Paradigmskifte…

Att hamna i en destruktiv relation (med allt från en toxiskt person till en person med antisocial personlighetsstörning av olika kalibrar) påminner oerhört mycket om att hamna i en sekt. För alla som vill fördjupa sin förståelse rekommenderar jag Mariette Lindsteins böcker. En sekt vill inte att dess medlemmar skall ha ett kritiskt tänkande, kontakt med omvärlden eller att någon utifrån skall ha insyn så medlemmarnas fria vilja måste kuvas och kvävas. Det är enda sättet för en ledare att få totalt lydnad, genom absolut makt, hot om straff och total kontroll.

Paradigmskifte, Anna Holgersson

Så kom kriget. Det är samma känsla som infinner sig som jag kände när attacken mot World Trade center inträffade 11 september 2001. Nu känns det dock närmare, galet, obehagligt och högst verkligt. Samtidigt lever vi på i våra vanliga små liv, kokar korvgryta och tvättar kläder, går till arbetet eller skolan och ändå, någonstans därinne processar man känslor, rädslor och tankar.

Hela Umeå laddar för Rally VM eller alla utom jag. Istället för rally har jag hållit på att studera sekter. Jag har tittat på dokumentären ”Den enda sanna vägen” som finns på SVT Play, tittat på dokumentär/film om Knutby och jag har läst böcker av Mariette Lindstein.

Lindstein levde under 25 år på Scientologernas huvudkvarter i USA. Hon lyckades fly från sekten 2004 och 2015 släpptes första boken som baseras på hennes erfarenheter. Hon förekommer i dokumentären från SVT Play också!

Jag har läst hennes böcker: Sekten på Dimön (2015), Sekten som återuppstod (2016) och är inne på tredje boken Sektens barn (2017). Det finns dessutom tre ytterligare böcker kring Dimön men väljer att hålla mig till dessa tre.

Böckerna om Dimön cirklar kring det nya, moderna centret på Dimön som heter ViaTerra. ViaTerra leds av den karismatiska ledaren Franz Oswald. Vi får följa Sofia Bauman som just avslutat sina studier på universitetet, hon är runt 20 år och hon går på ett föredrag med en väninna och lyssnar på Franz Oswalds visioner om ViaTerra. Hon drabbas direkt av Oswalds karismatiska utstrålning.

Detta är ingen bokrecension -MEN jag slukade böckerna. Kunde inte sluta lyssna. Vi får följa Sofia, hennes väg till Dimön, hennes arbete på centrat, hennes klättring i rang i personalstaben. ViaTerra är ingen religion, det är en fråga om självförverkligande, ett hållbart liv. Alla måste studera teserna som Oswald författat.

Det är en fantastisk miljö, vänliga människor och så är det ju Franz som alla lyssnar trollbundet till. Det kommer krypande, någon blir en favorit och får hätska ögonkast från någon som blir svartsjuk, någon får uppgifter och någon annan blir avundsjuk. Franz är aldrig nöjd med det hans medlemmar gör utan beordrar dem att arbeta och göra uppgifter tills det är klart. Ingen får sova, ingen får mat.

Det leder till ett angiveri och den som felat måste straffas. Det går från den där känslan av att det är för bra för att vara sant till ren rädsla och insikten av att alla är totalt övervakade, kontrollerade och det går inte att lämna. Från öppna ljusa rum till övervakningskameror, murar och strömförande taggtråd (det heter att det är för att hålla journalister etc ute!).

Alla är fråntagna sina mobiler och datorer, all kommunikation utåt sker via censur.

Det jag tycker skildras fint är Sofias känsla av att det är ”något som inte stämmer”, tvivlet, rädslan och sedan den uppenbara skräcken inför ledaren som i början var så charmerade, klok, belevad och omtänksam.

Det är svårt inne på centret att veta vem som är vän eller tjallare. Straffen är hårda, och blir mer och mer fysiska. När hon inser vad Franz är förstår hon att hon måste rymma, frågan är bara hur?

Man säger ofta att om man vill förstå våld i nära relationer så kan man titta på just hur människor sugs in i en sekt. Det blir en gemenskap, en vi mot världen känsla. Alla utanför är fiender och därför måste man undvika dessa. För mig personligen har det varit intressant att studera detta område lite närmare, därför av de kontakter jag fått med människor efter min egen evakuering, av alla meddelanden, frågor, feedback så har jag även velat sätta mig in i männens situation. Det vill säga män som offer.

Jag tror därför sektsjuka, eller sektmentalitet är intressant att titta på då det där är mer självklart att det handlar om både män och kvinnor som sugs in. Det är lika för alla. Det samma gäller våld i nära relationer. Idag lyfts nästan dagligen mäns våld mot en kvinna fram i media. Det är dock tunt med vittnesmål från män. Det blir känns som att manliga offer nästan inte ens kan berätta att de varit utsatt psykisk misshandel, våld, manipulation, kontroll. Ofta har förövaren (kvinnan) redan hunnit snärja in socialtjänst, skola etc. i villfarelsen att det är offret (mannen) som är den galna, kontrollerade maken, sambon, pojkvännen. Å eftersom samhället börjar vara lite mera ”på tå” kring detta så tror man kvinnan per default.

Jag tror vi som samhälle skulle bli så mycket starkare om vi i stället lärde oss om våldet. Det känns som att vi är så oerhört polariserade och detta blir oerhört svårt när män drabbas av våld i nära relationer. Genom att väva ihop könen och se våldet kunde vi kanske bli vassare på att exponera förövare i stället.

För det är obehagligt som tusan. När paradigmskiftet kommer. När man inser att personen man lever med är farlig, på riktigt. Förstå mig rätt, jag hade ingen aning om vad jag var utsatt för, bara att det var något som inte stämde och att jag plötsligt såg människan jag levde med ur ett par andra glasögon. Jag klev ur min kropp, kopplade bort allt och övergick till autopilot.

För mig tog det några månader från det att jag insett detta till dess att jag kunde, i kodord, be om hjälp. Sedan tog det ytterligare någon månad innan jag evakuerades. Alla som levt i detta vet även hur våldet, vreden, kränkningarna ökar dramatiskt i och med att förövaren förstår att man sett igenom dem. Allt vrids liksom upp, dom behöver inte ens försöka hålla uppe någon gaslighting, det blir fruktansvärt destruktivt och våldet ökar. En kvinna jag talat med berättade för mig om hur hon planerade och strukturerade sin EXiT i ett år, i hemlighet och i fullständig rädsla. Den rädslan är tveeggad för man är livrädd för att inte komma därifrån och man är livrädd för att lämna.

Det är så tydligt för alla som levt med våld i nära relation hur relationen går från ”för bra för att vara sant” tills de små negativa kommentarerna kommer, idealiseringen är över, man står plötsligt i ”skuld” till förövaren eller måste bevisa/övertyga dem om ens kärlek, trohet och lojalitet (det finns INGEN botten i deras behov av bekräftelse!). Inget man gör är längre bra nog, man straffas med värme och kyla, och allt man vill är att det ska bli så där som det var i början -Det kommer aldrig tillbaka! Det fanns aldrig där!

En förövare vill inte ha en partner, hen vill ha något som fyller upp hens behov -That’s it!

Med detta återgår jag till att titta på vad som händer i världen, nu är det tydligen bekräftat att Tjernobyl är intaget. Jag kan inte låta bli att tänka på världsläget som en destruktiv relation, det finns en förövare som får resten av världen att i nuläget hålla andan!

//a

Metamorfos?

Ömsar jag skinn? Håller jag på att ändras? Nä inte nämnvärt, i stället går jag framåt lite ungefär som tåget i Norrland. Ibland är det stopp, ibland går det overkligt bra i tid. Oavsett är jag väldigt stolt och glad.

Idag var jag ute och handlade, ni vet, mat! Morötter, mjölk och sådant som väger en del. Jag har som vana att alltid ha min ryggsäck med mig och så bär jag allt på ryggen. Idag räckte det inte utan en påse behövdes också. När jag sedan riktade stegen hemåt tänkte jag att… nu dör jag! Lite grann som Skalle-Per i Ronja Rövardotter. Inget dramatiskt utan bara ett lugnt konstaterande för fy fan vad jag kämpade. Jag var så oerhört nöjd över mig själv när jag hade bärgat hem lasset.

Då slog det mig… Vad långt jag kommit. För fem månader sedan kunde jag inte bära en kartong. Nu kan jag gå, tungt lastad och trots att jag tror att jag skall dö, så hanterar jag det. Jag är bara sjukt otränad. Igår besökte jag en hälsocentral som jag aldrig varit på tidigare och fick lov att navigera mina steg efter Google-maps. Det blev en väldigt skön och lång promenad, jag var så peppad och glad när jag kom hem. Jag var så taggad att jag testade att göra några djupa knäböj (ner till att sitta på huk) och sedan skjuta upp när jag stod och lagade middag. Gjorde tio stycken innan kycklingen krävde uppmärksamhet. Ja… å jag har träningsvärk idag.

Jag blir uppriktigt så glad att jag skrattar. Otränad! Absolut, men så underbart att kroppen svarar, att jag tar mig för, att jag prövar, att jag kommer på och minns hur oerhört stark, smidig och rörlig min kropp kan vara!

Rörelse, aktivitet är viktigt. Jag har haft den känslan hela tiden jag bearbetat våldet och PTSD. Det har bara varit annat som haft högre prioritet i den långa vägen av allt som vi överlevare måste ta itu med. Jag har kunnat gå korta svängar, men ångest, flashbacks, hypervigilians har gjort det obehagligt. Därför är jag så tacksam att nå läget att jag gör det, fast det känns läskigt. Jag är bara otränad, inget annat! Ur form men det går att ändra med små steg, precis som jag gör.

Annat jag pysslar med är ju att virka mina mormorsrutor… som sedan monteras två och två… därefter till en fyrkant. Detta för att sedan kunna göra en liten specialare för monteringen till det större verket. Det första som inträffade var givetvis att jag monterade det första fyra rutorna på fel långsida….

Ahhh… är du klar nu? Nej nej inte på långa vägar, men kul är det. Lite roligt att se hur en ny pläd växer fram samtidigt som jag rör mig framåt. Det är en ryslig utmaning att försöka göra alla rutor unika men jag försöker.

Men som sagt, det är inte bara fysiskt aktivitet, skapandet som händer. Jag är snart klar för att gå ut och börja pröva att arbeta. Det är den största glädjen av allt just nu. Det är så stort att jag har svårt att greppa själv. Det trodde jag inte för ett år sedan, när allt jag kunde sysselsätta mig med var att skotta snö och stamma!

Så nu är det inte myndigheter som jagar mig utan jag som ligger an för att saker skall hända! Det är glimt av min målmedvetenhet och kraft som jag är så tacksam över!

Nu ska jag montera några fyrkanter till och ladda inför fredagen då det verkligen smäller, jag har en plan som då rullar igång!

//a