute i snö och älskar det. Jag behöver inte vara rädd att någons humör plötsligt skall vända och bli till ursinne. Det där vidriga kontrollerade ursinnet som alltid sker när ingen annan hör eller ser.
Jag känner en nyfikenhet och vilja på framtiden. Att börja arbeta, att återta min plats i samhället efter att ha levt som en förskräckt vålnad. Jag älskar att prata med människor igen.
Jag vill samtidigt hjälpa, informera och arbeta ideellt för att andra som upplevt det jag gjort, för förståelsen är en gåva. Det är bara andra som mött detta mörkret som på riktigt kan förstå alla tankar, känslor, rädslor och funderingar som dyker upp när man lyckats krypa fram under kupan och ut i ljuset av kunskap.
Genom ljuset vågar man möta natten utan rädsla för ärren av trauma som skedde i mörkret.
//a