Ektoparasiter…

Ektoparasiter är obehagliga varelser. Ektoparasiter lever i eller PÅ andra levande organismer, från dessa organismer tar de sin näring och orsakar samtidigt skada.

Till dessa typer räknas loppor, löss och fästingar.

Om värddjuret är en hund eller katt finns allehanda olika behandlingsformer för att bli kvitt ohyran.

Det slår mig att detta även gäller människor, somliga är Ektoparasiter och vissa blir värddjur som göder, föder och blir hemvist för dessa parasiter. Det slog mig i frasen att ”de tar sin näring av” samt ”orsakar skada” när jag under veckan fördjupade mig i djur.

Liknelsen är faktiskt riktigt bra ju mera jag tänker på saken.

Jag har gjort min första vecka med arbetsträning och det har varit en berg-och dalbana. Jag var rätt bra förberedd för att det skulle kännas. Vad jag inte var beredd var hur mycket det skulle betyda att faktiskt få komma igång. Eller hur orolig jag skulle känna mig. Eller hur roligt det skulle kännas att åka dit på fredag. Eller hur det däckade mig på måndag. Eller att det skulle kännas bättre på torsdag. Kort och gott en berg-och dalbana som ändå kändes rolig att kliva av på fredag.

Jag har skrivit på min privata text som är min bearbetning och den är nu uppe i 80 sidor, det gör mig stolt. Det gör mig även imponerad när jag läser, för det är faktiskt bra. Riktigt bra.

Nu är det söndag och jag känner mig redo för en ny vecka. All tvätt är tvättad och vikt eller inhängd i garderoberna. Sängen har jag bäddat ren och samtliga handdukar är fluffiga och fräscha. Lägenheten har jag städat så det doftar svagt av citron. Diskmaskinen rullar åter som den ska och jag känner mig glad, lugn och tacksam.

Mest förundrad är jag över vädret -Faktiskt! Det är ju vår?! Det väder som varit och är känns som att det är en månad för tidigt. Jag protesterar inte. Det är ljuvligt med takdropp och att snön bokstavligt talat rinner undan.

Jag köpte vackra färgstarka tulpaner på fredag efter arbetet för att sätta känslan jag kände i en vas. De sprider sin glädje i mitt städade hem som doftar citron och färska tulpaner. Inga parasiter bor här, inga ektoparasiter så långt ögat skådar

-Det är värt att firas varje dag!

//a

29 glas…

Har man varit svedd av helvetets svarta lågor är man tacksam för hoppets ljusa eld.

Den brinner hela tiden i det lilla,

vi bara missar den i det stora!

A.Holgersson, 29 glas,

-ALLA glas är i disken! Vi måste köpa FLER glas!!!” Det var ungefär exakt det jag möttes av när jag återvände från skogen till slutklämmen på helgens LAN. Jag kom in i en hall så kompakt överströsslad av skor, luftmadrasser och jackor. Väl inne i vardagsrummet stannade jag till i dörren och tog in synen. Det såg ut som en smärre sambandscentral, otaliga skärmar varvades med datorer, spelkonsoler, sladdar, kablar, brädspel och idel glada ansikten som glatt hejade på mig där jag försökte ta mig fram utan att snubbla eller riva ner något.

Det låg folk i soffan och på golvet och helgen hade tydligen varit lyckad. Jag hittade även en prydlig sovplats i köket. Allt gjorde mig enbart glad, tacksam och lycklig att livet varit precis som det skall vara när man är ung i ett fritt land.

En efter en troppade det av deltagare som blev hämtade med bilar för att få med allt bagage, med skärmar, sladdar och väskor packade med teknik. Kvar blev bara en påse med pantflaskor, en kasse återvinning och så en diskmaskin med alla glas.

Jag räknade. Vi äger 29 glas och 24 stod i diskmaskinen. ALLA var inte smutsiga. Sedan tänkte jag, när är det nog? Det var inte 24 personer som trängts i hemmet, långt ifrån, det var väl snarare den där detaljen att diska, använda en gång till som inte hade tillämpats. Mer glas blir det inte. Däremot ställde jag ut ett antal små ljushållare i glas som jag fyllde med ättika för att rena luften en aning, sedan blev det seriös vädring. Gardinerna som hängts upp för att täcka fönstren togs ner och det stora bordet som badat av skärmar skruvades ner.

Igår var således ordningen återställd och jag skulle jag göra mig till och göra semlor för att fira lite sportlov. Jag tinade de hembakta, utsökta bullarna som vi fått av min mor, jag rev mandelmassa och blandade fyllningen. Jag vispade grädde och pudrade med florsocker. Jag kände mig så huslig och så oerhört glad över att kunna stå i ett helt eget kök och tillreda hemmagjorda semlor! Vilken grej liksom.

När det sedan blev dags att äta semlorna så hann sonen ta första tuggan och slutade direkt äta.

”-Grädden är sur!” sa han och tittade frågande på mig. Jag testade grädden och konstaterade att det inte rådde någon som helst tvekan om att han hade helt rätt! Sjukt äckligt.

Jag hade haft en oöppnad grädde vars bäst-före-datum passerat med 2 dagar, den luktade normalt så jag använde den. Semlorna smakade mycket riktigt som att de var gjorda med crémefraiche. Semlorna åkte i soptunnan och när jag sedan skulle starta diskmaskinen konstaterade jag att det där mystiska elfelet inträffat. Nej, det är inte en propp som gått det är en säkring av något slag inne i en kontakt. Lite där kände jag att jag var på väg att sura ur precis som grädden.

För till saken hör att jag tillslut är på väg mot arbetslivet! Det har varit en jävla väg att gå genom bearbetning, myndigheter och slutligen är det tydligen helt upp till mig att jaga alla för att NÅGOT skall hända. Jag meddelade 3 januari att jag var redo. 9 februari hade jag ordnat allt själv, sedan har jag väntat på de administrativa kvarnhjulen att rulla, gång på gång fått trycka på och konstaterat att utan påtryckningar så hade det stått helt stilla. Dessa konstanta hack, avbrott skapar triggers i hela mig och jag blir så förbannad faktiskt. Det är mitt liv. Jag vägrar stå stilla. Jag vill ha min vardag.

Igår hade jag en sådan där drabbning med inte mindre än tre olika myndigheter involverade och jag var snubblande nära att lägga ner hela projektet. Men jag stod på mig och stred för mina rättigheter, det vi kommit överens om och krävde att dom löste problemet (som var ett icke-problem, då det blivit fel mellan två myndigheter!) Så när diskmaskinen började krångla efter de sura semlorna kände jag lite som att måttet var rågat!

Jag har nog länge tänkt (omedvetet) att diskmaskin tillhör sådant som måste rulla i vardagen, men igår började jag att metodiskt och bit för bit handdiska det som var i diskmaskinen. Det var meditativt och lugnande och diskmedlet luktade gott. Idag när jag åter stod vid diskhon slog det mig vad den senaste tiden förändrat perspektivet. När samma fel inträffade i höstas var jag smått desperat. Herregud, diskmaskinen var obrukbar!

Idag var jag så tacksam att jag har rinnande vatten i kranen, både varmt och kallt. Jag hade kaffe att koka, ingen bil som kostar 28 kr/liter att driva. Jag har dessutom 29 glas och inte en enda anledning att klaga på något. Diskningen blev en stund av tacksamhet i stället för ett i-landsgnäll i skevt perspektiv till omvärlds läget.

Jag har inte någon älskad Selma (eller Semlan som jag kallade henne) som gärna ville dricka vatten ur glas på fot… på köksbordet. Jag har inte kvar köksbordet och jag har inte kvar lägenheten bilden togs i. Det har varit många förluster. Så många förluster och herrejävlar vad jag sörjt. Jag har befunnit mig i ett känslomässigt krig och slagfält. Jag har också flytt med en väska och med min son. Det är ingen jämförelse med alla människor som flyr kriget i Ukraina, men jag förstår rädslan och ovissheten och hur det är att ha förlorat allt i ett ögonblick.

Jag är fri, i ett ännu fritt land. Jag har ett helt liv med min son. Jag har byggt upp mig, oss, vårt hem. Jag har en lång bit kvar. Jag triggas ännu, jag kämpar men jag har kunnat återskapa många förluster.

För det är ju så, oavsett om grädden är sur eller inte, oavsett om diskmaskinen rullar eller inte så behöver vi först av allt liv. Gnista. Vi behöver känna den där inre rörelsen som ger oss tacksamhet, nyfikenhet, glädje och viljan att vända det mörka till ljus.

Jag väljer ljus, gnista och liv. Jag väljer framåtrörelsen och jag är så stolt över hur långt jag kommit.

Nu skall jag måla naglarna med Oh hey, vacay! bara för att jag kan…

//a

Bakom tjocka gardiner…

Här är fönstren täckta med tjocka gardiner, å då menar jag inte att det hänger fina gardiner i fönstret -Jag menar att fönstren är fördragna med tjocka gardiner. Med tanke på min vision om den där orange flytvästen och fiskebåt över atlanten så känns det lite sisådär.

Hemmet förbereds för LAN.

Grannarna är informerade och jag är förvisad från hemmet. Så jag rafsar ihop mina pinaler i en väska och gör mig redo för att lämna över lyan. Silverkanten i den här historien är ju att jag har god vana av att bo i väska.

Jag är oerhört glad för detta LAN. Jag kan inte föreställa mig hur det är att vara ung just nu. Först två år av pandemi, distansundervisning, isolering och när allt skulle börja ljusna så blev det en ny våg av otrygghet, funderingar som lägger sordin på den nyvunna friheten. Därför säger jag JA till LAN även om det ser crazy ut med gardinerna

Här har monterats jättebord och stolar är inlånade, säckar och påsar är redo för pant! Så jag känner lugn och glädje.

Igår var en fin dag. Det var så många revor som drogs kände jag. Revor där strimmor av framtiden skymtade. På flera plan. Det var dom där glimtarna av hopp, dom där små osynliga hejaropen att allt kommer bara man fortsätter framåt. För även om omvärlden är gungar så rullar vardagen här och nu på som vanligt.

Igår på Instagram såg jag en bild skapad av Henrik Wahlström (ig: @henrikwahlstroem)

(”Je suis Anna” Henrik Wahlström)

Kan väl säga som så att jag känner mig delvis som Lilla Anna idag, jag är inte helt less på mänskligheten, jag tar inte med mig någon krukväxt, men banne mig, jag drar till skogen!

Bara för att andas och njuta där jag hör hemma, för att jag är fri och för att jag kan!

//a

Källhänvisning: Böckerna om Lilla Anna och Långa Farbrorn är en serie skapad och illustrerad av Inger och Lasse Sandberg.

Pelle Snusk…

Pelle Snusk är en barnbok skriven av psykiatrikern (!!) Heinrich Hoffman. Originaltitel är Der Struwwelpeter och utgavs år 1845 i Tyskland (på svenska 1849). Herr Hoffman hade många strängar på sin lyra då han inte bara var författare och psykiatriker, han illustrerade även boken… till sin son!? Söker man runt lite kan man skåda illustrationer som ger en mardrömmar om naglar som växer och hår som står rakt ut.

Pelle Snusk är i alla fall ett ord jag och morsan använder när vi diskuterar saker som är äckliga i hem, kan även gälla andra typer av äckligheter. Vi är båda rörande överens om att man inte vill bo som en Pelle Snusk! Vet att morsan såg någon med väldigt långa gula tånaglar på tv och det blev också ett Pelle Snuskfenomen. När en kvinnlig gäst kom på besök hos mig i 20-års åldern, lånade min kökssax och satte sig i min soffa och klippte sina tånaglar så dom flög över hela mitt hem konstaterade jag att jag haft besök av Pelle Snusk.

Poäng? -Ordet är flexibelt och användbart.

Jag påbörjade detta inlägg för ungefär två veckor sedan efter en söndag av städning, bland annat hade jag gått loss med dammsugaren i soffan (och hittat sju strumpor i och under soffan!), jag hade knäskurat badrummet och jag hade motat bort alla ”pelle snusk gömmor”. Den dagen var det en dörr och dess dörrfoder jag höll på storkna över. Jag hade den dagen torkat badrumsskåpet, duschat vagnen där jag förvarar schampo och tvål samt skurat tandborstmuggarna. Jag bytte även disktrasor och tandborstar.

Idag är det åter söndag och jag har röjt upp min lilla skrubb som är någon form av deponianläggning för saker jag inte vet vad jag vill med. Jag har städat och plockat i ordning inför veckan. Skönt att vara ”on it”.

Jag är ingen pedant! Jag har ett högst levande hem för min kreativitet gör att det oftast ligger både block, pennor, virknål och några nystan garn här och där -MEN det måste vara rent! Rörigt är en sak, skitit en annan. Jag fixar verkligen inte äckligt a’la Pelle Snusk och det är en sådan himla grej detta att ha fint, rent och att det doftar gott. Det är banne mig en gåva. Jag är rädd om mitt hem och jag uppskattar att var sak har sin plats. Det är gött att lägga alla saker på plats, och samtidigt ta sig an att faktiskt dammtorka elementen, rensa och rengöra golvbrunnen och kolla så att man inte har en halv middag under spisen.

Filtret ovanför spisen tvättar jag upp med jämna mellanrum och jag fixar inte klibbiga ytor. Jag tillhör även den skaran som tycker det är bättre att skruva upp ett tjorvande avlopp, rensa vattenlåset och diska upp det snarare än att hälla två flaskor propplösare, hett vatten och sedan ha asmaanfall av ångorna. Ska det göras rent skall det göras grundligt.

Jag har levt med Pelle Snusk och själv normaliserats in till det klibbiga och smått sunkiga.

En sådan där märklig detalj som alltid varit så viktigt för mig är SÄNGEN. Sängen är platsen för våra kroppar att få vila. Det är en plats där vi spenderar mycket tid om än inte vaken. För mig har det alltid varit viktigt att det är fint i och runt min säng.

I min allra första egna lägenhet, en fin etta med riktigt kök, vardagsrum och alkov, var alkoven min himmel. Den var djupt mörk blå, på väggen hängde utvalda tavlor med guldramar och jag bäddade alltid min säng med vita sängkläder av satin. Jag hade inte råd att köpa så fina sängkläder utan hade fått det i julklapp. Min blåa alkov var min himmel och sängen var mitt moln som jag sov på varje natt.

Många kvällar satt lilla trion i den blåa alkoven och pratade och skrattade tills morgontidningen damp ner på golvet. (Jo, jag hade papperstidning!)

Jag har alltid alltid varit noga med sängkläder, att ha matchande påslakan och örngott. Jag har alltid velat skapa ett harmoniskt inbjudande rum för vila. Detta har jag gjort både som singel och sambo och ingen har någonsin haft invändningar på detta.

Utom Pelle Snusk.

Lever man med Pelle Snusk spelar det fan ingen roll vad man har i sängen, men gärna rött och svart är snyggt. Som direkt ser dammigt och solkigt ut efter som det aldrig städas i hemmet och man har en smärre sandlåda, mixat med lössnus och annat gojs. Att ha matchande sängkläder på båda sidorna är fan inte heller viktigt. Det är bara att ta något och om man tänker efter så är det här med påslakan inte viktigt alls. Faktiskt! Självklart ska vi gnida av oss hudfett, döda hudceller direkt på täcken (som aldrig tvättas).

För min del blev sängen mitt projekt, för skulle jag vara så jävla petig och löjlig så var det fan mitt ansvar. Så lät det. Den vrede över sängkläder som hade fina klädda knappar slutade i att han i vredesmod sparkade och drog i sängkläderna så att knapparna flög. Inte helt harmoniskt med andra ord.

Jag började faktiskt fundera rätt mycket under den tiden om det kanske var nått fel på mig? Kanske var det jag med min livslånga vilja att sova fint som var onormal? Kanske var det faktiskt bara jag som tyckte att en dubbelsäng skulle bäddas med matchande påslakan och inte helt olika? Kanske var min himmel och mitt moln som jag sovit på genom mina år i 20-nånting åldern helt fucked up. Jag kände bara att där gick en gräns. Jag ville verkligen inte sova i ett hovendroven.

Jag vet inte hur många gånger han slet täcket av mig för att han behövde två. Där låg jag nästan naken, och frös. Men jag hade ett dubbeltäcke i beredskap som jag kunde rulla in mig i som en vårrulle. Jag vet inte hur många gånger han stod och skakade täcket så det flög sand, snus och fjädrar på mig där jag redan låg i sängen och hur han sedan kastade täcket över mig och så att nu skulle fågeln vara tyst… Å garvade hejdlöst åt sin egen vitsighet. Själv kände jag mig så förnedrad. Jag vet inte hur ofta han sopade över alla sina äckliga smulor och snus till min sida i stället för att sopa ner det på golvet. Det viktiga var att han sov utan smulor. Så klart!

Det hette givetvis att jag var känslig, överreagerade, misstolkade osv.

Jag blev därför så himla glad när jag läste någonstans, vart kommer jag inte ihåg, om en rapport som skrivits av polis eller socialtjänst när dom gjort ett ingripande. I rapporten hade det skrivits en notering om att sängarna var bäddade med olika sängkläder. Jag kommer inte ihåg den exakta ordalydelsen men jag minns att för mig, blev det en känsla av smärre triumf.

Min vision om en himmel och ett moln är banne mig inte fel. Det är normalt att bädda sängar med matchande sängkläder. Det är avvikande att ha det som en röra.

Folk får leva hur dom vill, men jag vill inte leva med Pelle Snusk. Jag vill inte ha stopp i mina avlopp så att det står vatten i handtvättfat. Jag vill inte ha klibbiga ytor eller känna mig förskräckt om någon behöver låna min toalett.

Det är skillnad på rent och äckligt.

Jag ser framemot att lägga mig i min ren bäddade säng med en lätt doft av moringa. Jag sover inte längre på ett moln, jag har landat i verkligheten, och för det är jag så tacksam!

//a

…a deeper dive…

These shallow waters never met what I needed

I´m letting go, a deeper dive

Eternal silence of the sea

I´m breathing alive

Alan Walker, Faded (2015)

Det är en helg av innerlig stilla tillfredställelse. Så mycket bra som hänt denna vecka. Nya input, nya steg som tagit. Intressanta förfrågningar som kommit min väg. Å sedan ny hårfärg! Ääääääntligen är den där dijonsenapsnyansen borta! Tack och hej!

Det är föga nyhetsvärde i sig att jag gjort detta MEN alla som brottas med VARMA nyanser i sitt hår vet exakt hur nöjd man kan bli när dom äntligen försvinner. För min egen del är det en fråga om att åter bli tydlig. Veta hur jag själv vill se ut. Veta hur jag vill ha håret. Banalt men den som levt under isolering och kontroll, i ekonomiskt våld och med en sjukligt svartsjuk människa vet hur man försvinner. Så för mig var detta ett stort steg. Bilderna är tagen av Ebba som fixade mitt hår och färg. (Instagram @ebbab.hair)

Idag har det varit ett fullkomligt fantastiskt väder med strålande sol och ”snöstormen” som rasade är ett minne blott! Tyckte ändå det var höjden av humor att gå hem i det vädret efter mitt besök hos frisören.

Helgen spenderar jag med mina ständiga overklighetskänslor. Jag tänder ljus. Jag skapar, virkar eller skriver. Jag städar. Jag har skrotat min helt magnifika juluppsättning med amaryllis. Fyra jättelökar är nu sparade, helt galet att varje lök gav MINST två stänger, med MINST fyra klockor! Det har varit jätteroligt att ha en sådan vacker uppsättning med färg och liv, det ger sådan energi.

En annan sak som slagit mig är att jag sedan jag flyttade in hela tiden sökt Ylang-Ylang. Doften. Jag hade en duschtvål från Molton Brown med den doften, jag tog med mig en liten flaska när jag fick mina gallgångar sprängda och snittade på Karolinska. Å jag minns just hur mycket jag älskade doften. Den duschtvålen får jag inte tag på. Men jag har tänkt på oljan. Så idag har jag eldat….

Amaryllis har bytts till pärlhyacinter och får nu ta plats framför Lisa Rinnevuos Urban Angel! Samtidigt som lilla aromoljelyktan sprider sin milda doft av Ylang-Ylang. Blev rätt fascinerad när jag började kolla upp vad doften sägs ha för ”egenskaper” då det bevisligen är något jag fastnat för… Det finns lite olika svar så jag gissar att det är lika skarpa svar som veckotidningarnas horoskop -Allt från lusthöjande, till bra vid ilska och frustration till ångestdämpande. Täcker tydligen hela batteriet! Oavsett, det doftar rätt i kombination med frisk luft!

Älskar alla mina små platser och ting som talar till just mig! Jag känner en sådan glädje att göra fint, städa, fixa och dona. Den här dagen hade det varit fantastiskt att vara ute i skogen! Oavsett om jag så bara suttit på en stubbe, men nästa helg blir det mer av den varan. Jag hoppas till exempel på att få hänga med och se hur man riggar en åtelkamera! Hörde om en man som fått närmare hundra bilder till sin telefon med bilder. På skator! Man får väl helt enkelt tänka till.

När jag var i skogen förra helgen sökte jag efter ugglan men såg inte en susning av henne. Undra om hon kommer tillbaka denna sommar? Det är helt otroligt att det redan är februari. Plötsligt rusar tiden igen, efter att ha stått blickstilla i nästan ett år.

Nu skall jag montera några rutor på min pläd, är så exalterad över att få börja använda specialgarnet som jag köpt enbart för montering. Namnet Galactic lät lovande och var över förväntan färgstarkt -Precis som jag vill ha det med andra ord!

I am breathing alive!

//a