29 glas…

Har man varit svedd av helvetets svarta lågor är man tacksam för hoppets ljusa eld.

Den brinner hela tiden i det lilla,

vi bara missar den i det stora!

A.Holgersson, 29 glas,

-ALLA glas är i disken! Vi måste köpa FLER glas!!!” Det var ungefär exakt det jag möttes av när jag återvände från skogen till slutklämmen på helgens LAN. Jag kom in i en hall så kompakt överströsslad av skor, luftmadrasser och jackor. Väl inne i vardagsrummet stannade jag till i dörren och tog in synen. Det såg ut som en smärre sambandscentral, otaliga skärmar varvades med datorer, spelkonsoler, sladdar, kablar, brädspel och idel glada ansikten som glatt hejade på mig där jag försökte ta mig fram utan att snubbla eller riva ner något.

Det låg folk i soffan och på golvet och helgen hade tydligen varit lyckad. Jag hittade även en prydlig sovplats i köket. Allt gjorde mig enbart glad, tacksam och lycklig att livet varit precis som det skall vara när man är ung i ett fritt land.

En efter en troppade det av deltagare som blev hämtade med bilar för att få med allt bagage, med skärmar, sladdar och väskor packade med teknik. Kvar blev bara en påse med pantflaskor, en kasse återvinning och så en diskmaskin med alla glas.

Jag räknade. Vi äger 29 glas och 24 stod i diskmaskinen. ALLA var inte smutsiga. Sedan tänkte jag, när är det nog? Det var inte 24 personer som trängts i hemmet, långt ifrån, det var väl snarare den där detaljen att diska, använda en gång till som inte hade tillämpats. Mer glas blir det inte. Däremot ställde jag ut ett antal små ljushållare i glas som jag fyllde med ättika för att rena luften en aning, sedan blev det seriös vädring. Gardinerna som hängts upp för att täcka fönstren togs ner och det stora bordet som badat av skärmar skruvades ner.

Igår var således ordningen återställd och jag skulle jag göra mig till och göra semlor för att fira lite sportlov. Jag tinade de hembakta, utsökta bullarna som vi fått av min mor, jag rev mandelmassa och blandade fyllningen. Jag vispade grädde och pudrade med florsocker. Jag kände mig så huslig och så oerhört glad över att kunna stå i ett helt eget kök och tillreda hemmagjorda semlor! Vilken grej liksom.

När det sedan blev dags att äta semlorna så hann sonen ta första tuggan och slutade direkt äta.

”-Grädden är sur!” sa han och tittade frågande på mig. Jag testade grädden och konstaterade att det inte rådde någon som helst tvekan om att han hade helt rätt! Sjukt äckligt.

Jag hade haft en oöppnad grädde vars bäst-före-datum passerat med 2 dagar, den luktade normalt så jag använde den. Semlorna smakade mycket riktigt som att de var gjorda med crémefraiche. Semlorna åkte i soptunnan och när jag sedan skulle starta diskmaskinen konstaterade jag att det där mystiska elfelet inträffat. Nej, det är inte en propp som gått det är en säkring av något slag inne i en kontakt. Lite där kände jag att jag var på väg att sura ur precis som grädden.

För till saken hör att jag tillslut är på väg mot arbetslivet! Det har varit en jävla väg att gå genom bearbetning, myndigheter och slutligen är det tydligen helt upp till mig att jaga alla för att NÅGOT skall hända. Jag meddelade 3 januari att jag var redo. 9 februari hade jag ordnat allt själv, sedan har jag väntat på de administrativa kvarnhjulen att rulla, gång på gång fått trycka på och konstaterat att utan påtryckningar så hade det stått helt stilla. Dessa konstanta hack, avbrott skapar triggers i hela mig och jag blir så förbannad faktiskt. Det är mitt liv. Jag vägrar stå stilla. Jag vill ha min vardag.

Igår hade jag en sådan där drabbning med inte mindre än tre olika myndigheter involverade och jag var snubblande nära att lägga ner hela projektet. Men jag stod på mig och stred för mina rättigheter, det vi kommit överens om och krävde att dom löste problemet (som var ett icke-problem, då det blivit fel mellan två myndigheter!) Så när diskmaskinen började krångla efter de sura semlorna kände jag lite som att måttet var rågat!

Jag har nog länge tänkt (omedvetet) att diskmaskin tillhör sådant som måste rulla i vardagen, men igår började jag att metodiskt och bit för bit handdiska det som var i diskmaskinen. Det var meditativt och lugnande och diskmedlet luktade gott. Idag när jag åter stod vid diskhon slog det mig vad den senaste tiden förändrat perspektivet. När samma fel inträffade i höstas var jag smått desperat. Herregud, diskmaskinen var obrukbar!

Idag var jag så tacksam att jag har rinnande vatten i kranen, både varmt och kallt. Jag hade kaffe att koka, ingen bil som kostar 28 kr/liter att driva. Jag har dessutom 29 glas och inte en enda anledning att klaga på något. Diskningen blev en stund av tacksamhet i stället för ett i-landsgnäll i skevt perspektiv till omvärlds läget.

Jag har inte någon älskad Selma (eller Semlan som jag kallade henne) som gärna ville dricka vatten ur glas på fot… på köksbordet. Jag har inte kvar köksbordet och jag har inte kvar lägenheten bilden togs i. Det har varit många förluster. Så många förluster och herrejävlar vad jag sörjt. Jag har befunnit mig i ett känslomässigt krig och slagfält. Jag har också flytt med en väska och med min son. Det är ingen jämförelse med alla människor som flyr kriget i Ukraina, men jag förstår rädslan och ovissheten och hur det är att ha förlorat allt i ett ögonblick.

Jag är fri, i ett ännu fritt land. Jag har ett helt liv med min son. Jag har byggt upp mig, oss, vårt hem. Jag har en lång bit kvar. Jag triggas ännu, jag kämpar men jag har kunnat återskapa många förluster.

För det är ju så, oavsett om grädden är sur eller inte, oavsett om diskmaskinen rullar eller inte så behöver vi först av allt liv. Gnista. Vi behöver känna den där inre rörelsen som ger oss tacksamhet, nyfikenhet, glädje och viljan att vända det mörka till ljus.

Jag väljer ljus, gnista och liv. Jag väljer framåtrörelsen och jag är så stolt över hur långt jag kommit.

Nu skall jag måla naglarna med Oh hey, vacay! bara för att jag kan…

//a

ALLT SOM VAR INGET…

Det är i tystnad och avskildhet jag hittar mina tankar och funderingar.

I min bearbetning av våld har jag fått professionell hjälp via Centrum Mot Våld, vården, sjukgymnast och samtal med psykiatrin. Min väg till läkning har handlat om att inte fastna i en offermentalitet samtidigt som det inneburit att acceptera att jag varit ett offer.

Jag tar ansvar för det jag kan, jag försöker se det jag upplevt både subjektivt och objektivt. För mig handlar det mycket att göra mig fri för att inte dras ner, sitta fast och att inte bli misstänksam mot allt och alla jag möter. Att hitta min kärna som jag har där jag tror att varje människa i grunden vill oss gott. Ha tillit till att människor är det som säger att dom är utan att direkt tolka dem utifrån det jag utsatts för av förövaren. Det är en svår balansgång som kräver mod och trygghet i en själv. Alternativet är att tillvaron blir en självuppfyllande profetia som också gör att man upprepar trauma om och om igen, håller det vid liv helt omedvetet. Jag är tacksam för att jag fått hjälp med detta, att se det, förstå det och att välja ett annat sätt att hantera tillvaron.

Det handlar mycket om att förstå hur allt gick till, vad var mina mönster, vad var min del i att fastna i detta våld? Det är smärtsamt och det kräver nya val och beslut.

Det betyder inte att jag stoppar undan, ignorerar eller borttränger. Jag låter allt komma, jag sörjer, blir förbannad, svär och skottar snö. Jag pratar med dem som kan och som förstår hur jag behöver hjälp för att bearbeta, nå mina känslor och komma vidare… eller bli fri som jag kallar det.

Vad är det då jag behöver bli fri ifrån?

Våldet, lögnen?

För mig har fokus varit att överleva. Att få kunskap. Att förstå. Att återta mitt liv, mina tankar och känslor. Att lita på min intuition att tro på min förmåga. Att hitta kärleken till mig själv, att förlåta mig själv och att vårda mig.

Det andra är en högst konkret del, att först få ett eget hem, bygga upp det, skapa en tillvaro som självständig. Att återta ekonomin som raserats, att återta hälsa. Att återvända till verkligheten och arbetslivet. Detta är mina mål utan deadlines. Jag ser det som en ständig strävan framåt. Jag har dock lärt mig att inget går att forcera när man har en PTSD som ligger och skvalpar i kölvattnet. Det är bara att ta ett steg i taget, känna in, identifiera och hantera. I vissa fall kan det handla om att exponera mig för saker som triggar eller som jag känner mig osäker inför. Det kan handla om att testa, känna efter och testa igen. Lära mig att det som triggade mig tidigare inte är farligt. Lära mig att det KÄNNS si eller så i kroppen när jag gör vissa saker, att det inte är farligt utan naturligt.

Jag gör mitt arbete i ensamhet och avskildhet, för det är vad jag behöver. Jag har mina vänner som finns men jag behöver göra mina steg själv. Jag kan inte tvingas att följa någon annans behov än mina egna. Det låter oerhört självcentrerat men jag tror det är lite så vi alla blir som levt i våld, under någon annans makt och kontroll. Vi måste återta tilliten till oss själva.

Att ha levt i en relation präglat av manipulation och våld och där makt och kontroll legat i en annans illvilja skapar sådan osäkerhet, kaos, stress, förvirring och rädsla, i mitt fall skräck.

Än i dag skrämmer mörker ihjäl mig. Jag har aldrig varit ett fan av mörker men nu kan mörker kännas oerhört hotfullt. Å då talar jag konkret om till exempel mörkret i skogen. Även om stjärnornas skönhet finns där uppe så finns det ett obehag i mörkret. Jag testar mig själv att gå ut ensam. I skogen. Sedan får jag vända om för att det känns för skrämmande. Det är en process och jag ger det tid. Det är ett steg i taget och bit för bit lär jag mig att naturens mörker inte är farligt. Rädslan är irrationell, signalerna signalerar fel budskap i förhållande till miljön.

En sund utveckling som jag märkt är att jag känner ett mindre behov av att sluka information, både via sociala medier och via poddar, litteratur osv. Det känns osunt att sitta fast i det när polletten trillat ner. Det känns friskt att vilja läsa annat. I mitt fall kan jag konkret konstatera att jag är uselt insatt i det politiska läget i världen, jag vet inget om vad svenska politiker vill. Jag fascineras över samernas kultur, renhållning och villkor. Jag berördes djupt av Björn Natthiko Lindeblads död genom självmord och frågan om eutanasi, för frågan om aktiv dödshjälp är så intressant. Det känns därför mera konstruktivt att börja sätta mig in i dessa saker, för sådant intresserade mig före våldet. Jag ser min tid i våldet som en bubbla. Allt annat än en skimrande såpbubbla, utan som en stor tung bubbla av bly. Instängd under en grå tung kupa. Hela livet och universum cirklade därinne i det sjuka.

Därför är jag så lycklig över att vara utanför bubblan. Hitta mina intressen, mitt intellekt och mina områden som jag brinner för.

Allt som var inget är att ha levt i den blykupan. Där jag trodde att jag levde med mannen i mitt liv, den perfekta pusselbiten och min absoluta själsfrände. Där jag gjorde allt och ännu mera för att göra honom lycklig och få OSS att fungera. Där tillvaron tillslut bara handlade om att han inte skulle explodera, vilket han gjorde ändå, varje dag, om och om igen. Slutsatsen i den blykupan var att det var mig det var fel på. Jag som gjorde fel, var negativ, inte förstod, var dum i huvet, en idiot, otacksam och som fick skylla mig själv att han var så himla arg.

Att komma ut ur blykupan är att uppleva och känna som att man rivs loss från sin syrgastank, sitt eget hjärta och hjärna. Eftersom tillvaron så länge utgått från någon annans behov än sina egna. Det är att inse att man faktiskt inte var en faktor i ekvationen. Man var ALDRIG en faktor i ekvationen. Man var faktiskt ingenting.

A. Holgersson

Den insikten slår andan ur ens lungor, ens hjärta går sönder och ersätts med en vilsen tomhet, fylld av sorg, ilska och frustration. Det är så många svar som man aldrig får svar på och det är en ursäkt man önskar som aldrig någonsin kommer komma. Det är där jag insett att det svåra är att släppa taget. Bara släppa det för allt annat är galenskap, destruktivt och självutplånande.

Det är att på djupet förstå att man inte betydde någon, utan att man var bra att ha, en hushållerska, en börs, en underhuggare under ”The master”. Det innebär att man slutligen förstår att inget handlade om kärlek, det fanns aldrig någon kärlek från hans sida utan bara kalkyler, strategier, manipulationer och lögner för att han skulle få sin vilja fram.

Allt som var inget innebär att man synar bluffen och tar ut det hela i ljuset. Det gör så ont. Det gör att man går sönder, man vill kräkas, skrika, gråta och jag blev i alla fall som förstelnad. Att förstå allt på djupet tog lång tid och än idag kommer ny information fram, som jag bortträngt, som jag glömt, som jag inte orkat titta på. Det är ett pussel som måste läggas och mellan varven behöver man helt enkelt vila.

Den där perfekta mannen som visar sig vara någon annan, att ord, låtar han spelat för mig, saker han sagt varit identiska med det han sagt och gjort till och för någon annan. Det är bara ett spel som är allt för offret, inget för förövaren.

A. Holgersson

Många som levt och lämnat dessa typer av relationer är utmattade. Sönderstressade av en stress som sätter sig både fysiskt och psykiskt och man måste få läka.

Därför är jag så glad, så tacksam och skrattar av innerlig glädje när jag bråkar med min snart 35 år gamla snöskoter för att den vägrar starta. Jag skruvar loss tändstift och supar den med bensin, jag drar och drar i startsnöret, jag blir exalterad när den startar och frustrerad när den åter tystnar. För det är jag. Sådant jag gör, tycker om. Jag står ute i snö och älskar det. Jag behöver inte vara rädd att någons humör plötsligt skall vända och bli till ursinne. Det där vidriga kontrollerade ursinnet som alltid sker när ingen annan hör eller ser.

Jag känner en nyfikenhet och vilja på framtiden. Att börja arbeta, att återta min plats i samhället efter att ha levt som en förskräckt vålnad. Jag älskar att prata med människor igen.

Jag vill samtidigt hjälpa, informera och arbeta ideellt för att andra som upplevt det jag gjort, för förståelsen är en gåva. Det är bara andra som mött detta mörkret som på riktigt kan förstå alla tankar, känslor, rädslor och funderingar som dyker upp när man lyckats krypa fram under kupan och ut i ljuset av kunskap.

Genom ljuset vågar man möta natten utan rädsla för ärren av trauma som skedde i mörkret.

//a

Metamorfos?

Ömsar jag skinn? Håller jag på att ändras? Nä inte nämnvärt, i stället går jag framåt lite ungefär som tåget i Norrland. Ibland är det stopp, ibland går det overkligt bra i tid. Oavsett är jag väldigt stolt och glad.

Idag var jag ute och handlade, ni vet, mat! Morötter, mjölk och sådant som väger en del. Jag har som vana att alltid ha min ryggsäck med mig och så bär jag allt på ryggen. Idag räckte det inte utan en påse behövdes också. När jag sedan riktade stegen hemåt tänkte jag att… nu dör jag! Lite grann som Skalle-Per i Ronja Rövardotter. Inget dramatiskt utan bara ett lugnt konstaterande för fy fan vad jag kämpade. Jag var så oerhört nöjd över mig själv när jag hade bärgat hem lasset.

Då slog det mig… Vad långt jag kommit. För fem månader sedan kunde jag inte bära en kartong. Nu kan jag gå, tungt lastad och trots att jag tror att jag skall dö, så hanterar jag det. Jag är bara sjukt otränad. Igår besökte jag en hälsocentral som jag aldrig varit på tidigare och fick lov att navigera mina steg efter Google-maps. Det blev en väldigt skön och lång promenad, jag var så peppad och glad när jag kom hem. Jag var så taggad att jag testade att göra några djupa knäböj (ner till att sitta på huk) och sedan skjuta upp när jag stod och lagade middag. Gjorde tio stycken innan kycklingen krävde uppmärksamhet. Ja… å jag har träningsvärk idag.

Jag blir uppriktigt så glad att jag skrattar. Otränad! Absolut, men så underbart att kroppen svarar, att jag tar mig för, att jag prövar, att jag kommer på och minns hur oerhört stark, smidig och rörlig min kropp kan vara!

Rörelse, aktivitet är viktigt. Jag har haft den känslan hela tiden jag bearbetat våldet och PTSD. Det har bara varit annat som haft högre prioritet i den långa vägen av allt som vi överlevare måste ta itu med. Jag har kunnat gå korta svängar, men ångest, flashbacks, hypervigilians har gjort det obehagligt. Därför är jag så tacksam att nå läget att jag gör det, fast det känns läskigt. Jag är bara otränad, inget annat! Ur form men det går att ändra med små steg, precis som jag gör.

Annat jag pysslar med är ju att virka mina mormorsrutor… som sedan monteras två och två… därefter till en fyrkant. Detta för att sedan kunna göra en liten specialare för monteringen till det större verket. Det första som inträffade var givetvis att jag monterade det första fyra rutorna på fel långsida….

Ahhh… är du klar nu? Nej nej inte på långa vägar, men kul är det. Lite roligt att se hur en ny pläd växer fram samtidigt som jag rör mig framåt. Det är en ryslig utmaning att försöka göra alla rutor unika men jag försöker.

Men som sagt, det är inte bara fysiskt aktivitet, skapandet som händer. Jag är snart klar för att gå ut och börja pröva att arbeta. Det är den största glädjen av allt just nu. Det är så stort att jag har svårt att greppa själv. Det trodde jag inte för ett år sedan, när allt jag kunde sysselsätta mig med var att skotta snö och stamma!

Så nu är det inte myndigheter som jagar mig utan jag som ligger an för att saker skall hända! Det är glimt av min målmedvetenhet och kraft som jag är så tacksam över!

Nu ska jag montera några fyrkanter till och ladda inför fredagen då det verkligen smäller, jag har en plan som då rullar igång!

//a