Här sitter jag och skriver i det underbara Norrländska ljuset. Jag skulle lätt kunna sova hela dagen bara för att vara vaken och ta del av detta fantastiska ljus på nätterna. Kvällarna och nätterna där mörkret aldrig lägger sig.
Så jag sitter uppe och skriver och lyssnar på Miss Li -Utan dig! Jag sjunger så jag skrattar. Jag skriver det allra sista på min bok. Det är så befriande att få lägga allt åt sidan, det är över. Det är färdigt och jag tror aldrig jag kommer läsa det själv igen! Så känns det.
Allt helas, det är så vackert att uppleva det på djupet och förstå. Det skapar utrymme för glädje, stryka och ödmjukhet. Det är lika vackert som att stanna upp och ta in alla björkar som slår ut i sin skira grönska.
Jag har ett antal blommor i mitt hem som njuter av ljuset, de växer så det knakar och jag har planterat om dem i större krukor. Jag är och noppar och vattnar, jag vänder och vrider på mina växter för att de skall hålla formen. Lite så har jag hållit på med mig själv precis hela våren.
De är över två månader som handlat om att växa, utvecklas och hamna i ny jord. Det är så mycket jag erövrat under denna tid som varit viktiga pusselbitar för framtiden. Allt från kompetens till yrkesroll, till kläder och den svarta trenchcoat jag nu äger.
Det viktigaste av allt under denna tid har varit att drömma om tryckvågen som dödade allt. Som dödade mig. Som omvandlade allt till aska och att återuppstå ur askan i ljus och ha det viktigaste kvar -Kärleken!
Min bok närmar sig 300 sidor. Det är tre hundra sidor och över 90,000 ord om hur man lagar en trasig själ efter att ha levt under någon annans makt och kontroll, att ha levt isolerad i våld i kärlekens namn. Det är inte vackert, men uppriktigt.
Min slutsats av mitt skrivande – Mörkret vann inte över ljuset.
Mörkret är intet -Ljuset är liv!
Det är vackert!
//a