Epicentrum…

En torktumlare, med mycket strumpor, underkläder och så jag. Lite så känns det idag. Jag känner mig som en omaka ensam luddig strumpa som snurrar runt.

Idag klev jag upp i ”vardagstid”. Första vardagen 2023, jag kokade mitt kaffe och satte mig för att vakna till liv. Då ringer telefonen, numret är från sjukhuset och det är min läkare. Gott nytt år och hej på dig. Så kom vi till pudelns kärna. Den där koloskopin som jag gjorde i december, såg inte riktigt bra ut. Det där såret i tarmen visar avvikande cellförändringar.

Jaha… Blixtrande tankar, tusen på en gång. Pusselbitar som rasslar i lådan, saker som faller på plats. Vänta lite… vad betyder det här? Vad händer nu? Den där knivskärpan som infinner sig när det är skarpt läge. Ny koloskopi, mera biopsier. Svar inom en vecka, och är det illa så är det operation inom två. Men först, gå till apoteket och ta ut detta läkemedel, det måste beställas… Sedan påminnelsen om att det är just för att upptäcka sådant här som sådana som jag gör årlig koloskopi. Just ja.. det är min livförsäkring!

Men va fan? Det är måndag, första vardagen på det nya året. Kan vi inte börja lite lugnare än med detta fyrverkeri av tankar, känslor och frågor? Snälla, vänta liiiite.

När samtalet var över satt jag med den där torktumlar känslan i magen. Vem skall jag prata med? Vad skall jag säga? Hej, jag kanske, eventuellt, har cancer? Men kanske inte? Men det ser inte bra ut. Jag har haft Ulcerös Colit i 27 år som varit beskedlig. För jag snusar. Å då håller det sig lugnt. Sedan har jag haft PSC som började misstänkas redan -00. Den var besvärlig som tusan mellan 2010-2015 men nu har det hållit sig lugnt. Så i höst, började jag fundera om jag kanske ändå hade ett skov på gång av coliten. Jag ringde GastroTeam efter att ha väntat på koloskopin sedan i mars. Jag fick min tid och nu är vi här.

Plötsligt förstår jag varför jag blev uppringd den 22 december från röntgen, där de undrade om jag kunde komma in och göra MR på min lever den 23:e. Biopsierna från koloskopin var klara, de passade på att kolla över levern, och nu har beskeden kommit. Mig skall de inte dribbla bort, jag vet när man kollar efter metastaser.

Happy frikking nytt år.

Min tårtbit på nyårsafton hamnade på högkant. Jag vet inte vad det betyder men jag tog det som att den pekade uppåt. Ett gott omen för 2023 och det tänker jag hålla fast vid. Är det cancer, ja då kör vi. Vad annat kan jag göra? Jag satt rätt länge med min kaffekopp i min pyjamas, tårarna rann och jag funderade på hur det här känns.

Sedan började jag meddela mina närmsta. För det här tänker jag banne mig inte göra ensam. Jag, den eviga optimisten, lade ut inlägg i PSC Sverige att det är min tur att balansera på linan. Jag har känt så mycket kärlek, så mycket stöd. De där osynliga skyddsnäten rasslar direkt ut. Min vän frågade direkt vad jag behöver? Skjuts någonstans? Gråta? Vad? Jag behöver nog mest känna den där hejarklacken i ryggen. För det HÄR, det kan jag göra. Jag behövde dock få rumla som en jordbävning och skicka ut skalvet. Skall jag skakas om, får andra hålla mig i handen. Jag är epicentrum. Det händer mig just denna dag.

Jag fick på mig kläderna och åkte till jobbet, omtumlad, fotfästet lite ostadigt. Kanske chockad? Låta det landa, men jag var glad över att jag faktiskt klev ur pyjamasen. Att känna en kollegas hand på min, det värmde. Sedan handlade jag. Spontant blev det morötter, bananer, paprika. Paprika som sägs vara bra om tarmen blöder. Bort med chips och akrylamid, fram med naturlig mat, vart är mina blåbär?!

För oavsett vad det är som ”inte ser bra ut” där inne, strax till höger om naveln, så är jag inte sämre än vad jag var innan telefonsamtalet. Kanske är detta, tvärtom, svaret på min trötthet och aptitlöshet. Kanske är detta raketen som verkligen för mig tillbaka till min hälsa och mitt välbefinnande. Kanske är detta en kick-start som heter duga? Kanske är den där tårtbiten på högkant riktigt talande. Nu jäklar vänder vi uppochner på tillvaron, skakar om och så väntar något bra.

Sonen sa: ”Vilken tur att det händer dig, eller ja… inte TUR… men det här fixar ju du, det hittas ju tidigt å då kan man ta bort det”. Det är stora ord som jag behövde idag. Han tror på mig och min kapacitet och det gör jag också. Med det i ryggen så tänker jag att jag tar mig ur torktumlaren.

För mig blir det naturligt att skriva. Detta händer många, varje dag, året om, i hela världen. Det där telefonsamtalet som får marken att gunga. Livet och döden. Att välja att falla ner i kaninhålets mörker eller att ta på sig kappan och gå ut, köpa morötter och fokusera på vad som måste göras.

Att balansera på linan är en bra liknelse. Det är bara att fokusera på att hitta balansen. Tack vare decembers KBT med min psykolog på Mindler känner jag inte ångest eller oro. Jag blir konstruktiv. Just nu. Sedan håller jag mig ödmjuk och är helt redo på att vara rädd. Det är okej att vara rädd när en läkare ringer och säger ”det ser inte bra ut”.

Men idag, väljer jag livet.

//a

4 reaktioner till “Epicentrum…

  1. Vilken klok son du har. Med de orden har du en riktning. Han säger det inte för att vara snäll. Förstår torktumlaren. Det är ok att bryta ihop när den stannar av. Men först ska du ha all info. Vi är med dig, vi som läser. Fortsätt skriva!

    Gilla

    1. Jag är redo att bryta ihop men inte idag! Jag har inte alla detaljer å besked utan vet att det ”inte ser bra ut”
      Men MR var fin i allafall så det blir en dag i taget ❤️ Tack ❤️ //a

      Gilla

  2. Jag håller mina tummar för dig. Vilken klok son du har och du med. Du skriver så målande. Kram till dig ❤️

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s