Kom ihåg att du är människa…

Minns att du är människa, minns att du är dödlig eller Momento mori -Frasen kom till mig under veckan från en god vän. Varför den kom på tal är inte min sak att tala om men det berörde mig. Lyssnade sedan på en podd P1 Dokumentär och avsnittet Frivillig soldat -svensken i Ukraina, där samma citat återkom.

Momento Mori -De senaste 12 dagarna har verkligen varit min påminnelse om att jag är människa, om att vi alla lever för att en dag dö, att fylla dagarna med liv och mening. Jag gjorde min andra undersökning i torsdags och min läkare kom och kollade själv vid inspektionen av det aftösa såret inne i tarmen. Blått ljus användes för att få bättre koll på läget och han sa, spontant att han tycker att det ser ut som en vanlig inflammation, dvs ulcerös kolit. Extremt avgränsat om inte annat.

Jag var sammanbiten när jag tog mig dit och när jag slutligen kom hem, gick luften ur. Huvudvärk och en trötthet som inte gick att hantera på annat sätt än att bara slockna. När jag vaknade kände jag mig lättad och mera tillfreds. Igår var en dag för återhämtning. Det sliter rätt hårt på kroppen först dagen med fasta då man skall dricka laxabon och sedan dag två få läkemedel mot både smärta och oro, genomgå undersökning med hiskeliga snitz-ljud av alla biopsier som plockas.

Igår tog jag fram block och penna. Momento Mori. Meningsfullhet i tillvaron är ett absolut måste, både här och nu men även i framtiden. Jag har på allvar börjat strukturera vad det är jag vill göra av mitt liv framöver. Jag har plötsligt glasklara visioner. Det är det kreativa utloppet i Prologen Podcast tillsammans med Mia och det är den knivskarpa viljan att bidra med kunskap och livet efter våld. Att äntligen ha visioner gör mig glad, det får något att bubbla under ytan. Jag. Vill. Mer. Jag. Har. Mer. Att. Ge.

Bit för bit, steg för steg. Nu är det frisk luft, promenader (som varit livsfarligt senaste dagarna i halkan!) och att lägga om kosten som är första stegen på min väg. Allt börjar med min egen hälsa. Jag behöver få besked, sitta ner med min läkare och få klarhet i VAD det är för sår. Jag vill få sätta punkt för cancer-darren, eller ta mig an den.

Oavsett vad, så kom jag ur torktumlaren, i torsdags när jag damp ner i min säng och slocknade.

Natten som passerat har varit en klassisk föräldrar-natt. Sonen ute på vift och jag den oroliga morsan som kunde somna förrän jag hörde honom komma hem runt 02:30. Jag vet inte om det är att vara hönsig eller om det är att vara sund, men jag vill i alla fall veta att han är hemma, eller på plats där han skall vara. Kände mig som ett barn som sitter klarvaken i sängen på sin födelsedag och när föräldrarna kommer kastar sig på rygg och låssas sova, det var exakt så jag gjorde.

Sedan tidig morgon för att kolla till de högst oinbjudna husdjuren i stugan. Vädret var ljuvligt, sådär att jag nästan fick för mig att ge mig ut på mina gamla skidor på sjön. Jag och mina föräldrar gick försiktigt in, väl påklädda med skor OCH handskar. Min far fick ta täten och göra första kontrollen av alla fällor, men det var, tackochlov, inget napp! Vi såg inte några andra spår eller härliga små snacksgömmor heller. Det som slog mig, när vi gick in, var doften.

Stugan doftar trä, lite eld, lite kaffe och sommar. Nu luktar den klorin. Det luktar badhus när man kliver in. Borta är alla trasmattor, sängarna är tömda, soffkuddarna står på högkant. Det är liksom fixat så att inte Mickymus skall vilja vara där. Vi drack kaffe, jag kollade mina krukor med hasselnötter som var länsade. Jag blir så jäkla glad av att vara i stugan.

På väg hem passerade vi ett gäng renar som med sina vackra horn, lugnt gick och slickade salt på vägen.

Tillbaka i Umeå gick pulsen upp direkt. Herrejäklar vad det är mycket bilar. Jag skulle förbi Pusselbutiken för att inköpa ett nytt litet nöje a’ 1000 bitar. Det blev två! Mariedal en lördag… Aldrig igen säger jag!

När jag sedan kom hem kände jag glädje. Dagen har varit så fin, meningsfull. De tolv dagarna av oro och vånda har gett mig perspektiv och nästan den där ”sparken i röven” som kan behövas när vi sitter fast.

Momento mori -Absolut!

//a

It is on…

Dagarna har varit som ett förvirrat vakkum, en torktumlare som står stilla men ändå går, eller som att gå och gå men inte komma fram till dörren. Ärligt har jag mest kliat mig i huvudet och undra hur jag skall förhålla mig till väntan. Jag har under de dagar som passerat varit ute och gått en del, vänt om kosten till naturlig mat, men jag har även suttit med huvet i en hink från Hemmakväll och sökt socker. Jajjemen, jag är ett mänskligt kalejdoskåp. Å jag skäms inte ens för det.

Jag har inte ens haft strumporna riktigt på, de har liksom halkat åt sidan och jag har försökt få någon ordning. Jag och min begränsade energi fick, efter två veckors ”monument-i-hallen” upp samtliga kartonger, påsar, tomtar samt granen till vinden. Det var det för den dagen. Heja mig, och så har jag suckat och undrat hur jag skall göra för att snappa ur den här raketstarten, rakt in i torktumlaren, på det nya året.

Så händer det. Det där jag var så övertygad om förra veckan, ett återbud på Endoskopin. YÄS! Jag som suttit redo kastade mig till apoteket för att få ut det härliga medlet Laxabon. Det är märkligt att det tycks vara det som fungerar bäst, sex vidriga liter som skall ner. Fyra liter dagen före, två liter samma dag som undersökningen. Det innebär ett smärre toakaos hela kvällen, för att sedan ta upp cirkusen 04.30 följande morgon. Jag brukar klaga och ynka, inte denna gång. Fy fan vad jag är tacksam. Jag skall klunka dessa liter med vetskapen om varför jag gör det.

Laxabon är rätt vanligt och det slår mig att mina strategier för att hantera det hela är rätt bra. Annars hade jag aldrig fixat mängden. SÅ jag tänkte dela med mig av dem, ifall någon annan behöver genomföra denna förberedelse. Läs inte om du är känslig. DU är varnad.

Laxabon blandas ut i vatten, jag använder alltid ljummet vatten. Kallt föredrar vissa men då man lätt får frossa använder jag ljummet vatten. Man skall dricka 1 glas a’ 1,5-2dl var 10:e minut. Använd inte stora glas, använd mindre. När du dricker, håll för näsan hela tiden och släpp inte greppet. Häll i dig, svälj, håll för näsan. BYT glas till ett glas starkt blandad BOB Apelsinsaft, håll för näsan. Skölj munnen, spotta, svälj en liiiten klunk av saften. Släpp näsan. DÅ kommer du slippa känna smaken av laxabonet. Du känner bara saften. Just denna saft eliminerar även den obehagliga salta känslan i munnen.

Ställ fram en klassisk väckarklocka, så du ser tiden.

Sitt inte stilla, när du börjat dricka. Jag brukar torka köksskåp, så att jag måste klättra upp och ner. Eller rensa garderob, eller gör som jag, klättra upp i skrubben och riv fram ett pussel som du får för dig kan vara bra underhållning/sysselsättning. Något du kan lämna var 10:e minut.

Liter ett går bra, görs under en timma. Liter två går också bra, men på slutet börjar i allafall jag känna mig tämligen fulltankad. Det börjar spänna i magen, jag blir lätt illamående och det är svårt att få ner mer. Dra ner lite på takten som du dricker, rör på dig (alltså inomhus extremt nära till en toalett). Det som ”måste” hända är att du får gå på toan. Så fort du får gå på muggen kommer det lätta i magen och man kan påbörja tredje litern.

Tredje och fjärde litern är kluriga. Då är galoppen i gång. Lycka till med pussel. Du dricker, springer på toaletten och när du tagit dig därifrån är det dags att dricka. Det har hänt att jag flyttat in hela cirkusen till badrummet och börjat med något projekt där som att rensa badrumsskåpet bara för att ha allt nära till hands. Det är makalöst hur kroppen fungerar och tillslut behöver man knappt toalettpapper.

Man är slut och öm i baken efter fyra liter. Då är det väldigt gott att dricka en mugg buljong utan bitar, något som är varmt och salt. Man får dricka klara drycker, gärna något med lite socker i så man får energi. Jag brukar dock inte klara av socker, kolsyra etc efter laxabonet. Te kan drickas, utan mjölk.

Det finns fler saker som är bra att ha hemma inför den stora laxabon-dagen. Lambi extra mjukt toalettpapper är en sak, inotyol salva för baken är ett annat bra tips.

Morgonen när det är dags att sätta igång igen är nog det jag upplever absolut svårast. Man är så jävla trött och så skall man dra igång ånyo. Jag säger så här…. Jag gör mitt absolut bästa å lämnar saken så.

Jag vet inte hur många gånger jag sagt att själva undersökningen är en barnlek i jämförelse med laxabondagen. Jag är orubblig i den åsikten.

Jag har aldrig haft problem med laxabon att det inte fungerar. Jag följer instruktionerna som avdelningen skickar ut, på vad man skall undvika veckan före. Jag äter smart dagarna innan. Jag äter små, ganska lätta, fiberlösa måltider. ALLT för att möjliggöra en bra undersökning.

Jag är oändligt tacksam och glad över att ha fått tid för nästa undersökning, för ovissheten har varit förlamande. Jag har det jag behöver inför laxabondagen eftersom den knappt gått en månad sedan sist. Pusslet är orört och jag tror det är optimistiskt att få någon fokus på att hitta bitar… men man vet aldrig. En kan ju alltid försöka!

//a