Ömsar jag skinn? Håller jag på att ändras? Nä inte nämnvärt, i stället går jag framåt lite ungefär som tåget i Norrland. Ibland är det stopp, ibland går det overkligt bra i tid. Oavsett är jag väldigt stolt och glad.

Idag var jag ute och handlade, ni vet, mat! Morötter, mjölk och sådant som väger en del. Jag har som vana att alltid ha min ryggsäck med mig och så bär jag allt på ryggen. Idag räckte det inte utan en påse behövdes också. När jag sedan riktade stegen hemåt tänkte jag att… nu dör jag! Lite grann som Skalle-Per i Ronja Rövardotter. Inget dramatiskt utan bara ett lugnt konstaterande för fy fan vad jag kämpade. Jag var så oerhört nöjd över mig själv när jag hade bärgat hem lasset.

Då slog det mig… Vad långt jag kommit. För fem månader sedan kunde jag inte bära en kartong. Nu kan jag gå, tungt lastad och trots att jag tror att jag skall dö, så hanterar jag det. Jag är bara sjukt otränad. Igår besökte jag en hälsocentral som jag aldrig varit på tidigare och fick lov att navigera mina steg efter Google-maps. Det blev en väldigt skön och lång promenad, jag var så peppad och glad när jag kom hem. Jag var så taggad att jag testade att göra några djupa knäböj (ner till att sitta på huk) och sedan skjuta upp när jag stod och lagade middag. Gjorde tio stycken innan kycklingen krävde uppmärksamhet. Ja… å jag har träningsvärk idag.

Jag blir uppriktigt så glad att jag skrattar. Otränad! Absolut, men så underbart att kroppen svarar, att jag tar mig för, att jag prövar, att jag kommer på och minns hur oerhört stark, smidig och rörlig min kropp kan vara!

Rörelse, aktivitet är viktigt. Jag har haft den känslan hela tiden jag bearbetat våldet och PTSD. Det har bara varit annat som haft högre prioritet i den långa vägen av allt som vi överlevare måste ta itu med. Jag har kunnat gå korta svängar, men ångest, flashbacks, hypervigilians har gjort det obehagligt. Därför är jag så tacksam att nå läget att jag gör det, fast det känns läskigt. Jag är bara otränad, inget annat! Ur form men det går att ändra med små steg, precis som jag gör.

Annat jag pysslar med är ju att virka mina mormorsrutor… som sedan monteras två och två… därefter till en fyrkant. Detta för att sedan kunna göra en liten specialare för monteringen till det större verket. Det första som inträffade var givetvis att jag monterade det första fyra rutorna på fel långsida….

Ahhh… är du klar nu? Nej nej inte på långa vägar, men kul är det. Lite roligt att se hur en ny pläd växer fram samtidigt som jag rör mig framåt. Det är en ryslig utmaning att försöka göra alla rutor unika men jag försöker.

Men som sagt, det är inte bara fysiskt aktivitet, skapandet som händer. Jag är snart klar för att gå ut och börja pröva att arbeta. Det är den största glädjen av allt just nu. Det är så stort att jag har svårt att greppa själv. Det trodde jag inte för ett år sedan, när allt jag kunde sysselsätta mig med var att skotta snö och stamma!

Så nu är det inte myndigheter som jagar mig utan jag som ligger an för att saker skall hända! Det är glimt av min målmedvetenhet och kraft som jag är så tacksam över!

Nu ska jag montera några fyrkanter till och ladda inför fredagen då det verkligen smäller, jag har en plan som då rullar igång!

//a