Det årliga pysslandet med att fixa advent, skapa julstämning är igång. Jag har dragit sladdar, fixat stjärnor, sökt grejer på vinden och härjat runt som de allra flesta gör som vill skapa jul. En skillnad är dock att jag infört någon form av daglig träning då jag frenetiskt och frekvent måste ge mig upp på vinden. En sak har slagit mig och det är att jag inte tycks andas så länge jag går uppför, i stället väntar jag tills jag är uppe och då tycks jag inse att jag måste ha luft. Diskuterade fenomenet med en god vän och det visade sig att vi delar det där, att liksom hålla andan. Märkligt!
När man håller på med adventsstjärnor kommer man in på den årliga googlingen av omvandling av Watt till Lumen också. Av någon anledning anges Watt på själva ljushållaren och LED-lampan anges i Lumen, kanske vore läge att köra enhetligt?
Sedan funderar jag på det här med ”smockor” som verkar vara Aftonbladets älsklingsord denna höst. El-smockor, snösmocka, inflationssmocka…. Varvat med Krisvinter. Är less på dramatiken. Det är vad det är. Omvärldsläget ser ut som det gör, Sveriges energipolitik är vad det är OCH det är lika för alla. Måste det vridas upp till svarta rubiker om eländes elände? Är det inte helt nog som det ÄR? Utan smockor och överord?
Min kompis och jag messade en dag när vi båda låg sjuka i covid. Vi skickade reels mellan oss på Instagram. Roliga klipp på djur som lät festligt tillsammans med texter av typen ”Jag och min vän när vi pratar om vår svåra ångest”.
Hon skrev att hon flipprade mellan tidningar, nyheter och Instagram i hopp om nyheter att allt är bra igen, som förr.
Jag svarade att jag flipprar mellan tidningar, nyheter och Instagram i väntan på att kriget bryter ut för jag är helt redo att sjappa.
Hon kan ses som optimist och jag är katastroftankar. Jag skrattade gott åt den där ordväxlingen och när jag senare stod och lagade mat började jag fundera på vad det egentligen stod för. Jag konstaterade att jag fortfarande ”överlever”. Det är fortfarande mitt ”mode” som jag lever i dag ut och dag in. Inte konstigt att tillvaron känts lite pointless denna höst. För när vi överlever, lever vi inte i nuet.
Jag gjorde som vanligt, jag sökte hjälp för att reda ut denna (i mina ögon) stora insikt.
Jag är tacksam över den förmågan, att våga be om hjälp. Jag har sedan i somras arbetat med att implementera Kognitiv ergonomi på alla nivåer i mitt liv. Grunden är struktur, planering och att hålla rutiner. Lagom festligt kan tyckas men grejen är att det frigör energi för annat.
Det där ”andra” är det som är livsviktigt för mig -Min kreativitet. Den har fan fått sova sedan förra julen och den ”Vinter special” som jag gjorde tillsammans med Mia Makila i Epilogen Podcast. Jag har prioriterat fel, att strypa skapandet för att mata på och arbeta blir kontraproduktivt och är inte hållbart på sikt. Så jag har väckt upp kreativiteten. Detta att jag skriver ett inlägg för första gången på flera månader är ett steg. Sedan har jag ett nytt handarbete som är på gång. Jag har även ett projekt som jag hoppas kunna börja med under nästa år som jag verkligen bubblar och sprudlar inför. Jag har gått på en Workshop om skrivande och en intressant föreläsning om Psykisk resiliens. Jag gör detta för att få näring, input och för att växa.
Att väcka, öppna och skapa, att låta kreativiteten vara en del av vardagen är något jag helt glömt bort att göra! Det är ju just kreativiteten som väcker glädjen, nyfikenheten och som får mina synapser att dansa av glädje. Det är ju just kreativiteten som är min jämnvikt till alla ”måsten”. Det är när kreativiteten lever som mina ”måsten” plötsligt blir till spännande äventyr som jag betraktar, reflekterar över och tar mig an på nya oväntade sätt. Det är det där enkla att gå en annan väg till arbetet, att hitta en ny slinga att promenera, att växla ord med en främling det är sådant som gör hela min tillvaro LEVANDE och inte bara en fråga om överlevnad.
I denna mörka tid på året är jag tacksam för snö, för att det snart är advent för det gör elpriser som är 9000% högre mera uthärdlig och hanterbart. Det är också för att jag har vänner som erbjuder sig att plasta in bilen för att skjutsa mig till sjukhuset efter ett dygn av frikking tarmsköljning/laxering, det är för att jag har en vän som är ett kreativt utbyte för hela min själ, det är för att jag har en familj som kommer med LED-lampor till min adventsljusstake, det är för alla dessa saker smockor känns så onödigt. Det är vad det är. Snöstorm i södra Sverige, kör försiktigt, ta det lugnt, men måste vi elda upp det som att det är självaste Ragnarök hela världen står inför? Vill man vara mera nyanserad kan man kanske lyfta klimatfrågan i stället för att rapportera minut för minut om hur det går för alla plogbilar?
Bara en tanke.
//a