Skogen, tystnaden och glädjen…

Äntligen fick jag komma ut i min älskade skog. Där det är så tyst att jag blir skvätträdd. Där det finns så många spår av olika djur, där varje promenad blir en smärre upplevelse. Så mycket utevistelse blev det inte men känslan att vara DÄR är faktiskt allt.

Att sitta och virka och se ut på den frusna sjön samtidigt som elden sprakar i öppenspisen är verkligen den där stilla glädjen jag värnar om. Denna helg har väldigt mycket tankar rört sig kring ”tänkt hur det var för ett år sedan”.

Jamen faktiskt… tänk hur det var! Men än mer intressant… tänkt hur det ÄR idag!

Det kommer över mig, ibland vill jag inte ta på det, ibland är jag helt lugn och ser det stilla och klart. Jag tror att ju längre jag kommer tillbaka till mitt liv, min tillvaro, desto mer klarsynt blir jag i mina tillbakablickar.

Den här helgen var varmt välkommen efter en skakig och drabbande vecka som dessutom utmynnade i någon slags kataklysmisk explosion. Från att bli tillskriven egenskaper, bristande förmåga och intresse till att rida iväg som en stolt tupp på en enhörning. Jag valde givetvis att ta hjälp när jag kände att jag var inne i den där stormen när kompassnålen snurrar okontrollerat. Samtal med vänner och ett möte på Centrum mot våld.

Det var som vanligt så många polletter som trillade ner genom mitt samtal med CMV, att sätta orden på mina känslor och höra svaren själv. Framåt, aldrig tillbaka är en fråga om en rädsla för något helt annat… Se där! Den lilla gigantiska insikten ledde ju plötsligt till nya vidöppna dörrar.

Så när jag, på fredag red iväg (som en stolt tupp) på min enhörning mot skogen ringde telefonen… och plötsligt var jag inte värdelös, utan plötsligt ÄR jag värdefull. Efterlängtad. Varmt välkommen. Ja jag talar möjligtvis i gåtor men detaljer är egentligen oviktigt då det är känslor som jag vill fånga. Hur ett telefonsamtal kan vända uppochner på hela ens känsla inför sig själv.

Jag var så okontrollerat glad i fredags att jag typ kände mig andfådd tills jag stupade i sängen. Lördagen fortsatte i samma omtumlande känsla. Inte bara ETT bra besked, utan faktiskt TVÅ!!!!!!! Å där satt jag ute i min älskade skog och reflekterade hur jag ett år tidigare funderade över om jag någonsin skulle kunna skratta igen. Känna igen. Leva igen. Tala igen. Uppskatta NÅGOT igen. Det slog mig hur oerhört levande jag blivit på ett år.

Det är så gott. Det är så svårt och låter så tramsartat i mångas öron, men så klart och tydligt för dem som vet hur det ÄR. Det är rörelsen framåt som hörs, det är braket i skogen, det är isen som sjunger. Det är vargen som ylar och jag som ler.

Mer, jag vill ha mer av just den här känslan som fredagen erbjöd. Så jag är så glad att det snart är måndag för jag vill inte vänta en sekund till på mitt liv!

//a

4 reaktioner till “Skogen, tystnaden och glädjen…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s