29 glas…

Har man varit svedd av helvetets svarta lågor är man tacksam för hoppets ljusa eld.

Den brinner hela tiden i det lilla,

vi bara missar den i det stora!

A.Holgersson, 29 glas,

-ALLA glas är i disken! Vi måste köpa FLER glas!!!” Det var ungefär exakt det jag möttes av när jag återvände från skogen till slutklämmen på helgens LAN. Jag kom in i en hall så kompakt överströsslad av skor, luftmadrasser och jackor. Väl inne i vardagsrummet stannade jag till i dörren och tog in synen. Det såg ut som en smärre sambandscentral, otaliga skärmar varvades med datorer, spelkonsoler, sladdar, kablar, brädspel och idel glada ansikten som glatt hejade på mig där jag försökte ta mig fram utan att snubbla eller riva ner något.

Det låg folk i soffan och på golvet och helgen hade tydligen varit lyckad. Jag hittade även en prydlig sovplats i köket. Allt gjorde mig enbart glad, tacksam och lycklig att livet varit precis som det skall vara när man är ung i ett fritt land.

En efter en troppade det av deltagare som blev hämtade med bilar för att få med allt bagage, med skärmar, sladdar och väskor packade med teknik. Kvar blev bara en påse med pantflaskor, en kasse återvinning och så en diskmaskin med alla glas.

Jag räknade. Vi äger 29 glas och 24 stod i diskmaskinen. ALLA var inte smutsiga. Sedan tänkte jag, när är det nog? Det var inte 24 personer som trängts i hemmet, långt ifrån, det var väl snarare den där detaljen att diska, använda en gång till som inte hade tillämpats. Mer glas blir det inte. Däremot ställde jag ut ett antal små ljushållare i glas som jag fyllde med ättika för att rena luften en aning, sedan blev det seriös vädring. Gardinerna som hängts upp för att täcka fönstren togs ner och det stora bordet som badat av skärmar skruvades ner.

Igår var således ordningen återställd och jag skulle jag göra mig till och göra semlor för att fira lite sportlov. Jag tinade de hembakta, utsökta bullarna som vi fått av min mor, jag rev mandelmassa och blandade fyllningen. Jag vispade grädde och pudrade med florsocker. Jag kände mig så huslig och så oerhört glad över att kunna stå i ett helt eget kök och tillreda hemmagjorda semlor! Vilken grej liksom.

När det sedan blev dags att äta semlorna så hann sonen ta första tuggan och slutade direkt äta.

”-Grädden är sur!” sa han och tittade frågande på mig. Jag testade grädden och konstaterade att det inte rådde någon som helst tvekan om att han hade helt rätt! Sjukt äckligt.

Jag hade haft en oöppnad grädde vars bäst-före-datum passerat med 2 dagar, den luktade normalt så jag använde den. Semlorna smakade mycket riktigt som att de var gjorda med crémefraiche. Semlorna åkte i soptunnan och när jag sedan skulle starta diskmaskinen konstaterade jag att det där mystiska elfelet inträffat. Nej, det är inte en propp som gått det är en säkring av något slag inne i en kontakt. Lite där kände jag att jag var på väg att sura ur precis som grädden.

För till saken hör att jag tillslut är på väg mot arbetslivet! Det har varit en jävla väg att gå genom bearbetning, myndigheter och slutligen är det tydligen helt upp till mig att jaga alla för att NÅGOT skall hända. Jag meddelade 3 januari att jag var redo. 9 februari hade jag ordnat allt själv, sedan har jag väntat på de administrativa kvarnhjulen att rulla, gång på gång fått trycka på och konstaterat att utan påtryckningar så hade det stått helt stilla. Dessa konstanta hack, avbrott skapar triggers i hela mig och jag blir så förbannad faktiskt. Det är mitt liv. Jag vägrar stå stilla. Jag vill ha min vardag.

Igår hade jag en sådan där drabbning med inte mindre än tre olika myndigheter involverade och jag var snubblande nära att lägga ner hela projektet. Men jag stod på mig och stred för mina rättigheter, det vi kommit överens om och krävde att dom löste problemet (som var ett icke-problem, då det blivit fel mellan två myndigheter!) Så när diskmaskinen började krångla efter de sura semlorna kände jag lite som att måttet var rågat!

Jag har nog länge tänkt (omedvetet) att diskmaskin tillhör sådant som måste rulla i vardagen, men igår började jag att metodiskt och bit för bit handdiska det som var i diskmaskinen. Det var meditativt och lugnande och diskmedlet luktade gott. Idag när jag åter stod vid diskhon slog det mig vad den senaste tiden förändrat perspektivet. När samma fel inträffade i höstas var jag smått desperat. Herregud, diskmaskinen var obrukbar!

Idag var jag så tacksam att jag har rinnande vatten i kranen, både varmt och kallt. Jag hade kaffe att koka, ingen bil som kostar 28 kr/liter att driva. Jag har dessutom 29 glas och inte en enda anledning att klaga på något. Diskningen blev en stund av tacksamhet i stället för ett i-landsgnäll i skevt perspektiv till omvärlds läget.

Jag har inte någon älskad Selma (eller Semlan som jag kallade henne) som gärna ville dricka vatten ur glas på fot… på köksbordet. Jag har inte kvar köksbordet och jag har inte kvar lägenheten bilden togs i. Det har varit många förluster. Så många förluster och herrejävlar vad jag sörjt. Jag har befunnit mig i ett känslomässigt krig och slagfält. Jag har också flytt med en väska och med min son. Det är ingen jämförelse med alla människor som flyr kriget i Ukraina, men jag förstår rädslan och ovissheten och hur det är att ha förlorat allt i ett ögonblick.

Jag är fri, i ett ännu fritt land. Jag har ett helt liv med min son. Jag har byggt upp mig, oss, vårt hem. Jag har en lång bit kvar. Jag triggas ännu, jag kämpar men jag har kunnat återskapa många förluster.

För det är ju så, oavsett om grädden är sur eller inte, oavsett om diskmaskinen rullar eller inte så behöver vi först av allt liv. Gnista. Vi behöver känna den där inre rörelsen som ger oss tacksamhet, nyfikenhet, glädje och viljan att vända det mörka till ljus.

Jag väljer ljus, gnista och liv. Jag väljer framåtrörelsen och jag är så stolt över hur långt jag kommit.

Nu skall jag måla naglarna med Oh hey, vacay! bara för att jag kan…

//a

Pelle Snusk…

Pelle Snusk är en barnbok skriven av psykiatrikern (!!) Heinrich Hoffman. Originaltitel är Der Struwwelpeter och utgavs år 1845 i Tyskland (på svenska 1849). Herr Hoffman hade många strängar på sin lyra då han inte bara var författare och psykiatriker, han illustrerade även boken… till sin son!? Söker man runt lite kan man skåda illustrationer som ger en mardrömmar om naglar som växer och hår som står rakt ut.

Pelle Snusk är i alla fall ett ord jag och morsan använder när vi diskuterar saker som är äckliga i hem, kan även gälla andra typer av äckligheter. Vi är båda rörande överens om att man inte vill bo som en Pelle Snusk! Vet att morsan såg någon med väldigt långa gula tånaglar på tv och det blev också ett Pelle Snuskfenomen. När en kvinnlig gäst kom på besök hos mig i 20-års åldern, lånade min kökssax och satte sig i min soffa och klippte sina tånaglar så dom flög över hela mitt hem konstaterade jag att jag haft besök av Pelle Snusk.

Poäng? -Ordet är flexibelt och användbart.

Jag påbörjade detta inlägg för ungefär två veckor sedan efter en söndag av städning, bland annat hade jag gått loss med dammsugaren i soffan (och hittat sju strumpor i och under soffan!), jag hade knäskurat badrummet och jag hade motat bort alla ”pelle snusk gömmor”. Den dagen var det en dörr och dess dörrfoder jag höll på storkna över. Jag hade den dagen torkat badrumsskåpet, duschat vagnen där jag förvarar schampo och tvål samt skurat tandborstmuggarna. Jag bytte även disktrasor och tandborstar.

Idag är det åter söndag och jag har röjt upp min lilla skrubb som är någon form av deponianläggning för saker jag inte vet vad jag vill med. Jag har städat och plockat i ordning inför veckan. Skönt att vara ”on it”.

Jag är ingen pedant! Jag har ett högst levande hem för min kreativitet gör att det oftast ligger både block, pennor, virknål och några nystan garn här och där -MEN det måste vara rent! Rörigt är en sak, skitit en annan. Jag fixar verkligen inte äckligt a’la Pelle Snusk och det är en sådan himla grej detta att ha fint, rent och att det doftar gott. Det är banne mig en gåva. Jag är rädd om mitt hem och jag uppskattar att var sak har sin plats. Det är gött att lägga alla saker på plats, och samtidigt ta sig an att faktiskt dammtorka elementen, rensa och rengöra golvbrunnen och kolla så att man inte har en halv middag under spisen.

Filtret ovanför spisen tvättar jag upp med jämna mellanrum och jag fixar inte klibbiga ytor. Jag tillhör även den skaran som tycker det är bättre att skruva upp ett tjorvande avlopp, rensa vattenlåset och diska upp det snarare än att hälla två flaskor propplösare, hett vatten och sedan ha asmaanfall av ångorna. Ska det göras rent skall det göras grundligt.

Jag har levt med Pelle Snusk och själv normaliserats in till det klibbiga och smått sunkiga.

En sådan där märklig detalj som alltid varit så viktigt för mig är SÄNGEN. Sängen är platsen för våra kroppar att få vila. Det är en plats där vi spenderar mycket tid om än inte vaken. För mig har det alltid varit viktigt att det är fint i och runt min säng.

I min allra första egna lägenhet, en fin etta med riktigt kök, vardagsrum och alkov, var alkoven min himmel. Den var djupt mörk blå, på väggen hängde utvalda tavlor med guldramar och jag bäddade alltid min säng med vita sängkläder av satin. Jag hade inte råd att köpa så fina sängkläder utan hade fått det i julklapp. Min blåa alkov var min himmel och sängen var mitt moln som jag sov på varje natt.

Många kvällar satt lilla trion i den blåa alkoven och pratade och skrattade tills morgontidningen damp ner på golvet. (Jo, jag hade papperstidning!)

Jag har alltid alltid varit noga med sängkläder, att ha matchande påslakan och örngott. Jag har alltid velat skapa ett harmoniskt inbjudande rum för vila. Detta har jag gjort både som singel och sambo och ingen har någonsin haft invändningar på detta.

Utom Pelle Snusk.

Lever man med Pelle Snusk spelar det fan ingen roll vad man har i sängen, men gärna rött och svart är snyggt. Som direkt ser dammigt och solkigt ut efter som det aldrig städas i hemmet och man har en smärre sandlåda, mixat med lössnus och annat gojs. Att ha matchande sängkläder på båda sidorna är fan inte heller viktigt. Det är bara att ta något och om man tänker efter så är det här med påslakan inte viktigt alls. Faktiskt! Självklart ska vi gnida av oss hudfett, döda hudceller direkt på täcken (som aldrig tvättas).

För min del blev sängen mitt projekt, för skulle jag vara så jävla petig och löjlig så var det fan mitt ansvar. Så lät det. Den vrede över sängkläder som hade fina klädda knappar slutade i att han i vredesmod sparkade och drog i sängkläderna så att knapparna flög. Inte helt harmoniskt med andra ord.

Jag började faktiskt fundera rätt mycket under den tiden om det kanske var nått fel på mig? Kanske var det jag med min livslånga vilja att sova fint som var onormal? Kanske var det faktiskt bara jag som tyckte att en dubbelsäng skulle bäddas med matchande påslakan och inte helt olika? Kanske var min himmel och mitt moln som jag sovit på genom mina år i 20-nånting åldern helt fucked up. Jag kände bara att där gick en gräns. Jag ville verkligen inte sova i ett hovendroven.

Jag vet inte hur många gånger han slet täcket av mig för att han behövde två. Där låg jag nästan naken, och frös. Men jag hade ett dubbeltäcke i beredskap som jag kunde rulla in mig i som en vårrulle. Jag vet inte hur många gånger han stod och skakade täcket så det flög sand, snus och fjädrar på mig där jag redan låg i sängen och hur han sedan kastade täcket över mig och så att nu skulle fågeln vara tyst… Å garvade hejdlöst åt sin egen vitsighet. Själv kände jag mig så förnedrad. Jag vet inte hur ofta han sopade över alla sina äckliga smulor och snus till min sida i stället för att sopa ner det på golvet. Det viktiga var att han sov utan smulor. Så klart!

Det hette givetvis att jag var känslig, överreagerade, misstolkade osv.

Jag blev därför så himla glad när jag läste någonstans, vart kommer jag inte ihåg, om en rapport som skrivits av polis eller socialtjänst när dom gjort ett ingripande. I rapporten hade det skrivits en notering om att sängarna var bäddade med olika sängkläder. Jag kommer inte ihåg den exakta ordalydelsen men jag minns att för mig, blev det en känsla av smärre triumf.

Min vision om en himmel och ett moln är banne mig inte fel. Det är normalt att bädda sängar med matchande sängkläder. Det är avvikande att ha det som en röra.

Folk får leva hur dom vill, men jag vill inte leva med Pelle Snusk. Jag vill inte ha stopp i mina avlopp så att det står vatten i handtvättfat. Jag vill inte ha klibbiga ytor eller känna mig förskräckt om någon behöver låna min toalett.

Det är skillnad på rent och äckligt.

Jag ser framemot att lägga mig i min ren bäddade säng med en lätt doft av moringa. Jag sover inte längre på ett moln, jag har landat i verkligheten, och för det är jag så tacksam!

//a

Metamorfos?

Ömsar jag skinn? Håller jag på att ändras? Nä inte nämnvärt, i stället går jag framåt lite ungefär som tåget i Norrland. Ibland är det stopp, ibland går det overkligt bra i tid. Oavsett är jag väldigt stolt och glad.

Idag var jag ute och handlade, ni vet, mat! Morötter, mjölk och sådant som väger en del. Jag har som vana att alltid ha min ryggsäck med mig och så bär jag allt på ryggen. Idag räckte det inte utan en påse behövdes också. När jag sedan riktade stegen hemåt tänkte jag att… nu dör jag! Lite grann som Skalle-Per i Ronja Rövardotter. Inget dramatiskt utan bara ett lugnt konstaterande för fy fan vad jag kämpade. Jag var så oerhört nöjd över mig själv när jag hade bärgat hem lasset.

Då slog det mig… Vad långt jag kommit. För fem månader sedan kunde jag inte bära en kartong. Nu kan jag gå, tungt lastad och trots att jag tror att jag skall dö, så hanterar jag det. Jag är bara sjukt otränad. Igår besökte jag en hälsocentral som jag aldrig varit på tidigare och fick lov att navigera mina steg efter Google-maps. Det blev en väldigt skön och lång promenad, jag var så peppad och glad när jag kom hem. Jag var så taggad att jag testade att göra några djupa knäböj (ner till att sitta på huk) och sedan skjuta upp när jag stod och lagade middag. Gjorde tio stycken innan kycklingen krävde uppmärksamhet. Ja… å jag har träningsvärk idag.

Jag blir uppriktigt så glad att jag skrattar. Otränad! Absolut, men så underbart att kroppen svarar, att jag tar mig för, att jag prövar, att jag kommer på och minns hur oerhört stark, smidig och rörlig min kropp kan vara!

Rörelse, aktivitet är viktigt. Jag har haft den känslan hela tiden jag bearbetat våldet och PTSD. Det har bara varit annat som haft högre prioritet i den långa vägen av allt som vi överlevare måste ta itu med. Jag har kunnat gå korta svängar, men ångest, flashbacks, hypervigilians har gjort det obehagligt. Därför är jag så tacksam att nå läget att jag gör det, fast det känns läskigt. Jag är bara otränad, inget annat! Ur form men det går att ändra med små steg, precis som jag gör.

Annat jag pysslar med är ju att virka mina mormorsrutor… som sedan monteras två och två… därefter till en fyrkant. Detta för att sedan kunna göra en liten specialare för monteringen till det större verket. Det första som inträffade var givetvis att jag monterade det första fyra rutorna på fel långsida….

Ahhh… är du klar nu? Nej nej inte på långa vägar, men kul är det. Lite roligt att se hur en ny pläd växer fram samtidigt som jag rör mig framåt. Det är en ryslig utmaning att försöka göra alla rutor unika men jag försöker.

Men som sagt, det är inte bara fysiskt aktivitet, skapandet som händer. Jag är snart klar för att gå ut och börja pröva att arbeta. Det är den största glädjen av allt just nu. Det är så stort att jag har svårt att greppa själv. Det trodde jag inte för ett år sedan, när allt jag kunde sysselsätta mig med var att skotta snö och stamma!

Så nu är det inte myndigheter som jagar mig utan jag som ligger an för att saker skall hända! Det är glimt av min målmedvetenhet och kraft som jag är så tacksam över!

Nu ska jag montera några fyrkanter till och ladda inför fredagen då det verkligen smäller, jag har en plan som då rullar igång!

//a

Skogen, tystnaden och glädjen…

Äntligen fick jag komma ut i min älskade skog. Där det är så tyst att jag blir skvätträdd. Där det finns så många spår av olika djur, där varje promenad blir en smärre upplevelse. Så mycket utevistelse blev det inte men känslan att vara DÄR är faktiskt allt.

Att sitta och virka och se ut på den frusna sjön samtidigt som elden sprakar i öppenspisen är verkligen den där stilla glädjen jag värnar om. Denna helg har väldigt mycket tankar rört sig kring ”tänkt hur det var för ett år sedan”.

Jamen faktiskt… tänk hur det var! Men än mer intressant… tänkt hur det ÄR idag!

Det kommer över mig, ibland vill jag inte ta på det, ibland är jag helt lugn och ser det stilla och klart. Jag tror att ju längre jag kommer tillbaka till mitt liv, min tillvaro, desto mer klarsynt blir jag i mina tillbakablickar.

Den här helgen var varmt välkommen efter en skakig och drabbande vecka som dessutom utmynnade i någon slags kataklysmisk explosion. Från att bli tillskriven egenskaper, bristande förmåga och intresse till att rida iväg som en stolt tupp på en enhörning. Jag valde givetvis att ta hjälp när jag kände att jag var inne i den där stormen när kompassnålen snurrar okontrollerat. Samtal med vänner och ett möte på Centrum mot våld.

Det var som vanligt så många polletter som trillade ner genom mitt samtal med CMV, att sätta orden på mina känslor och höra svaren själv. Framåt, aldrig tillbaka är en fråga om en rädsla för något helt annat… Se där! Den lilla gigantiska insikten ledde ju plötsligt till nya vidöppna dörrar.

Så när jag, på fredag red iväg (som en stolt tupp) på min enhörning mot skogen ringde telefonen… och plötsligt var jag inte värdelös, utan plötsligt ÄR jag värdefull. Efterlängtad. Varmt välkommen. Ja jag talar möjligtvis i gåtor men detaljer är egentligen oviktigt då det är känslor som jag vill fånga. Hur ett telefonsamtal kan vända uppochner på hela ens känsla inför sig själv.

Jag var så okontrollerat glad i fredags att jag typ kände mig andfådd tills jag stupade i sängen. Lördagen fortsatte i samma omtumlande känsla. Inte bara ETT bra besked, utan faktiskt TVÅ!!!!!!! Å där satt jag ute i min älskade skog och reflekterade hur jag ett år tidigare funderade över om jag någonsin skulle kunna skratta igen. Känna igen. Leva igen. Tala igen. Uppskatta NÅGOT igen. Det slog mig hur oerhört levande jag blivit på ett år.

Det är så gott. Det är så svårt och låter så tramsartat i mångas öron, men så klart och tydligt för dem som vet hur det ÄR. Det är rörelsen framåt som hörs, det är braket i skogen, det är isen som sjunger. Det är vargen som ylar och jag som ler.

Mer, jag vill ha mer av just den här känslan som fredagen erbjöd. Så jag är så glad att det snart är måndag för jag vill inte vänta en sekund till på mitt liv!

//a

Awake the Light…

Bild: eh2o_photos

Från jul till trettondagen händer en del med ljuset i den här delen av Sverige. Ljuset återkommer. Det är bedövande vackert när solen skiner och snön gnistrar. Spelar ingen roll om det är -20 grader, jag känner mig bara levande. Närvarande och tacksam.

Detta är mitt första inlägg i min nya kruka.

Allt är inte klart ännu men lusten att skriva är större än att vänta.

Jag växer. Därför kan jag inte stanna kvar på VKs bloggportal. Jag vill framåt. Vidare. Inte stanna upp. Inte stanna kvar bara för att… För mycket har hänt, för mycket har förändrats i grunden.

Det var så välbekant, så tryggt att bara börja skriva i min gamla blogg den 16 februari 2021. Det var då jag började mitt famlande och sökande efter mina ord, mitt språk och min röst. Det är helande att ha förmågan att skriva. Självklart finns ändå en integritet. Det finns en gräns mellan att vara personlig och vara privat.

Jag har valt att dela med mig av sådant som inte är något revolutionerande per ce. Men för någon, som simmar och kämpar i det jag kallar ”leran” kan det vara en skillnad på liv och död. Det kan vara något så litet som ger en gnista av hopp. En liten fladdrande låga som väcker ett gensvar djupt inne i någons själ.

Har man inte upplevt livsdöden, eller utraderandet, eller mörkret är det svårt att förstå vägen till liv. Vägen till att resa sig igen. Vägen att plocka ihop alla spillror och pussla ihop det till en vardag. Har man inte upplevt det, ska man inte döma eller komma med tips -För man vet då inte ett skit om vad människan brottas med.

Jag forsar framåt som ett djur i nyfallen snö. Jag tänker inte längre på mina spår.

Jag bara lever.

//a