Igår fick jag lämna hemmet, jag checkade in hos mina föräldrar och vi beslöt oss för att se James Bond -No time to die. Sista filmen med Daniel Craig som Bond.

Filmen i sig, var snubblande nära tre timmar lång! Vi hann koka kaffe, äta paj. Jag han virka, lösa ett soduko å ändå var det inga problem att hänga med i handlingen.

När vi äääääääntligen närmade oss slutet började jag höra ett märkligt ljud. Perceptionen fokuserades till hörseln. Som ett knorr? Nä, mer ett morr men ändå inte. Det kom rytmiskt återkommande. Som ett märkligt dovt kurrande men ändå inte.

Jag riktade uppmärksamheten på min mor. ”-Är det du som låter?” frågade jag. Hon tittade oförstående på mig. ”-Är det du som låter?!?” frågade jag igen. ”-Jamen det är inte jag det är min mage!” svarade hon

Är det magen eller lungorna undrade jag eftersom ljudet gick i perfekt disharmoni med andetagen. Magen konstaterade hon och vi fortsatte se på filmen. Allt jag kunde höra var ljudet! Det märkliga dova kurrbopp-ljudet. Ju mer jag lyssnade desto mera åksjuk började jag känna mig.

”-Vad är det för boppmage du har? utbrast jag och därmed fick vi sätta dom sista fem minuterna på paus. Morsan fick en skrattattack som direkt ledde till en astmaspasmliknande kramp i hennes luftrör. Jag garvade så tårarna sprutade och gjorde allt för att kväva skrattet genom att dra ner huvet i min tröja.

Morsan fick evakuera till toaletten för att eventuellt kräkas av skratt och min far klev missnöjt upp från soffan, kliade sig i huvet och konstaterade att ”här går det ju inte att vara”!

Det lugnade sig. Skratten sansades, luftrör fick inhalationer, den där magen fortsatte att boppa sin gilla gång!

Jag tror ungdomarna hade det lugnare bakom gardinerna!

//a