Life’s but a walking shadow, a poor player that struts and frets his hour upon stage, and then is heard no more. It is a tale, told by an idiot, full of sound and fury, signifying nothing.

En skugga blott, som går och går är livet; En stackars skådespelare som larmar och gör sig till en timmas tid på scenen och sedan ej hörs av. Det är en saga, berättad av en dåre; låter stort, betyder intet.

Shakespeare, Macbeth, Akt 5:5.

Signifying nothing -Av någon anledning är den frasen min favorit. Det betyder intet. Jag fick en fråga härom dagen, ”va’fan jag bloggar för?”. Det var inte jag som svor utan det var en uppriktigt spontan fråga om vad poängen är. Eller varför jag har sociala medier. Frågan var inte provocerande utan jag flinade rätt gott när den kom. Måste vi alltid alltid veta varför? Kan inte jag får vara dåren, som i mitt liv, står på scen, som larmar och låter, har bjällror på mössan och står för underhållningen -Även OM det betyder intet!?

Paranoian för att ”storebror ser dig” har jag kapitulerat inför, metaverse kommer garanterat inom en snar framtid och ALLT vi gör lämnar digitala fotspår. Det är den tid vi lever i idag. Men det här med att blogga, ha en jävla åsikt verkar vara en het potatis. Är det jantelagen som spökar? En slags nedärv ”håll dig på mattan”, stick inte ut, ligg lågt, tro-inte-att-du-är-nått som spökar? Det kan ju vara så att vi bloggar, finns på sociala medier bara för att vi tycker att det är roligt. För att skapa en mening i en tid där vi allt mera sitter bakom våra skärmar? En slags introvert kontakt utåt för en eremit som mig?

Jag läste på instagram på @precis_jag häromdagen och kände att mitt mått var rågat, nu kan jag faktiskt inte ligga lågt eller hålla käften längre. Kontot innehas av Pia Johansson som skrivit boken ”För ditt eget bästa” (berättad för Anna Carsall). Jag läste boken för två år sedan och det var då en livlina där jag befann mig. Det var så bekant det jag läste. Pia gav en röst och förståelse för saker jag själv upplevt. Så mycket skam och ångest finns förknippat med missbehandel och att vara en ”sådan där våldsutsatt kvinna”. Tro mig -Jag har varit full av fördomar mot just sådana kvinnor, därför hade jag så svårt att förstå att det hände mig! Boken hjälpte mig, det var avlastande att läsa att någon annan varit med i samma sjuka karusell. Det Pia utsattes för är inte det samma som jag upplevt, men det är ointressant. Det intressanta är nedbrytningen, normaliseringen, hur det går till. Hur manipulationer, gaslighting och andra psykiskt nedbrytande metoder (t.ex. sömntortyr) påverkar den som utsätts.

Jag har läst många andra böcker som alla är lika givande och som ger kunskap. Pias bok läste jag en gång till förra året när jag själv kommit längre i min egen läkning. Inte en enda gång har jag varit nyfiken eller undrat vem Han är. Det vill säga den man hon skriver om. Det är fullständigt ointressant. Det handlar inte om den personen, det handlar om Pia. Hennes tankar, upplevelser och känslor. Det är hennes mod att skiva/berätta sin upplevelse som sprider kunskap om ämnet, belyser ett enormt problem som är så förknippat med skuld och skam. Att vara en våldsutsatt kvinna.

Det krävs mod, för det är inte lätt att våga vara ett ljus i ett mörker, omgiven av ignorans och okunskap.

I mars står Pia i rätten, åtalad för grovt förtal. Jag har följt denna följetong på avstånd, först med förhandlingen och sedan datum för rättegång. Därför har Pia nu startat en hashtag #friapia

Jag önskar att yttrandefriheten var fri. Så är det inte. Jag önskar att män och kvinnor som beter sig som as, som är klassiska sol-och-vårare som vrålar och sprider rädsla och terror runt sig (läs gärna mitt inlägg ”Follow the money”) åtminstone ägde sina egna beteenden. Okej, du är som du är ÄG det! Det är så vi får göra. Vi som utsatts får äga att vi blev lovebombade, lurade, nedbrutna, manipulerade, pissade på, behandlade som skräp, ruinerade -Det är inte smickrande, det är som det är. Vi äger våra val, vi äger att vi varit en del av det sjuka, men de som utövade terrorn, våldet, makten och kontrollen… är och förblir…. offer. Kränkta offer som behöver sitt entourage av supportrar som fortsätter tro på den skeva uppfattningen, som stryker dem medhårs. Det är skrattretande. Dessa så kallade MÄN (kan vara kvinnor också!) som är så trevliga, charmiga, empatiska och roliga ute bland folk men som är en misogyn, tickande bomb bakom stängda dörrar där de upprätthåller sin makt genom total kontroll, skräck, förnedring och isolering.

Jag har än så länge, aldrig hört en sådan här kränkt man stå för sina egna handlingar eller ens tillstå att de kanske har ett problem, för faktum är att de saknar den förmågan till introspektion. Istället handlar det om förtal, psyksjuka kvinnor som är psykopater (otroligt intressant att dessa kränkta män är så duktiga på att diagnostisera andra, men inte intresserade av sina egna tänkbara diagnoser!) och som är ute efter dem och att ”ställa dem i dålig dager”. Ingen kvinna som levt med en tickande bomb är ute efter ett skit, för dessa så kallade ”män” har ingenting att erbjuda mer än lögner, manipulationer och total nedbrytning. Pengar man förlorat kommer aldrig någonsin tillbaka, för i sådana fall finns inget mer än skulder, inkassokrav och kronofogden bakom dörren. Männen är sedan länge ointressanta, när man lämnat dem inser man hur farliga de är, i vissa fall handlar det om män som faktiskt dödar kvinnor, i andra fall om män som ”bara” ödelägger kvinnors liv på löpandeband för att mannen är en parasit. Det är ett spektrum av olika utfall men jag hör sällan någon säga ”-Jag är en simpel sol-och-vårare, jag pysslar med romansbedrägeri och är stolt över att jag lyckas manipulera så bra.” Den enda jag hört, som faktiskt stått för det var mannen Harald i dokumentären Psykopaten. Jag såg den för nått år sedan på SVT Play, nu finns ”Psykopaten” på Kunskapskanalen.

Det jag upplevt och själv står för är att sprida kunskap och information för att öka kunskapen i samhället om våld i nära relationer med fokus på livet när man lämnat. Det är viljan att hjälpa andra som är min drivkraft och att förändra samhällets skyddsnät för kvinnor och män som måste lämna ALLT. Den som utsatte mig är aldrig intressant, nämns inte i överhuvudtaget. Jag lägger fokus på mig själv, mina beteenden, mina val och hur jag hamnade i den mörka cirkusen. Jag tar inget ansvar för våldet, det är inte min skuld att bära. Mitt arbete har varit att hitta mig själv, min röst och insikten om att jag får tycka, tänka och göra val igen. Det är en process som tagit lång tid.

Därför bloggar jag.

Jag står här med bjällror på mössan, på min lilla scen. Jag larmar och låter för att dra mitt strå till stacken. Jag hoppas svenska rättssystemet skall börja förstå syftet med böcker som ”För ditt eget bästa”, jag hoppas allmänheten skall bli mera vaksamma och snabba på att avbryta eller larma polisen om det vrålas och skriks från en bostad. Jag skriver för alla kvinnor som famlar i kölvattnet när livet rämnat. Jag skriver för att ge hopp. Inget är enkelt, mitt liv är ingen framgångssaga, tvärtom, men det är frikking mänskligt.

Tack än en gång till Pia Johansson för ditt mod att berätta din historia. Du har, med din bok, hjälpt mig på min väg. Jag hejar på dig #friapia -Det är fan nog nu med alla offerkoftor som inte står för sin del i historien!

//a