29 glas…

Har man varit svedd av helvetets svarta lågor är man tacksam för hoppets ljusa eld.

Den brinner hela tiden i det lilla,

vi bara missar den i det stora!

A.Holgersson, 29 glas,

-ALLA glas är i disken! Vi måste köpa FLER glas!!!” Det var ungefär exakt det jag möttes av när jag återvände från skogen till slutklämmen på helgens LAN. Jag kom in i en hall så kompakt överströsslad av skor, luftmadrasser och jackor. Väl inne i vardagsrummet stannade jag till i dörren och tog in synen. Det såg ut som en smärre sambandscentral, otaliga skärmar varvades med datorer, spelkonsoler, sladdar, kablar, brädspel och idel glada ansikten som glatt hejade på mig där jag försökte ta mig fram utan att snubbla eller riva ner något.

Det låg folk i soffan och på golvet och helgen hade tydligen varit lyckad. Jag hittade även en prydlig sovplats i köket. Allt gjorde mig enbart glad, tacksam och lycklig att livet varit precis som det skall vara när man är ung i ett fritt land.

En efter en troppade det av deltagare som blev hämtade med bilar för att få med allt bagage, med skärmar, sladdar och väskor packade med teknik. Kvar blev bara en påse med pantflaskor, en kasse återvinning och så en diskmaskin med alla glas.

Jag räknade. Vi äger 29 glas och 24 stod i diskmaskinen. ALLA var inte smutsiga. Sedan tänkte jag, när är det nog? Det var inte 24 personer som trängts i hemmet, långt ifrån, det var väl snarare den där detaljen att diska, använda en gång till som inte hade tillämpats. Mer glas blir det inte. Däremot ställde jag ut ett antal små ljushållare i glas som jag fyllde med ättika för att rena luften en aning, sedan blev det seriös vädring. Gardinerna som hängts upp för att täcka fönstren togs ner och det stora bordet som badat av skärmar skruvades ner.

Igår var således ordningen återställd och jag skulle jag göra mig till och göra semlor för att fira lite sportlov. Jag tinade de hembakta, utsökta bullarna som vi fått av min mor, jag rev mandelmassa och blandade fyllningen. Jag vispade grädde och pudrade med florsocker. Jag kände mig så huslig och så oerhört glad över att kunna stå i ett helt eget kök och tillreda hemmagjorda semlor! Vilken grej liksom.

När det sedan blev dags att äta semlorna så hann sonen ta första tuggan och slutade direkt äta.

”-Grädden är sur!” sa han och tittade frågande på mig. Jag testade grädden och konstaterade att det inte rådde någon som helst tvekan om att han hade helt rätt! Sjukt äckligt.

Jag hade haft en oöppnad grädde vars bäst-före-datum passerat med 2 dagar, den luktade normalt så jag använde den. Semlorna smakade mycket riktigt som att de var gjorda med crémefraiche. Semlorna åkte i soptunnan och när jag sedan skulle starta diskmaskinen konstaterade jag att det där mystiska elfelet inträffat. Nej, det är inte en propp som gått det är en säkring av något slag inne i en kontakt. Lite där kände jag att jag var på väg att sura ur precis som grädden.

För till saken hör att jag tillslut är på väg mot arbetslivet! Det har varit en jävla väg att gå genom bearbetning, myndigheter och slutligen är det tydligen helt upp till mig att jaga alla för att NÅGOT skall hända. Jag meddelade 3 januari att jag var redo. 9 februari hade jag ordnat allt själv, sedan har jag väntat på de administrativa kvarnhjulen att rulla, gång på gång fått trycka på och konstaterat att utan påtryckningar så hade det stått helt stilla. Dessa konstanta hack, avbrott skapar triggers i hela mig och jag blir så förbannad faktiskt. Det är mitt liv. Jag vägrar stå stilla. Jag vill ha min vardag.

Igår hade jag en sådan där drabbning med inte mindre än tre olika myndigheter involverade och jag var snubblande nära att lägga ner hela projektet. Men jag stod på mig och stred för mina rättigheter, det vi kommit överens om och krävde att dom löste problemet (som var ett icke-problem, då det blivit fel mellan två myndigheter!) Så när diskmaskinen började krångla efter de sura semlorna kände jag lite som att måttet var rågat!

Jag har nog länge tänkt (omedvetet) att diskmaskin tillhör sådant som måste rulla i vardagen, men igår började jag att metodiskt och bit för bit handdiska det som var i diskmaskinen. Det var meditativt och lugnande och diskmedlet luktade gott. Idag när jag åter stod vid diskhon slog det mig vad den senaste tiden förändrat perspektivet. När samma fel inträffade i höstas var jag smått desperat. Herregud, diskmaskinen var obrukbar!

Idag var jag så tacksam att jag har rinnande vatten i kranen, både varmt och kallt. Jag hade kaffe att koka, ingen bil som kostar 28 kr/liter att driva. Jag har dessutom 29 glas och inte en enda anledning att klaga på något. Diskningen blev en stund av tacksamhet i stället för ett i-landsgnäll i skevt perspektiv till omvärlds läget.

Jag har inte någon älskad Selma (eller Semlan som jag kallade henne) som gärna ville dricka vatten ur glas på fot… på köksbordet. Jag har inte kvar köksbordet och jag har inte kvar lägenheten bilden togs i. Det har varit många förluster. Så många förluster och herrejävlar vad jag sörjt. Jag har befunnit mig i ett känslomässigt krig och slagfält. Jag har också flytt med en väska och med min son. Det är ingen jämförelse med alla människor som flyr kriget i Ukraina, men jag förstår rädslan och ovissheten och hur det är att ha förlorat allt i ett ögonblick.

Jag är fri, i ett ännu fritt land. Jag har ett helt liv med min son. Jag har byggt upp mig, oss, vårt hem. Jag har en lång bit kvar. Jag triggas ännu, jag kämpar men jag har kunnat återskapa många förluster.

För det är ju så, oavsett om grädden är sur eller inte, oavsett om diskmaskinen rullar eller inte så behöver vi först av allt liv. Gnista. Vi behöver känna den där inre rörelsen som ger oss tacksamhet, nyfikenhet, glädje och viljan att vända det mörka till ljus.

Jag väljer ljus, gnista och liv. Jag väljer framåtrörelsen och jag är så stolt över hur långt jag kommit.

Nu skall jag måla naglarna med Oh hey, vacay! bara för att jag kan…

//a

Bakom tjocka gardiner…

Här är fönstren täckta med tjocka gardiner, å då menar jag inte att det hänger fina gardiner i fönstret -Jag menar att fönstren är fördragna med tjocka gardiner. Med tanke på min vision om den där orange flytvästen och fiskebåt över atlanten så känns det lite sisådär.

Hemmet förbereds för LAN.

Grannarna är informerade och jag är förvisad från hemmet. Så jag rafsar ihop mina pinaler i en väska och gör mig redo för att lämna över lyan. Silverkanten i den här historien är ju att jag har god vana av att bo i väska.

Jag är oerhört glad för detta LAN. Jag kan inte föreställa mig hur det är att vara ung just nu. Först två år av pandemi, distansundervisning, isolering och när allt skulle börja ljusna så blev det en ny våg av otrygghet, funderingar som lägger sordin på den nyvunna friheten. Därför säger jag JA till LAN även om det ser crazy ut med gardinerna

Här har monterats jättebord och stolar är inlånade, säckar och påsar är redo för pant! Så jag känner lugn och glädje.

Igår var en fin dag. Det var så många revor som drogs kände jag. Revor där strimmor av framtiden skymtade. På flera plan. Det var dom där glimtarna av hopp, dom där små osynliga hejaropen att allt kommer bara man fortsätter framåt. För även om omvärlden är gungar så rullar vardagen här och nu på som vanligt.

Igår på Instagram såg jag en bild skapad av Henrik Wahlström (ig: @henrikwahlstroem)

(”Je suis Anna” Henrik Wahlström)

Kan väl säga som så att jag känner mig delvis som Lilla Anna idag, jag är inte helt less på mänskligheten, jag tar inte med mig någon krukväxt, men banne mig, jag drar till skogen!

Bara för att andas och njuta där jag hör hemma, för att jag är fri och för att jag kan!

//a

Källhänvisning: Böckerna om Lilla Anna och Långa Farbrorn är en serie skapad och illustrerad av Inger och Lasse Sandberg.