Den gröna kometen passerar jorden och den kan ses med ögat. Blott vart 50.000 år syns den. Helt obegripligt att vi ens har den kunskapen, men det känns som att den där gröna kometen och jag flyger tillsammans för den här veckan har verkligen kommit som en boll av eld, med gnista, svans, glädje, framåt i fullfart.

Veckan började med en känsla av rastlöshet, samtidigt som det kändes som att jag stod på startlinjen, i startblocken så oerhört redo att skjuta ifrån med benen och explodera framåt. Det första jag gjorde var att besöka gymmet och det kändes roligt. Det var härligt att vara tillbaka, ombytt som en normal människa. Gymmet är verkligen min heliga plats och jag är så glad att kroppen äntligen svarade som jag önskade. Jag flinade från öra till öra när jag gick hem, likt jokern ur Batman, med hell, jag bryr mig inte.

Tisdag stod för nästa fyrverkeri, då jag fick träffa min läkare och få beskedet att jag inte har cancer, dysplasi eller cellförändringar! Det jag har kräver i nuläget inte ens mediciner eller vidare utredningar. När jag omtumlad gick hemåt från NUS (och parerade alla livsfarliga cyklister) fick jag nästan inte grepp om den stora känslan av lättnad och tacksamhet. Det kändes lite som att det var startskottet för mitt nya liv. Fick hålla mig själv i skinnet för att inte börja göra udda krumsprång längst svingen samtidigt som jag meddelade resultatet av alla biopsier till min son, min familj, mina vänner. Insikten att jag kan leva till 100% var så fucking stor. Epicentrat riste till igen och denna gång var det ringar av delad glädje och tacksamhet som skickades ut.

Onsdag kom som en osalig ande, med tidig start i tvättstugan. Upp och ner, timer på klockan, upp och ner, ner och upp, grisen gal i granens topp… Lite så kändes det, distraktion inför mötet jag skulle ha. Mötet kom och det gick fint. Jag var lugn, visste vad jag ville och därmed var min långa sjukskrivning över. Den känslan är fortfarande overklig för det är hela min frihet, att äntligen få börja leva, göra allt jag vill som gynnar mig, min hälsa, framtid, ekonomi. Vill jag ta ett extra arbetspass är det okej utan att det skall godkännas.

Mycket annat har hunnit hända denna vecka, vilket känns smått overkligt.

Mitt föredrag är snart färdigt för att ”lanseras”, min hemsida skall få ett ansiktslyft. Jag och sonen (ja, när han är hemma!) fnissar, myser, tävlar i music quiz och är glada för vårt liv i lyan. Jag är tacksam för varje känsla av ”kometen”. Tänk att en kan få ha det så gött! Jag var på väg att skriva till en vän att jag gjort mer dessa dagar än jag gjort på två år, men det tog jag tillbaka. Jag tänker aldrig förminska mig själv, mitt arbete eller det jag gått igenom.

Två år. Två år har det tagit att bygga upp den här välförtjänta känslan av komet-energi. Dagarna var från början ändlösa, en tillvaro utanför tid och rum. Tiden var tvungen att passera utanför mig själv, jag var tvungen att vara utanför rummet. Julen 2020 var Lars Lerin julvärd i SVT. Jag minns ytterst lite från december det året, egentligen december och sex månader framåt. Minnena är suddiga, fragmentariska, långsamma och sega som sirap. Jag minns att Lerin sade ”…allt går över, det tar bara tid…” Den frasen skrev jag in i min dagbok och den har fått vara min ledstjärna. Allt går över, det tar bara en jävla tid.

Erfarenheten, kunskapen och viljan att göra något gott av allt är min vägvisare framåt. Jag hittade min väg. Jag navigerade mig ut ur mörkret. Jag löste ”pusslet”. Inte konstigt att jag har känslan av att vilja explodera och omfamna allt och alla i min väg. Bygget, skapandet och skrivandet av manus för Prologen Podcast ligger helt rätt i pipeline. Skall bli spännande att skapa en värld tillsammans med Mia Makila och sedan få skicka ut den i etern till den som önskar lyssna.

Mitt liv är plötsligt mitt. Mitt liv är plötsligt här, fullt av möjligheter. Jag lyckas för att jag HAR mer. Jag ÄR mer och (jag upprepar!) jag kommer aldrig någonsin sitta stilla, hålla käften och lyssna jävligt noga!

Den tiden är så förbi. Punkt.

//a