Metamorfos?

Ömsar jag skinn? Håller jag på att ändras? Nä inte nämnvärt, i stället går jag framåt lite ungefär som tåget i Norrland. Ibland är det stopp, ibland går det overkligt bra i tid. Oavsett är jag väldigt stolt och glad.

Idag var jag ute och handlade, ni vet, mat! Morötter, mjölk och sådant som väger en del. Jag har som vana att alltid ha min ryggsäck med mig och så bär jag allt på ryggen. Idag räckte det inte utan en påse behövdes också. När jag sedan riktade stegen hemåt tänkte jag att… nu dör jag! Lite grann som Skalle-Per i Ronja Rövardotter. Inget dramatiskt utan bara ett lugnt konstaterande för fy fan vad jag kämpade. Jag var så oerhört nöjd över mig själv när jag hade bärgat hem lasset.

Då slog det mig… Vad långt jag kommit. För fem månader sedan kunde jag inte bära en kartong. Nu kan jag gå, tungt lastad och trots att jag tror att jag skall dö, så hanterar jag det. Jag är bara sjukt otränad. Igår besökte jag en hälsocentral som jag aldrig varit på tidigare och fick lov att navigera mina steg efter Google-maps. Det blev en väldigt skön och lång promenad, jag var så peppad och glad när jag kom hem. Jag var så taggad att jag testade att göra några djupa knäböj (ner till att sitta på huk) och sedan skjuta upp när jag stod och lagade middag. Gjorde tio stycken innan kycklingen krävde uppmärksamhet. Ja… å jag har träningsvärk idag.

Jag blir uppriktigt så glad att jag skrattar. Otränad! Absolut, men så underbart att kroppen svarar, att jag tar mig för, att jag prövar, att jag kommer på och minns hur oerhört stark, smidig och rörlig min kropp kan vara!

Rörelse, aktivitet är viktigt. Jag har haft den känslan hela tiden jag bearbetat våldet och PTSD. Det har bara varit annat som haft högre prioritet i den långa vägen av allt som vi överlevare måste ta itu med. Jag har kunnat gå korta svängar, men ångest, flashbacks, hypervigilians har gjort det obehagligt. Därför är jag så tacksam att nå läget att jag gör det, fast det känns läskigt. Jag är bara otränad, inget annat! Ur form men det går att ändra med små steg, precis som jag gör.

Annat jag pysslar med är ju att virka mina mormorsrutor… som sedan monteras två och två… därefter till en fyrkant. Detta för att sedan kunna göra en liten specialare för monteringen till det större verket. Det första som inträffade var givetvis att jag monterade det första fyra rutorna på fel långsida….

Ahhh… är du klar nu? Nej nej inte på långa vägar, men kul är det. Lite roligt att se hur en ny pläd växer fram samtidigt som jag rör mig framåt. Det är en ryslig utmaning att försöka göra alla rutor unika men jag försöker.

Men som sagt, det är inte bara fysiskt aktivitet, skapandet som händer. Jag är snart klar för att gå ut och börja pröva att arbeta. Det är den största glädjen av allt just nu. Det är så stort att jag har svårt att greppa själv. Det trodde jag inte för ett år sedan, när allt jag kunde sysselsätta mig med var att skotta snö och stamma!

Så nu är det inte myndigheter som jagar mig utan jag som ligger an för att saker skall hända! Det är glimt av min målmedvetenhet och kraft som jag är så tacksam över!

Nu ska jag montera några fyrkanter till och ladda inför fredagen då det verkligen smäller, jag har en plan som då rullar igång!

//a

Skapandet & rörelse…

Jag tror kreativitet är en nyckel till våran inre kärna, vår själ eller vårat psyke. Jag är inte kvalificerad för att säga VART kreativiteten bor inom oss men jag vet att den finns där och att den får oss att må gott när den får leva.

Tror också att kreativiteten är lika unik som varje enskild personlighet. Olika uttryck, olika språk.

Jag har länge ritat, eller försökt rita med blyerts. Det är fantastiskt att skissa fram ett djur, se hur olika hårdhet på pennorna får motivet att bli skarpare, sudda, skapa skuggor, sedan använda ett litet miniradergummi för att skapa ett morrhår som riktigt sticker ut.

Jag har det dock inte naturligt i mig -Att rita. Jag blir frustrerad!

Akryl är ett bättre uttryck för mig. Framför allt tror jag det är färgerna och att blanda nyanser jag älskar. Denna sommar målade jag en mängd olika änglar. Vet faktiskt inte riktigt varför utan jag vaknade en dag med en gnagande känsla att jag skulle testa.

Jag hade tur, för jag hade för flera år sedan samma gnagande känsla. Att jag skulle vara en hejare på att måla. Så för ett antal år sedan införskaffade jag mig penslar, färger och dukar. Sedan var tanken att jag skulle göra ett snitsigt körsbärsträd genom att måla en stam med pensel och sedan göra själva blommande kronan med hjälp av bubbelplast.

Jag hade sett någon smidig gör-det-själv film på YouTube. Kan säga att det resulterade i att jag hade färg överallt. Det hade varit bättre att jag hällt ut färg för det liknade då faktiskt… ingenting. Inte ens trädstammen som jag målade med pensel såg rätt ut.

När nu tanken dök upp denna sommar var jag optimistisk. Jag återfann mina färger, penslar och dukar i det magasin som jag just då hade mitt liv i. Jag vet inte om det bara var det faktum att jag skippade bubbelplasten som gjorde att det gick bättre denna gång. Änglar blev det. Rasande. fridfulla, tillfreds. Det blev väldigt många uttryck.

Ju mera jag skapar desto mera vill jag skapa. Så enkelt är det.

Jag kallar kreativitet för en rörelse inne i själen. För mig handlar livet om en balans mellan kropp och själ. Det innebär att jag nu i närmare ett år bara vårdat min själ och min kreativitet eftersom det varit absolut nödvändigt.

Jag rörde mig under 2021 från en utraderad självbild, en själsdöd till liv och framtidstro.

Nu börjar min kropp vilja komma med på denna resa. Jag behöver ge min kropp det den skriker efter. Rörelse och näring.

Därför har jag under dessa dagar efter nyår dammat fram min hushållsapparat. Jag har återgått till min standardfrukost med gröt, banan, bär och kokosmjölk.

Jag har hittat frukt och bär som jag älskar. Jag har gjort chiapudding för att ta till när suget drabbar mig.

Så jag skall se om kroppen är med på banan när jag börjar stretcha för att väcka den. Hittills har all fysisk aktivitet resulterat i ett hiskeligt mjölksyrepåslag i hela kroppen. Och det tar på krafterna. Detta har varit en konsekvens av det oerhörda stresspåslag jag levde under. Kroppen kan nämligen inte skilja mellan positiv och negativ stress. Det har således bara blivit en jäkla röra i hela min kropp när jag försökt pressa tungt.

Det är en utmanande resa jag påbörjar. För jag har varit väldigt vältränad och stark. Nu är jag fullständigt otränad.

Jag ser på mig själv med förståelse och ödmjukhet men samtidigt är det helt galet hur det kan bli i ens kropp. Jag vet exakt VAD jag skall göra och så GÅR det inte. Det är där det gäller att hitta ett nytt HUR istället för att saxhoppa tillbaka till soffan.

Men jag har viljan och jag ska dit!

//a