See you later alligator…

Snipp snapp där var julen slut. Det började lite smått igår med att jag började riva ner samtliga julstjärnor och adventsljusstakar. Fick ett mess från kära svägerskan med en bild att hon höll på med EXAKT samma sak hemma hos dem. Hon skrev ”Jag är Grinchen” Jag svarade med en liknande bild och texten ”Här är en till…”. Sedan lade jag ut samma bild på instagram och valde låten ”See you later alligator…” Man är så festlig att man knappt orkar med sig själv vissa dagar.

See you later alligator, A.Holgersson

I alla fall… Jag gjorde slag i saken och nu är julen borta, tomtar förpassade till kartonger, julgrupper skrotade och textilier fint vikta a’la Kondo-style. Ingenting ligger framme ty allt var redan organiserat för nedpackning vid upplock. Ja lite så måste jag planera och organisera livet. Julskinkan som åkt ut och in ur kylskåpet åkte ut med soporna, prinskorvarna likaså. Köttbullarna, ris a’la malta, tunnbröd och revbensspjäll har jag levt på under juldagarna. Idag blir det INTE julmat och inte julmust. Godis som blivit kvar är undanplockat i påsar, kolan som jag kokade har klibbat ihop till en stor klump så därmed åkte hela burken.

Varför kommer då denna hets att ”bli av” med julen? Det där fina tindrandet och mysiga? Därför nu julen är över och då vill i alla fall jag bli av med den. Jag som är i ett kreativt esse fick massa bra idéer till nästa jul, vet redan hur jag vill att ett fönster skall se ut! Återstår att se om jag kommer ihåg den goda intentionen.

Men framför allt vill jag (som jag sa i förra inlägget) fokusera på det nya året. Avsluta 2022 -Tack och hej! På måndag skall jag vara tillbaka på jobbet och då kommer varken ork, lust eller energi finnas till sådana här saker. Det blir tillbaka till alla måsten som jag redan vet att jag fixar på bekostnad av LIVET. Så jag måste liksom orka tänka och ta ut riktningarna just nu, när jag mår bra.

Jag är lättad över att ha uppnått ett skifte för mina egna tankar under december. Jag är inte så stressad eller orolig, jag känner inte ångest, jag är mer förbannad och det ger mig kraft att resa mina gränser. Det ger mig kraft att prioritera på nytt sätt.

Vi skulle sanera stugan på pipare med någon form av skrämma i väggen häromdagen. Vi gav oss iväg direkt från morgonen, utrustade med gummihandskar, munskydd och jäkligt mycket ytdesinfektion. Sopsäckar var också redo och vi vara peppade för uppdraget som fick ett snöpligt slut innan vi ens börjat.

Bilen, den lilla bilen utan fyrhjulsdrift fixade inte att köra på den snöiga skogsvägen, det var inte ens mycket snö. I stället blev det ett smärre projekt att backa ut bilen till den stora vägen igen. Tillslut stod jag inte ut med det trevande backandet utan smet in i förarsätet och tog helt enkelt över. Lugn och fin, backa, åk fram, vrid om hjulen, få fäste, påbörja backning och tryck för fan ner gasen. Gick galant och min arma far som nödvändigtvis skulle stå och dirigera höll på trilla när jag brakade iväg bakåt. Han viftade och vevade och lät ”oj oj, akta akta, oj oj”. Jag skrek ”men lugn jag har ju kameran” Han vrålade ”diiiiiiiiket” Jag vevade igen rutan och muttrade något om karlar med kontrollbehov.

Kort och gott det blev i allafall en stund full av action och humor i skogen.

Nämen hörrni… Undra om man verkligen måste ha granen kvar till nyårsdagen? Sonen skall ha party med sina vänner så jag låter den stå kvar, jag återgår till att bygga mitt lego som jag fått i julklapp. Jag skall just börja bygga körsbärsblommor till bonsaiträdet -Sjukt roligt!

//a

Vad ska vi äta?!

Häromdagen gjorde jag den där så kallade ”julhandlingen”. Det innebär att man har en bisarr inköpslista som man betar av (som kostar sjukliga summor denna jul) och sedan kommer man hem och är übernöjd över att man julhandlat. Varorna plockas in i kyl, frys, skåp och lådor. Drickor bunkras i skrubben och sedan håller man tummarna att godsakerna inte skall hittas. Kylskåpet är fan proppfullt. Skafferiet likaså. Så kommer sonen och frågar… Vad ska vi äta till middag?

Ty alla påsar till trots så har i alla fall inte jag haft någon plan för dagarna FRAM till jul. Jag är fokuserad på Ris a’la Malta, på att clementinerna inte skall mögla eller att godiset skall ”råka” bli uppätet. Hela veckan har varit som ett limbo grävandes i frysen efter något att äta TROTS allt som trängs kylskåpet. Middag som INTE kräver potatis för den är reserverad för julafton.

Sonen hittade Pollypåsen, så nu har vi nallat ur den båda två. En julmust som var beräknad till JULAFTON är redan uppdrucken. Det är ingen ordning.

Sedan är det den där städningen. Jag har hållit på sedan i november. Jag har inte kommit i mål ännu, nej, jag gör mer punktinsatser, sedan gör jag lite tillämpad avslappning och vilar. Jag skurar badrummet och sedan är det dags att laga den där jäkla middagen. Å det är väl lite där jag fastnat i loopen mellan badrum-köket, typ! Så får det vara. Det viktigaste är att humöret inte blir den där urvridna skurtrasan tänker jag.

Hemmet doftar trots allt friskt av citron även om allt inte skiner och mina händer doftar gummihandskar när jag skriver en ny inköpslista: Tunnbröd, polly och julmust.

Sonen fick jullov idag och risgrynsgröten var slut på lunchen så de fick äta nudelwok istället. Jag gör MR lever imorgon och filosoferar om det är okej att äta nudlar till middag ÄVEN om det är den så kallade ”Uppesittarkvällen”? Lördag, julafton, DÅ vet jag i alla fall vad som skall serveras. Fokus på bollen så skall det nog bli mål.

Veckan dock varit allt annat än lugn och stressbefriad MEN det är ingenting med julen, städning eller det stora tabberaset Öst på stan som skapat stressen. Nej det står läkare och myndigheter för. Den helvetiskt dåliga tillgängligheten på rätt vård, inom rimlig tid är inte klok. Att få tala med sin läkare är som ett smärre Mission Impossible, man får en telefontid 14 dagar senare och när läkaren äntligen ringer är hen så stressad för det är bara avsatt 10 minuter och nästa patient sitter redo vid telefonen och väntar. Eller så får man ett helt oväntat samtal om att man skall vara på NUS och göra MR… imorgon! Kan bara upprepa att det inte är någon ordning. Kaos är mera rätt ord, vården är som ett fritt fall å det är inte patienterna som står för raset (inte heller vårdpersonalen som sliter som djur, det är systemet som är fucked up, bristen på resurser, och ett administrativt kvarnhjul som maler långsammare än tiden som står stilla).

Jag konstaterar att jag antingen imploderar och blir ett svart hål snart eller så tar jag och exploderar och ser till att börja stråla som en frikking stjärna. När man levt i våld, under någon annans makt och kontroll, så är det helt obegripligt att inte samhället, myndigheter, vård har större kunskap om vad man som utsatt behöver. I stället hamnar man i nya ledband, regler och program som känns som exakt samma kontroll och fråntagande av handlingsutrymme för individen.

Å där… exakt DÄR börjar manuset på bok nummer två 🙂

För hur jävligt det än är så ser jag ljust på 2023 som väntar. Prologen Podcast som jag och Mia Makila spånar på ger mig glädje och är platsen där kreativiteten får flöda. Allt jag möter här och nu blir frön att ta med till Prologen. Vi har så himla roligt samarbete, våra samtal är som en väv där Mia börjar med en tråd och sedan har jag tvinnat in en ny liten tråd i hennes och sedan kommer hon med en ny färg -Och det är exakt så vi arbetar tillsammans. Vi bygger en värld tillsammans och det är fint. Det finns ett instagramkonto för Prologen Podcast. Den som önskar får gärna följa resan där, vi kommer inte vara hyperaktiva där nu då vi ännu vill vara fria i skapandet, men vi kommer bjuda på små reels och bilder på vår resa. Premiär för Podcasten blir mest troligt hösten -23.

Jag är mer än en schackpjäs som skall flyttas enligt givna regler. Jag är en fri individ, en autentisk människa som mår bra i skapandet. SÅ även om jag i skrivande stund inte har totalkoll på middagen imorgon så är jag helt säker på att vi kommer att bli mätta, vi har el i vårt hem, vi är varma och trygga i den här tiden som är så jävla scary. Vi kommer tända ljus, ha mysigt, lyssna på musik och spela spel tillsammans. Det är fridfullt och stilla.

Vi väntar in en jul som känns så full av hopp och glädje.

//a

Stora tabberaset Öst på stan…

Det stora tabberaset i Katthult kan vi läsa om i böckerna om Emil i Lönneberga. Det stora tabberaset Öst på stan blev mitt sätt att inleda julveckan. O helga natt… det lackar mot jul, denna darrande vecka när jullov skall komma och det sista skall fixas.

Jag är…. har varit… helt lugn. Känner ingen press eller prestation kring julen utan ser bara fram emot en fin helg, det blir inga syltor och röror, inga ägghalvor med grejs. Det blir inte sju sorters kakor utan här väljs en kaka. Den här jakten på kilowattimmar gör ju att man inte vill köra ugnen hela dagarna, sedan har jag ingen stor frys att proppa med kakor som sedan skall kastas i maj. Nej, måtta och med glädjen i behåll är mina ledord och jag har suttit rätt lugnt i soffan.

Tills idag.

Det började helt oskyldigt med en tanke att laga mat av det som finns hemma. Har hittat ett recept på en god, varm gulaschsoppa med köttfärs som jag tänkte skulle passa fint. Så fick jag ett ryck att kolla om jag hade allt hemma för att baka ett lantbröd. Jävligt nöjd drog jag igång baket. När degen ställdes på jäsning hade jag liksom ”fått feeling” i köket. Därför kom jag på att jag skulle överraska min son med att koka gräddkola med touch av flingsalt.

Jag sätter i gång med kolakoket. Det bubblar och doftar ljuvlig. Brödet jäser stilla i sin bunke. Jag lyssnar på julmusik och ställer mig och förbereder paprikor, lök och potatis till soppan senare. Helvetet vad jag kände mig nöjd när jag stod och hade det städat och rent i köket trots flera projekt igång och att trots att jag stod och skalade potatis. För jag klarar inte av när köket är klibbigt eller stökigt. Slasken får inte fyllas med disk eller gojs. Jag har testat att leva i en konstant röra och det får mig att gå sönder. Så jag njuter i min tillvaro och känner mig snudd på belåten!

På ett ögonblick byts den där smöriga doften ut mot en mer stickande pikant doftnot. Jag kastar en blick på kastrullen som bubblar. Jag ser att det inte bara är annorlunda lukt -Färgen är i ett trollslag oroväckande mörk.

Då infinner sig plötsligt läget som jag kallar för Di-Do-Di-Do-läget. Det innebär att det blir lite snabba ryck att rodda.

Jag har faktiskt inte koll på vad man gör när man bränner en hel kolapanna, men prio ett kändes att få ner temperaturen och kanske kunna få ut eländet i någon form av svalare massa. Grytan åkte under kallt vatten, varpå det fräste som en vresig vulkan. Vispen satt fast men jag lyckades få loss den. Hela spiralen hade en invärtes hård kolasmet som jag började gå loss på. Därefter gluppade jag ut smeten i slasken. Slängde gamla reklamblad på smeten och försökte få min slaskrensare att samarbeta, men den ville bara smälta!!! Så ringer min timer, det är dags att baka ut brödet!

Smeten lyckas jag bolla in i reklambladen och få ner i soporna, grytan är kolsvart så jag spolar vatten i kastrullen och går till nästa station för att börja baka ut brödet. Jag styr försiktigt runt paprika, potatisar och lök som ligger och väntar, allt för att få fram en liten yta för brödbaket. Välter ur degen och funderar på vart jag kan ställa den degiga bunken. Jag får flytta den kolsvarta grytan till ena diskhon och degbunken åker ner i den andra.

Tillbaka till degen, kan väl säga att det inte blev mycket ältande eller trixande med degen utan det blev en fråga om att bolla ihop den och välta den på plåten. På med ny timer för nästa jäsning.

Tillbaka till bunken och kastrullen. Tar upp diskborsten som är täckt av kolasmet och vars strån nu smält av den heta sörjan, sköljer av den och får den hjälpligt ren, vispar försiktigt i degbunken. Fram med diskmedel och en disksvamp, diskade ur degbunken och bort med den. Diskborsten i soporna och soppåsen knöt jag ihop.

Jag tog soppåsen, tog på mina birkenstock och gick ut och andades. Kändes befriande att slippa den där fräna stickiga brända lukten en liten stund. När jag hivade påsen i tunnan började jag nästan skratta. Borta var den när självgoda belåtenheten över att ha kontroll och julefrid. I stället infann sig den där känslan av att allt är precis som det skall.

Det är banne mig aldrig perfekt. Det rullar på tills det spårar ur. Å det är hela grejen. Det är livet.

Jag muttrade om ”Stora tabberaset Öst på stan” och gick därefter in med nytt perspektiv på köket.

Kolakoket gick åt fanders, men jag har försökt. Jag saknar min kokakokningsgryta som jag hade förr i tiden. Brödet är färdigt, redo att skäras upp och soppan står och väntar på att bli äten.

Julveckan har börjat!

//a

Ektoparasiter…

Ektoparasiter är obehagliga varelser. Ektoparasiter lever i eller PÅ andra levande organismer, från dessa organismer tar de sin näring och orsakar samtidigt skada.

Till dessa typer räknas loppor, löss och fästingar.

Om värddjuret är en hund eller katt finns allehanda olika behandlingsformer för att bli kvitt ohyran.

Det slår mig att detta även gäller människor, somliga är Ektoparasiter och vissa blir värddjur som göder, föder och blir hemvist för dessa parasiter. Det slog mig i frasen att ”de tar sin näring av” samt ”orsakar skada” när jag under veckan fördjupade mig i djur.

Liknelsen är faktiskt riktigt bra ju mera jag tänker på saken.

Jag har gjort min första vecka med arbetsträning och det har varit en berg-och dalbana. Jag var rätt bra förberedd för att det skulle kännas. Vad jag inte var beredd var hur mycket det skulle betyda att faktiskt få komma igång. Eller hur orolig jag skulle känna mig. Eller hur roligt det skulle kännas att åka dit på fredag. Eller hur det däckade mig på måndag. Eller att det skulle kännas bättre på torsdag. Kort och gott en berg-och dalbana som ändå kändes rolig att kliva av på fredag.

Jag har skrivit på min privata text som är min bearbetning och den är nu uppe i 80 sidor, det gör mig stolt. Det gör mig även imponerad när jag läser, för det är faktiskt bra. Riktigt bra.

Nu är det söndag och jag känner mig redo för en ny vecka. All tvätt är tvättad och vikt eller inhängd i garderoberna. Sängen har jag bäddat ren och samtliga handdukar är fluffiga och fräscha. Lägenheten har jag städat så det doftar svagt av citron. Diskmaskinen rullar åter som den ska och jag känner mig glad, lugn och tacksam.

Mest förundrad är jag över vädret -Faktiskt! Det är ju vår?! Det väder som varit och är känns som att det är en månad för tidigt. Jag protesterar inte. Det är ljuvligt med takdropp och att snön bokstavligt talat rinner undan.

Jag köpte vackra färgstarka tulpaner på fredag efter arbetet för att sätta känslan jag kände i en vas. De sprider sin glädje i mitt städade hem som doftar citron och färska tulpaner. Inga parasiter bor här, inga ektoparasiter så långt ögat skådar

-Det är värt att firas varje dag!

//a

29 glas…

Har man varit svedd av helvetets svarta lågor är man tacksam för hoppets ljusa eld.

Den brinner hela tiden i det lilla,

vi bara missar den i det stora!

A.Holgersson, 29 glas,

-ALLA glas är i disken! Vi måste köpa FLER glas!!!” Det var ungefär exakt det jag möttes av när jag återvände från skogen till slutklämmen på helgens LAN. Jag kom in i en hall så kompakt överströsslad av skor, luftmadrasser och jackor. Väl inne i vardagsrummet stannade jag till i dörren och tog in synen. Det såg ut som en smärre sambandscentral, otaliga skärmar varvades med datorer, spelkonsoler, sladdar, kablar, brädspel och idel glada ansikten som glatt hejade på mig där jag försökte ta mig fram utan att snubbla eller riva ner något.

Det låg folk i soffan och på golvet och helgen hade tydligen varit lyckad. Jag hittade även en prydlig sovplats i köket. Allt gjorde mig enbart glad, tacksam och lycklig att livet varit precis som det skall vara när man är ung i ett fritt land.

En efter en troppade det av deltagare som blev hämtade med bilar för att få med allt bagage, med skärmar, sladdar och väskor packade med teknik. Kvar blev bara en påse med pantflaskor, en kasse återvinning och så en diskmaskin med alla glas.

Jag räknade. Vi äger 29 glas och 24 stod i diskmaskinen. ALLA var inte smutsiga. Sedan tänkte jag, när är det nog? Det var inte 24 personer som trängts i hemmet, långt ifrån, det var väl snarare den där detaljen att diska, använda en gång till som inte hade tillämpats. Mer glas blir det inte. Däremot ställde jag ut ett antal små ljushållare i glas som jag fyllde med ättika för att rena luften en aning, sedan blev det seriös vädring. Gardinerna som hängts upp för att täcka fönstren togs ner och det stora bordet som badat av skärmar skruvades ner.

Igår var således ordningen återställd och jag skulle jag göra mig till och göra semlor för att fira lite sportlov. Jag tinade de hembakta, utsökta bullarna som vi fått av min mor, jag rev mandelmassa och blandade fyllningen. Jag vispade grädde och pudrade med florsocker. Jag kände mig så huslig och så oerhört glad över att kunna stå i ett helt eget kök och tillreda hemmagjorda semlor! Vilken grej liksom.

När det sedan blev dags att äta semlorna så hann sonen ta första tuggan och slutade direkt äta.

”-Grädden är sur!” sa han och tittade frågande på mig. Jag testade grädden och konstaterade att det inte rådde någon som helst tvekan om att han hade helt rätt! Sjukt äckligt.

Jag hade haft en oöppnad grädde vars bäst-före-datum passerat med 2 dagar, den luktade normalt så jag använde den. Semlorna smakade mycket riktigt som att de var gjorda med crémefraiche. Semlorna åkte i soptunnan och när jag sedan skulle starta diskmaskinen konstaterade jag att det där mystiska elfelet inträffat. Nej, det är inte en propp som gått det är en säkring av något slag inne i en kontakt. Lite där kände jag att jag var på väg att sura ur precis som grädden.

För till saken hör att jag tillslut är på väg mot arbetslivet! Det har varit en jävla väg att gå genom bearbetning, myndigheter och slutligen är det tydligen helt upp till mig att jaga alla för att NÅGOT skall hända. Jag meddelade 3 januari att jag var redo. 9 februari hade jag ordnat allt själv, sedan har jag väntat på de administrativa kvarnhjulen att rulla, gång på gång fått trycka på och konstaterat att utan påtryckningar så hade det stått helt stilla. Dessa konstanta hack, avbrott skapar triggers i hela mig och jag blir så förbannad faktiskt. Det är mitt liv. Jag vägrar stå stilla. Jag vill ha min vardag.

Igår hade jag en sådan där drabbning med inte mindre än tre olika myndigheter involverade och jag var snubblande nära att lägga ner hela projektet. Men jag stod på mig och stred för mina rättigheter, det vi kommit överens om och krävde att dom löste problemet (som var ett icke-problem, då det blivit fel mellan två myndigheter!) Så när diskmaskinen började krångla efter de sura semlorna kände jag lite som att måttet var rågat!

Jag har nog länge tänkt (omedvetet) att diskmaskin tillhör sådant som måste rulla i vardagen, men igår började jag att metodiskt och bit för bit handdiska det som var i diskmaskinen. Det var meditativt och lugnande och diskmedlet luktade gott. Idag när jag åter stod vid diskhon slog det mig vad den senaste tiden förändrat perspektivet. När samma fel inträffade i höstas var jag smått desperat. Herregud, diskmaskinen var obrukbar!

Idag var jag så tacksam att jag har rinnande vatten i kranen, både varmt och kallt. Jag hade kaffe att koka, ingen bil som kostar 28 kr/liter att driva. Jag har dessutom 29 glas och inte en enda anledning att klaga på något. Diskningen blev en stund av tacksamhet i stället för ett i-landsgnäll i skevt perspektiv till omvärlds läget.

Jag har inte någon älskad Selma (eller Semlan som jag kallade henne) som gärna ville dricka vatten ur glas på fot… på köksbordet. Jag har inte kvar köksbordet och jag har inte kvar lägenheten bilden togs i. Det har varit många förluster. Så många förluster och herrejävlar vad jag sörjt. Jag har befunnit mig i ett känslomässigt krig och slagfält. Jag har också flytt med en väska och med min son. Det är ingen jämförelse med alla människor som flyr kriget i Ukraina, men jag förstår rädslan och ovissheten och hur det är att ha förlorat allt i ett ögonblick.

Jag är fri, i ett ännu fritt land. Jag har ett helt liv med min son. Jag har byggt upp mig, oss, vårt hem. Jag har en lång bit kvar. Jag triggas ännu, jag kämpar men jag har kunnat återskapa många förluster.

För det är ju så, oavsett om grädden är sur eller inte, oavsett om diskmaskinen rullar eller inte så behöver vi först av allt liv. Gnista. Vi behöver känna den där inre rörelsen som ger oss tacksamhet, nyfikenhet, glädje och viljan att vända det mörka till ljus.

Jag väljer ljus, gnista och liv. Jag väljer framåtrörelsen och jag är så stolt över hur långt jag kommit.

Nu skall jag måla naglarna med Oh hey, vacay! bara för att jag kan…

//a