Jag har så himla roligt just nu. Det känns nästan oförskämt att säga det men faktum är att jag testar nya utmaningar på det teatraliska fältet och det är både utmanande och oerhört skoj. Det gör mig stolt att jag vågar och det får mig att växa i något helt nytt. Det gör mig orädd vilket är en skön och ovan känsla. Jag försöker rulla mig till gymmet, jag träffar (eller pratar med) mina vänner och jag njuter av varje sekund. Ger det tid. Att ha vänner. Sammanhang. Liv.
Jag hade en oerhört intressant diskussion med min vän och medsyster om det här med framgångar, karriär, företag och hela snurren som kvinna. Hon berättade om sina framgångar, som är helt fantastiska, och hur hon arbetar och bollar för att få allt att gå ihop. Allt väldigt stimulerande, givande och konkret pay-off på hennes hårda slit. Jag lyssnade och blev som vanligt så jäkla glad och imponerad av hennes. Så säger jag ”Helt okej att du jobbar som du gör, men kom i håg att vila och ta hand om dig också”. Efter en stund sade hon ”Tror du man säger så till en man också? En man med eget företag som går bra? Att han skall lägga sig och vila?”
Vi blev båda helt tysta. Vi konstaterade att kvinnor som har många bollar i luften ofta möts av omgivningens ”omsorger” som (i all välmening) går ut på att man skall passa sig för att gå in i väggen. Det var så otroligt bra reflektion och fråga från henne och jag tackade henne för att hon tog upp det. Jag tvivlar inte en sekund på att hon fixar det hon bestämt sig för, jag vet dessutom att hon redan är så noga med sin egen hälsa att det är direkt onödigt att komma in och ”Klappa på huvudet”. Vi enades om att det som behövs är mera en dunk i ryggen, pepp och en hejarklack som lyfter.
Jag är så tacksam för att jag lärt känna denna enastående, starka kvinna som fan i mig är en framgångsfabrik. Hon är en inspiration och en god förebild för vad man kan åstadkomma när man bara GÖR DET!
Jag har fått tishan som jag beställt av Pia Johansson (IG: @precis_jag) inför hennes rättegång i mars. Självklart stödjer jag #friapia. Varför? För frågan det handlar om är så brännande het. Hur skall vi få kunskap, insikt, förståelse om vi inte får tala högt om våld i nära relationer? Hur skall utsatta män och kvinnor kunna känna igen sig om ingen litteratur får återge ett förlopp? Hur skriver man helt avidentifierat när det räcker med att någon skriver om en kvinna i rosa t-shirt och JAG känner mig utpekad? Jag tror det är viktigt att lyfta frågan både ur juridiskt och samhällsnyttigt perspektiv.
Så länge en utsatt inte får använda sitt eget narrativ, äga rätten att berätta om sina upplevelser så är budskapet tyvärr smärtsamt tydligt: HÅLL KÄFTEN!!! Eller gör det i smyg, under pseudonym. Vilket för en utsatt innebär att man INTE får äga sin upplevelse högt. Att man inte får äga rätten till sitt narrativ.
En abusiv får fortsätta vara abusiv, men en utsatt får aldrig yppa att hen varit utsatt. Då är risken att den abusive blir kränkt och där är plötsligt lagen tydlig. Jag tycker det är snedvridet. Det måste gå att nå en kompromiss som inte kväver någons yttrandefrihet. Jag har en helt del tankar kring detta som jag fortsätter fila på, det är många hänsyn att ta. Jag funderar på förslaget jag läste om att polisen borde få kartlägga män som är abusiva, jag vet inte om det är aktuellt men det är intressant.
Nej, nu skall jag tjata vidare efter att få bilderna till hemsidan så att jag kan ändra alla ”gratis bilder” som ligger inlagda just nu. Bit för bit, steg för steg. Livet är äntligen en fascinerande dans igen.
OCH jag tänker aldrig lägga ner min penna igen.
//a