Underhållning eller kaos?

Jag är en betraktare. Jag älskar att titta på människor, på djur, naturen allt som finns runt omkring. Jag kan stå med huvudet bakåt och titta på hur skatorna härjar på samma sätt som jag kan titta på hur människor beter sig i mjölkdisken vid trängsel. Den stora grejen är att inte lägga en värdering i det jag ser utan bara betrakta. Utifrån det jag ser byggs direkt en berättelse upp i mitt huvud, det sker helt automatiskt. Hur återger jag det jag sett?

A. Holgersson

Just nu står livet stilla för det är det inre som rör på sig i stället. Min ordination är vila, att se på mig själv som ett batteri som skall ligga på laddning. Det går så där… Har så fruktansvärt svårt att koppla av, distraherar mig i stället med tusen andra saker men inget blir gjort. Paradoxalt och frustrerande.

Även när man skall ligga på laddning så behövs det ju dock handlas så jag gjorde mig redo för en effektiv tur till affären. Hoppa på en buss, rassla runt och sedan hem. Brukar ta mindre än en timme. Så blev det inte riktigt idag.

När jag kom till busshållplatsen konstaterade jag att jag var i perfekt tid, bussen borde rulla in vilken sekund som helst. Började spana om jag kunde se den, men den kom inte. Jag hade ingen tid att passa så det gjorde inget. Fler resenärer kom till hållplatsen och alla stod och hetsscrollade i telefonerna på Ultras helt egna app där man kan följa bussen i realtid.

Bussen jag siktat på var röd markerad, liksom följande fyra avgångar. Då hoppade jag över till nyheterna för att kolla om det varit någon olycka som gjorde att bussarna var sena. Näe, inte det heller. Efter närmare 25 minuter kom en ganska fullproppad buss och vi var välkommen att krångla in oss. Folk såg stirriga och irriterade ut.

När vi nådde NUS, hoppade chauffören ut. Han lämnade bussen med sin lilla kupédörr öppen och försvann. Alla såg förvirrade ut. Därefter kom han tillbaka och ropade att vi skulle byta buss. Han var 30 minuter sen för att han blivit tvungen att ”ladda el till bussen”. Jag var en av de första som hoppade av och gick mot bussen som stod bakom. Jag hann höra ”ALLA SKA UT”.

Nästa chaufför satt och vinkade och gestikulerade, kom in, kom in, gå bara in, ni behöver inte blippa era biljetter. Kom igen, in med er, använd alla dörrar!! Skynda er in i värmen!

De resenärer som redan satt på buss #2 såg förskräckta ut när hjorden med passagerare kom invaderande. Därefter ryckte bussen igång. Låt mig säga så här, det var trångt på bussen och på följande busshållplatser skulle ytterligare grupper med folk ombord. När bussen sedan med lätt hosta försökte komma på rull tänkte jag att den bussen också kanske behövde laddas. Några medresenärer som stod pressade vid mig började diskutera vad som var fel? Jag kunde då dela vidare ordet om ”att bussen hade behövt laddas”. När bussen började låta med ett ihåligt knorrande från taket så var vi rätt många som oroligt började titta uppåt!!

Jag kom till affären och kände mig snudd på upprymd av äventyret. På ICA fungerade inte betalningen, eller jo OM man hade chip på sitt betalkort. Så i självscanningskassan fann jag mig stå och informera mina medkunder om att ”det går inte blippa, du måste chippa”.

Returresan bestod av likvärdigt många inställda turer men slutligen dök en buss upp och den var praktiskt taget tom så hemresan gick snabbt, däremot fick jag vråla över bussen så att chauffören öppnade den bakre dörren så jag och mitt bagage kunde hoppa av.

En timme tog två.

Uppladdningen av mina batterier kanske är bra trots allt. Jag hade ingen tid att passa, därmed ingen stress som sög in mig i hetsen som är så lätt att falla in i. Istället för ett buss-kaos blev det ett smärre äventyr. Jag såg människor som frenetiskt stampade och suckade, tittade på klockan och vred huvuden i snudd på 180 grader för att spana efter bussarna som aldrig dök upp. Jag hörde irriterade samtal om att det var kaos och ingen ordning. Hade jag varit i det läge jag var i för två veckor sedan hade jag förmodligen varit heligt irriterad.

För mig blev dagens upplevelser symboliska för vår nya tid.

Bristen på EL. Sårbara IT-system.

Det blev också uppenbart att utan stress hanterar i alla fall jag alla dessa sårbarheter med lugn. Jag var i stället imponerad över busschaufförerna som hanterade situationen och chauffören i buss #2 som bad oss kliva in i värmen. På ICA samarbetade vi kunder och hjälpte varandra. Vi anpassar oss med raggsockor och filtar, mera tända ljus och släckta lampor. Det kalla badrummet är det värsta jag vet och då är ändå elementet draget på max. Vi anpassar oss att tänka till.

En annan reflektion jag måste fundera vidare kring är hur jag ser på EL som drivmedel. Vad kostar det att ladda en bil vs. att tanka en bil med diesel eller bensin idag? Håller EL-fordon i kylan? Idag var det -10 grader och jag var helt säker på att min iPhone skulle ladda ur varje gång jag tog fram den stackaren. Jag behöver ingen bil i dag och är väldigt tacksam över en bra och allt som ofta utmärkt fungerande kollektivtrafik.

Det är ett skifte i tiden.

Tror vi får en varm, mera äkta jul för första gången på mycket länge. Vi får vara tillsammans vilket vi uppskattar på ett nytt sätt efter pandemin. Vi skiter i att hetskonsumera. Äntligen kanske det kollektiva uppvaknandet sker att vi måste värna om jordens resurser? Det är liksom i kriser vi prövas och det är även i kriser vi lär oss att prioritera vad som verkligen är viktigt.

Hjärta. Alltid hjärta och möjligtvis laddade batterier!

//a

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s