Jag är inte du…

Det känns ofta som att jag står vid ett slagfält och tittar ut

Striden är över och tystnaden har lagt sig

Slagfältet, en ruin av sönderbombade drömmar,

en sölig sörja av insikter

och så stora förluster

Så många traumatiska scener som etsat sig fast på näthinnan.

Det är i tystnaden vid slagfältet jag förstår

att det inte finns någon vinnare eller förlorare i det här slaget

Det finns bara tacksamhet

Att jag överlevde

Anna Holgersson, Ur 18. Under hans öga -Annas epilog (Epilogen podcast 24 juni 2021)

När jag gick i lågstadiet hade vi gymnastik. På en lektion skulle vi springa baklänges. Det var en häftig känsla att röra sig bakåt, hur benen jobbade åt ”fel” håll. Jag minns det så väl för jag tänkte att det var märkligt att jag sprang så fort och så tänkte jag ”bara jag inte faller” -Med den tanken föll jag i golvet. För att hindra fallet satte jag ner mina händer innan jag damp ner på baken. Något hände. Jag gick ut och satte mig i omklädningsrummet. En klasskompis kom och frågade hur det var, jag bad henne hälsa läraren att jag gick hem. Tyst och sammanbiten bytte jag om, tog min väska och gick.

Väl hemma fanns min mor. Jag gick tyst in och lade mig i soffan i vardagsrummet. Tysta tårar rann för mina kinder för jag förstod inte vad som hänt. Min mor kom och frågade hur det var med mig. Jag var rädd och min vänstra hand gjorde fruktansvärt ont. Min mor ringde skolan för att tala med gymnastikläraren för att fråga vad som hänt. Han var helt oförstående. Inget hade hänt! Morsan frågade om han tittat på min hand/arm?

-Nä, det hade han inte eftersom inget kunde vara brutet då jag inte gråtit, sa han.

Där låg jag och kände mig konstig tills morsan tog kommandot och sa att vi skulle åka upp på akuten. På akuten röntgades jag och det konstaterades att jag hade ett snyggt snitt genom båda benen i underarmen. Jag blev gipsad och benen läkte fint.

Jag tänker ibland på denna händelse och gymnastiklärarens ord -Inget kunde vara brutet för jag grät inte. Var jag smärttålig? Stark? Nä, jag var en helt vanlig unge men smärtan gjorde mig tyst. Det var ett trauma och min reaktion var att frysa inombords, jag höll mig rationell, tog mig hem, och lade mig tyst i soffan. Väl hemma i trygghet kom tårarna. Morsan kunde läsa mig som en öppen bok, hela mitt beteende var avvikande (var relativt högljudd i vanliga fall) därför förstod hon allvaret. Borde jag därför ställt till en scen på skolan för att ha ”agerat” mera korrekt? Vem avgör vad som är ”rätt”?

När min son var 4 år var han ute och lekte, han gungade gungbräda. Han kom in, likblek, och gick raka spåret och lade sig i sin säng. Han bara tittade på mig med sina stora vackra blåa ögon. Ögon som sade ”Hjälp mig!”. Det var jag som var morsa, jag som läste honom som en öppen bok och jag som tog honom till akuten. Han hade fått en i storsett identisk fraktur som jag haft som barn.

Som förälder har det varit en fantastiskt resa att få följa en liten människa och lära känna honom. Först att förstå det lilla spädbarnet, barnet och ungdomen. Vi är olika. Jag får så ofta träna mig i att inte tillskriva mina reaktioner på min son. Som tur är kommunicerar vi. Vi diskuterar hur olika vi är. Jag förklarar hur jag tänker och reagerar och han skrattar. Inte av illvilja utan för att det för honom är så främmande. Han berättar hur han ser på saken och jag fascineras. Hur kan vi vara så olika och ändå lika?

Jag har legat inlagd otaliga gånger på sjukhus på grund av min skleroserande cholangit. Jag har gjort sju ingrepp i mina gallgångar i lever och vid flertalet tillfällen har jag fått bukspottkörtelinflammation som komplikation på ingreppen. Att ha en gallgång som är för trång är smärtsamt. Att ha bukspottkörtelinflammation är den värsta av alla smärtor jag upplevt. Det gör så ont i hela buken, varje andetag känns som att man skall explodera. I dessa stunder har jag legat knäpptyst i sjukhussängen och bara kämpat för att hantera smärtan. Samtidigt kan jag ha haft en sänggranne som legat och vrålat och hojtat av smärta.

Min poäng? Vi är olika.

Vi är olika i hur vi hanterar smärta och trauma (oavsett slag). Det finns inget som är rätt och fel sätt att reagera, vi kan bara lära oss att förstå oss själva. Jag vet bara att när det är riktigt jävligt då är jag tyst. Det betyder inte att jag tror att den som vrålar inte har ont. Jag ser det som att vi hanterar det på helt olika sätt. En annan reflektion är att den som skriker och låter högst får hjälp först. Hade jag vrålat å gråtit på gympan hade gympa läraren kanske fattat att något hänt. Å andra sidan tror jag att många reagerar på trauma med just tystnad, chock, frysning.

Med denna kunskap innebär det att jag har svår för personer som oombedd säger till mig att jag ÄR si eller så för att personen i fråga helt och hållet utgår från sina egna reaktioner och där allt annat per automatik är ”fel”. Om en sak sägs i avsikt för att öppna en dialog för förståelse är det en sak, men när jag förstår att någon dragit slutsatser om mig utan att fråga tja, då får det vara så. Jag bemöter det inte, jag börjar inte försvara mig, eller förklara för någon som redan anser sig veta mer om mig än jag själv. Det är liksom okej. Folk får tänka och tycka vad dom vill. Vi är alla unika individer som vandrat på olika vägar, i olika skor, mött olika hinder, med- och motgångar. Vi har olika sätt att hantera och bemöta saker och ting. Däremot har ingen rätt att definiera en annan människa.

När jag levde i källaren och fick höra hur jävla negativ jag var och vilket örloggsmörker jag spred sade jag just dom orden: -Du definierar inte mig som människa! Det var livsviktigt för mig där och då att säga det högt, då det annars var ett tyst, fruset trauma jag levde i.

Jag har läst boken ”För ditt eget bästa” av Pia Johansson & Anna Carsall. Det är en återgivning av Pias tid tillsammans med en man som bryter ner henne psykiskt och fysiskt genom psykisk och fysisk misshandel, genom sexuellt våld, ekonomiskt våld, latent våld. I boken finns återgivet hennes polisförhör där hon får frågan varför hon inte sagt nej under alla våldtäkter (där hon varit övertygad om att hon kommer dödas, blivit otillbörligt fotograferad i högst kränkande positioner i extrem utsatthet) varför hon inte bara ”gått därifrån”. Bristen på kunskap och förståelse är total om hur denna form av våld fungerar. Och även där kommer det in, att OM man inte agerar/reagerar på ett visst sätt … är det ens eget fel? Kan det inte hänt? Inte varit så farligt? Jag skall inte gå in på satslogik men det är inga tautologier som kommer ur detta.

Som överlevare av detta våld har jag blivit…. skeptisk. Varenda kontakt jag har, har haft eller stöter på granskas kritiskt. I varje människa finns drag som kan tolkas, upplevas och kännas narcissistiska, men det gäller att kunna se kärnan i människor. Det gäller även att kunna skilja äpplen från päron.

Se att människors ord och handlingar går hand i hand.. Människor som skapar drama, skriver sina egna storylines utan fakta skrämmer skiten ur mig. Får mig att bli tyst. Dra mig undan. Det kan då tolkas som manipulation i stället för vad det faktiskt är. Å därmed konstaterar jag hur viktigt det är med en sund bearbetning av våld och trauma. Hur viktigt det är med en förankring utanför sfären som handlar om våld.

Att sprida kunskap och information är livsviktigt, och för mig är bron viktigast. Bron mellan den direkta erfarenheten ut till dem som inte upplevt det. Den direkta erfarenheten kräver en viss typ av information och kunskap, för dem som inte upplevt det krävs en annan. Det är i förståelse vi kan växa och förändras. Det är i empati, inlevelseförmåga och i en öppenhet att alla inte reagerar som jag. Det är tondövt att inte ha denna förmåga. Det är ett svart-vitt tänkande som inte leder till något gott.

I det stora perspektivet, i världen, ser vi detta svart-vita tänkande! Vi ser verklighetsförvanskning på ena sidan, ett skapat drama om väst aggressivitet mot landet i öst. Att Ukraina längtar till sitt moderland och att detta är en befrielse! Inte så farligt och att inga civila mål beskjuts! Att det är deras fulla rättighet att göra som dom gör i sitt narrativ. Folket luras, nås av propaganda men även där står folket upp. Vill inte vara del av kriget, kaoset eller det förvridna narrativet.

Jag har blivit smått handlingsförlamad av dessa dagar av krig i Europa. Jag har fått införa lagom kunskapsinhämtning för att hålla mig förankrad och inte spritta i väg av rädsla.

På torsdag skedde invasionen och samtidigt i Umeå var det fest och fyrverkerier i bjärt kontrast till det som hände i Ukraina. Medan samtliga kanaler sände extra med direktrapporteringar från kriget publicerade VK denna artikel som fick mig att skratta. En sådan bisarr kontrast till det som hände i världen.

Skärmdump från Västerbottens-Kuriren 2022.02.02

Kanske är detta lite hur vi måste hantera saker? Vi kanske behöver läsa om toaletter som sprutar vatten (kunde varit värre!) för att balansera alla riktigt obehagliga nyheter? Kanske är det i balansen mellan det tunga och det enkla vi bibehåller rösten, inte tystnar och inte blir rädda? Kanske är det i balansen mellan den iskalla kylan som kriget är och all den goda medmänskligheten som nu visas dagligen som ger oss hopp? Mitt i kriget finns ett motstånd som står enade för demokrati, solidaritet och frihet. I all tragedi finns även hjälp och goda krafter.

Kanske skall vi vara mera ödmjuk inför människor som upplevt trauma, inte vara så snabba att döma deras handlingar och reaktioner om dom inte överensstämmer med vårt eget navigeringssystem. Tystnad kan vara det största skriet på hjälp medan det högljudda larmet mer är ett korrekt agerande regisserat av… vem?

Jag är oerhört tacksam för att det snart är dags för mig att kliva ut i verkligheten. Jag behöver den sunda balansen. Jag är en person som behöver den älskade vardagen där jag gör något i samhället.

Det är färdigvirkat nu!

//a

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s