Kom ihåg att du är människa…

Minns att du är människa, minns att du är dödlig eller Momento mori -Frasen kom till mig under veckan från en god vän. Varför den kom på tal är inte min sak att tala om men det berörde mig. Lyssnade sedan på en podd P1 Dokumentär och avsnittet Frivillig soldat -svensken i Ukraina, där samma citat återkom.

Momento Mori -De senaste 12 dagarna har verkligen varit min påminnelse om att jag är människa, om att vi alla lever för att en dag dö, att fylla dagarna med liv och mening. Jag gjorde min andra undersökning i torsdags och min läkare kom och kollade själv vid inspektionen av det aftösa såret inne i tarmen. Blått ljus användes för att få bättre koll på läget och han sa, spontant att han tycker att det ser ut som en vanlig inflammation, dvs ulcerös kolit. Extremt avgränsat om inte annat.

Jag var sammanbiten när jag tog mig dit och när jag slutligen kom hem, gick luften ur. Huvudvärk och en trötthet som inte gick att hantera på annat sätt än att bara slockna. När jag vaknade kände jag mig lättad och mera tillfreds. Igår var en dag för återhämtning. Det sliter rätt hårt på kroppen först dagen med fasta då man skall dricka laxabon och sedan dag två få läkemedel mot både smärta och oro, genomgå undersökning med hiskeliga snitz-ljud av alla biopsier som plockas.

Igår tog jag fram block och penna. Momento Mori. Meningsfullhet i tillvaron är ett absolut måste, både här och nu men även i framtiden. Jag har på allvar börjat strukturera vad det är jag vill göra av mitt liv framöver. Jag har plötsligt glasklara visioner. Det är det kreativa utloppet i Prologen Podcast tillsammans med Mia och det är den knivskarpa viljan att bidra med kunskap och livet efter våld. Att äntligen ha visioner gör mig glad, det får något att bubbla under ytan. Jag. Vill. Mer. Jag. Har. Mer. Att. Ge.

Bit för bit, steg för steg. Nu är det frisk luft, promenader (som varit livsfarligt senaste dagarna i halkan!) och att lägga om kosten som är första stegen på min väg. Allt börjar med min egen hälsa. Jag behöver få besked, sitta ner med min läkare och få klarhet i VAD det är för sår. Jag vill få sätta punkt för cancer-darren, eller ta mig an den.

Oavsett vad, så kom jag ur torktumlaren, i torsdags när jag damp ner i min säng och slocknade.

Natten som passerat har varit en klassisk föräldrar-natt. Sonen ute på vift och jag den oroliga morsan som kunde somna förrän jag hörde honom komma hem runt 02:30. Jag vet inte om det är att vara hönsig eller om det är att vara sund, men jag vill i alla fall veta att han är hemma, eller på plats där han skall vara. Kände mig som ett barn som sitter klarvaken i sängen på sin födelsedag och när föräldrarna kommer kastar sig på rygg och låssas sova, det var exakt så jag gjorde.

Sedan tidig morgon för att kolla till de högst oinbjudna husdjuren i stugan. Vädret var ljuvligt, sådär att jag nästan fick för mig att ge mig ut på mina gamla skidor på sjön. Jag och mina föräldrar gick försiktigt in, väl påklädda med skor OCH handskar. Min far fick ta täten och göra första kontrollen av alla fällor, men det var, tackochlov, inget napp! Vi såg inte några andra spår eller härliga små snacksgömmor heller. Det som slog mig, när vi gick in, var doften.

Stugan doftar trä, lite eld, lite kaffe och sommar. Nu luktar den klorin. Det luktar badhus när man kliver in. Borta är alla trasmattor, sängarna är tömda, soffkuddarna står på högkant. Det är liksom fixat så att inte Mickymus skall vilja vara där. Vi drack kaffe, jag kollade mina krukor med hasselnötter som var länsade. Jag blir så jäkla glad av att vara i stugan.

På väg hem passerade vi ett gäng renar som med sina vackra horn, lugnt gick och slickade salt på vägen.

Tillbaka i Umeå gick pulsen upp direkt. Herrejäklar vad det är mycket bilar. Jag skulle förbi Pusselbutiken för att inköpa ett nytt litet nöje a’ 1000 bitar. Det blev två! Mariedal en lördag… Aldrig igen säger jag!

När jag sedan kom hem kände jag glädje. Dagen har varit så fin, meningsfull. De tolv dagarna av oro och vånda har gett mig perspektiv och nästan den där ”sparken i röven” som kan behövas när vi sitter fast.

Momento mori -Absolut!

//a

Awake the Light…

Bild: eh2o_photos

Från jul till trettondagen händer en del med ljuset i den här delen av Sverige. Ljuset återkommer. Det är bedövande vackert när solen skiner och snön gnistrar. Spelar ingen roll om det är -20 grader, jag känner mig bara levande. Närvarande och tacksam.

Detta är mitt första inlägg i min nya kruka.

Allt är inte klart ännu men lusten att skriva är större än att vänta.

Jag växer. Därför kan jag inte stanna kvar på VKs bloggportal. Jag vill framåt. Vidare. Inte stanna upp. Inte stanna kvar bara för att… För mycket har hänt, för mycket har förändrats i grunden.

Det var så välbekant, så tryggt att bara börja skriva i min gamla blogg den 16 februari 2021. Det var då jag började mitt famlande och sökande efter mina ord, mitt språk och min röst. Det är helande att ha förmågan att skriva. Självklart finns ändå en integritet. Det finns en gräns mellan att vara personlig och vara privat.

Jag har valt att dela med mig av sådant som inte är något revolutionerande per ce. Men för någon, som simmar och kämpar i det jag kallar ”leran” kan det vara en skillnad på liv och död. Det kan vara något så litet som ger en gnista av hopp. En liten fladdrande låga som väcker ett gensvar djupt inne i någons själ.

Har man inte upplevt livsdöden, eller utraderandet, eller mörkret är det svårt att förstå vägen till liv. Vägen till att resa sig igen. Vägen att plocka ihop alla spillror och pussla ihop det till en vardag. Har man inte upplevt det, ska man inte döma eller komma med tips -För man vet då inte ett skit om vad människan brottas med.

Jag forsar framåt som ett djur i nyfallen snö. Jag tänker inte längre på mina spår.

Jag bara lever.

//a