”…se då krypa tomtar fram ur vrårna…lyssna, speja, trippa fram på tårna…” Ja ni känner nog igen fraserna ur Midnatt råder. Jag har fått en annan variant i huvet där ordet tomtar är utbytta mot möss. Å då talar jag inte om de söta rara mössen som det går att tala med utan de där små hardcore verkliga som bevisligen finns där men som man varken ser, hör eller får fatt i. Spelar ingen roll att man beväpnar sig med dammsugare (sorry, hade inget bättre alternativ i huvet! Tänkte fånga och släppa ut, catch änd release som man kör med fiske).

Min saliga stund i skogen tog en abrupt vändning. Jag skulle ”bara” gå ut och ladda fröautomaterna till nötskrikorna och småfåglarna när jag fastnade framför en bricka som hade så konstiga ”frön”. Jättemärkliga små svarta frön, sedan noterade jag att det inte bara var på brickan utan även på skåpet och då började en obehaglig tanke snurra i huvudet. En tanke om pip:are som lever loppan i stugan. Som gosar i värmen och som ränner gatlopp längst väggar och möbler.

Det första jag tänkte inspektera var soffan. Men innan jag kände mig redo att börja riva upp soff-kuddarna så beväpnade jag mig med dammsugaren, för jag känner mig själv och jag vet exakt vilket vrål det skulle bli om en liten mus plötsligt ligger där och tittar på mig. Jag slapp möta någon öga mot öga men jag konfiskerade matförrådet för den lille rackaren. Den hade till och med hittat ett popcorn som den lagt i sitt lilla förråd.

När detta förråd uppdagats fanns liksom flera parallella tankar. Ett var att riva ut ALLT och börja sannera, tyvärr saknade jag gummihandskar. Det andra var funderingen på att rigga fällor, men hur blir det? De bör ju vittjas relativt omgående. Så slutsatsen blev att påbörja någon form av ”damage control” samt googla Anticimex. Utrymme för utrymme kontrollerades, dammsugaren i högsta hugg. Notera, vara redo, spana efter spår av ”frön”. Ishhhhh säger jag bara. Detta är Pelle Snusk på en helt annan nivå.

På tal om Pelle Snusk, det är det inlägg i denna blogg som drar mest läsare! Stackare säger jag, vilken besvikelse att söka om Der Struwwelpeter och hamna mitt i något helt annat. Tillbaka till jakten på mössen så har en handlingsplan tagit form då det gäller att agera snabbt. Tänker inte komma till stugan och finna 2000 möss som tagit över utan har förstått att det är viktigt att man tar tag i problemet och inte blundar för det.

Idag hade jag glädjen att vara nära renar då det var event på torget i Umeå där man tagit dit tamrenar i ett hägn. Dessa fina djur som ser så kloka ut. På torget fanns flera UF-företag som visade sina idéer. Jag passade på att tala med alla för att höra om deras produkt och tankar. Det som slog mig, och som gjorde mig så jäkla glad var deras kreativitet. Somliga fullfjädrade säljare. Blir imponerad av dessa unga människor som tar chansen att driva ett företag under ett år. Själv passade jag på att köpa mig en liten jultavla med lasergravering och fiffiga små flexibla stöd av spillvirke! Tanken är att produkterna skall ha ett visst miljötänk vilket samtliga ungdomars produkter visade prov på. Det blev även en tvål med tillhörande skrubbvante och en flaska vitlöksolja!

Jag befinner mig i ett slags intensivt träningsläger just nu. Jag tränar på alla obehagliga fysiska reaktioner som jag haft i några år. Det innebär att jag gör övningar som ger obehag, jag har en psykolog som backar upp mig och guidar mig genom processen och det är nästan mindblowing att det faktiskt fungerar och ger resultat fort. Det frigör energi men det tar också oerhört mycket på mig. Så jag vilar, njuter av att se snö, ser dåliga julfilmer och sedan sätter jag mig och gör mina övningar.

Imorgon är det fjärde advent. Det är första julen jag känner ett lugn inför. Ingen stress eller ångest. Istället känns det mysigt och varmt. Det är tända ljus och i övrigt ganska nedsläckt. Det är bara lussekatter som efterfrågas, julmusten lyser med sin frånvaro men allt är helt okej. Det behöver inte vara mer. För första gången på väldigt länge börjar jag på riktigt känna den där glädjen som kommer helt ur hjärtat.

Vilken jävla väg det varit. Vilken resa. Det är så många saker jag vill skriva om, så många saker jag känner att det saknas kunskap om i detta samhälle. Vården skrämmer ihjäl mig med sina bristande resurser och allt för långa vårdköer. Det är liksom inte rätt på något plan att människor som mår dåligt skall vänta i flera år på att få hjälp. För det där första man sökte hjälp för har hunnit bli något annat. Depression, utmattning, jag tänker på alla människor som inte orkar. Det värsta är att jag förstår.

Därför känner jag enbart tacksamhet och lugn inför julen och det nya året. Så stolt att jag vägrade sitta stilla och hålla käften, vägrade vänta på att precis ingenting skulle hända utan tog saken i egna händer -Å plötsligt börjar jag kunna hantera min bortträngda ångest.

Våldet rinner av.

//a