Att hamna i en destruktiv relation (med allt från en toxiskt person till en person med antisocial personlighetsstörning av olika kalibrar) påminner oerhört mycket om att hamna i en sekt. För alla som vill fördjupa sin förståelse rekommenderar jag Mariette Lindsteins böcker. En sekt vill inte att dess medlemmar skall ha ett kritiskt tänkande, kontakt med omvärlden eller att någon utifrån skall ha insyn så medlemmarnas fria vilja måste kuvas och kvävas. Det är enda sättet för en ledare att få totalt lydnad, genom absolut makt, hot om straff och total kontroll.
Paradigmskifte, Anna Holgersson
Så kom kriget. Det är samma känsla som infinner sig som jag kände när attacken mot World Trade center inträffade 11 september 2001. Nu känns det dock närmare, galet, obehagligt och högst verkligt. Samtidigt lever vi på i våra vanliga små liv, kokar korvgryta och tvättar kläder, går till arbetet eller skolan och ändå, någonstans därinne processar man känslor, rädslor och tankar.
Hela Umeå laddar för Rally VM eller alla utom jag. Istället för rally har jag hållit på att studera sekter. Jag har tittat på dokumentären ”Den enda sanna vägen” som finns på SVT Play, tittat på dokumentär/film om Knutby och jag har läst böcker av Mariette Lindstein.
Lindstein levde under 25 år på Scientologernas huvudkvarter i USA. Hon lyckades fly från sekten 2004 och 2015 släpptes första boken som baseras på hennes erfarenheter. Hon förekommer i dokumentären från SVT Play också!
Jag har läst hennes böcker: Sekten på Dimön (2015), Sekten som återuppstod (2016) och är inne på tredje boken Sektens barn (2017). Det finns dessutom tre ytterligare böcker kring Dimön men väljer att hålla mig till dessa tre.
Böckerna om Dimön cirklar kring det nya, moderna centret på Dimön som heter ViaTerra. ViaTerra leds av den karismatiska ledaren Franz Oswald. Vi får följa Sofia Bauman som just avslutat sina studier på universitetet, hon är runt 20 år och hon går på ett föredrag med en väninna och lyssnar på Franz Oswalds visioner om ViaTerra. Hon drabbas direkt av Oswalds karismatiska utstrålning.
Detta är ingen bokrecension -MEN jag slukade böckerna. Kunde inte sluta lyssna. Vi får följa Sofia, hennes väg till Dimön, hennes arbete på centrat, hennes klättring i rang i personalstaben. ViaTerra är ingen religion, det är en fråga om självförverkligande, ett hållbart liv. Alla måste studera teserna som Oswald författat.
Det är en fantastisk miljö, vänliga människor och så är det ju Franz som alla lyssnar trollbundet till. Det kommer krypande, någon blir en favorit och får hätska ögonkast från någon som blir svartsjuk, någon får uppgifter och någon annan blir avundsjuk. Franz är aldrig nöjd med det hans medlemmar gör utan beordrar dem att arbeta och göra uppgifter tills det är klart. Ingen får sova, ingen får mat.
Det leder till ett angiveri och den som felat måste straffas. Det går från den där känslan av att det är för bra för att vara sant till ren rädsla och insikten av att alla är totalt övervakade, kontrollerade och det går inte att lämna. Från öppna ljusa rum till övervakningskameror, murar och strömförande taggtråd (det heter att det är för att hålla journalister etc ute!).
Alla är fråntagna sina mobiler och datorer, all kommunikation utåt sker via censur.
Det jag tycker skildras fint är Sofias känsla av att det är ”något som inte stämmer”, tvivlet, rädslan och sedan den uppenbara skräcken inför ledaren som i början var så charmerade, klok, belevad och omtänksam.
Det är svårt inne på centret att veta vem som är vän eller tjallare. Straffen är hårda, och blir mer och mer fysiska. När hon inser vad Franz är förstår hon att hon måste rymma, frågan är bara hur?
Man säger ofta att om man vill förstå våld i nära relationer så kan man titta på just hur människor sugs in i en sekt. Det blir en gemenskap, en vi mot världen känsla. Alla utanför är fiender och därför måste man undvika dessa. För mig personligen har det varit intressant att studera detta område lite närmare, därför av de kontakter jag fått med människor efter min egen evakuering, av alla meddelanden, frågor, feedback så har jag även velat sätta mig in i männens situation. Det vill säga män som offer.
Jag tror därför sektsjuka, eller sektmentalitet är intressant att titta på då det där är mer självklart att det handlar om både män och kvinnor som sugs in. Det är lika för alla. Det samma gäller våld i nära relationer. Idag lyfts nästan dagligen mäns våld mot en kvinna fram i media. Det är dock tunt med vittnesmål från män. Det blir känns som att manliga offer nästan inte ens kan berätta att de varit utsatt psykisk misshandel, våld, manipulation, kontroll. Ofta har förövaren (kvinnan) redan hunnit snärja in socialtjänst, skola etc. i villfarelsen att det är offret (mannen) som är den galna, kontrollerade maken, sambon, pojkvännen. Å eftersom samhället börjar vara lite mera ”på tå” kring detta så tror man kvinnan per default.
Jag tror vi som samhälle skulle bli så mycket starkare om vi i stället lärde oss om våldet. Det känns som att vi är så oerhört polariserade och detta blir oerhört svårt när män drabbas av våld i nära relationer. Genom att väva ihop könen och se våldet kunde vi kanske bli vassare på att exponera förövare i stället.
För det är obehagligt som tusan. När paradigmskiftet kommer. När man inser att personen man lever med är farlig, på riktigt. Förstå mig rätt, jag hade ingen aning om vad jag var utsatt för, bara att det var något som inte stämde och att jag plötsligt såg människan jag levde med ur ett par andra glasögon. Jag klev ur min kropp, kopplade bort allt och övergick till autopilot.
För mig tog det några månader från det att jag insett detta till dess att jag kunde, i kodord, be om hjälp. Sedan tog det ytterligare någon månad innan jag evakuerades. Alla som levt i detta vet även hur våldet, vreden, kränkningarna ökar dramatiskt i och med att den som utövar våld förstår att man sett igenom dem. Allt vrids liksom upp, de behöver inte ens försöka hålla uppe någon gaslighting, det blir fruktansvärt destruktivt och våldet ökar. En kvinna jag talat med berättade för mig om hur hon planerade och strukturerade sin EXiT i ett år, i hemlighet och i fullständig rädsla. Den rädslan är tveeggad för man är livrädd för att inte komma därifrån och man är livrädd för att lämna.
Det är så tydligt för alla som levt med våld i nära relation hur relationen går från ”för bra för att vara sant” tills de små negativa kommentarerna kommer, idealiseringen är över, man står plötsligt i ”skuld” till förövaren eller måste bevisa/övertyga dem om ens kärlek, trohet och lojalitet (det finns INGEN botten i deras behov av bekräftelse!). Inget man gör är längre bra nog, man straffas med värme och kyla, och allt man vill är att det ska bli så där som det var i början -Det kommer aldrig tillbaka! Det fanns aldrig där!
En människa som utövar makt och kontroll vill inte ha en partner, hen vill ha något som fyller upp hens behov -That’s it!
Med detta återgår jag till att titta på vad som händer i världen, nu är det tydligen bekräftat att Tjernobyl är intaget. Jag kan inte låta bli att tänka på världsläget som en destruktiv relation, det finns en förövare som får resten av världen att i nuläget hålla andan!
//a